Foto Ola KjelbyeText & regi: Carina M Johansson
Musik: Bob Dylan
Översättning sångtexter: Mikael Wiehe
Musikarrangemang: Kristina Issa
Musiker: Kristina Issa, Sofia Andersson och Julia Schabbauer
Dramaturg: Lucia Cajchanova
Spelas till och med 27/3 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen
Först något om mina förutsättningar vilka varit allt annat än optimala. Före: späckad jobbvecka med fem nätter och på premiärdagen ingen middag. Efteråt: konsert, krogbesök,klubb och sömnlöshet. Vill få det sagt, för att markera ansträngningen att skriva väl under rådande omständigheter. Målet måste vara att vinnlägga sig om vara noggrann med formuleringarna, lika noggrann som Carina M Johansson i hennes program med undertiteln ”Dylan, min bror och jag”.
Jag tror att hon i en omsorgsfull process skalat av och lagt till, så att till slut bara kärnan upphängd på anekdoter och detaljer återstår. Hon är fullständigt klar över vad som ska förmedlas och tillvägagångssättet. Otvivelaktigt lyssnar publiken andäktigt! Utan överdrift kan etiketten hudlös närvaro sättas. Vi får ovärderliga insikter om medberoende, om skammen som äts med sked fast man lärt sig koderna. Hennes eget liv speglas genom en nio år äldre halvbror, vars liv var en ohjälpligt nedåtstigande spiral.
Månaden innan Susanna Alakoski fick Augustpriset, satt jag med henne och delvis gemensamma vänner på restaurang Kometen. Hon är således en författare jag träffat, lyssnat på och förstås läst. Med sina erfarenheter av att ha haft en missbrukande kriminell bror, blev Alakoski ett bollplank för genomförandet av De ensligas allé. En annan referenspunkt är Mikael Wiehe, vars geniala Dylan-tolkningar jag hört honom själv och andra distingerade artister ( Totta Näslund, Ebba Forsberg…) göra. Vilken värdighet och existentiell allmängiltighet han utvinner ur originalen. Den garvade X-proggaren uppvisar i sitt hantverk, en vidsynt sårbarhet som varje gång får mig att baxna. Och lyckligtvis förmår den kvinnliga kvartetten göra de svenska versionerna rättvisa.
Funkar fint att ha herr Zimmerman som ledsagare när vi invigs i två syskons olikartade liv, som sammanflätas när lillasyster dras in i sin nu döde brors problematik. Farhågan om fragmentariskt berättande kullkastades. Alla verser ur de elva sånger som används tas inte i anspråk. Samtliga görs oklanderligt. Största utropstecknen är Jag skall bli fri (I Shall Be Released) jämte För att jag älskar dig (To Make You Feel My Love). Mitt förhållande till Dylan ska inte avhandlas här – roades av Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater, har några skivor och sett honom i sömnig konsert på Ullevi. (Uppskattar Dylan kopiöst som låtskrivare, samtidigt som jag anser det vara befängt att ge honom nobelpris i litteratur.) Kulten kring världens mest omtalade singer & songwriter påstås ju upprätthållas av manliga knappologer. Därför behöver det basuneras ut att gänget involverade i detta projekt är kvinnor.
Foto Ola Kjelbye
När man vandrar in i den intima lokalen med fri sittning, har musikerna börjat ”värma upp”. Barytonsaxofonen väser i framkant. Carina M Johansson tar sig fram till scen med vattenglas och tillbringare i händerna. Hon förklarar först av allt varför och varifrån hon hämtat rubriken på sin musikaliskt interfolierade monolog. Under cirka 70 minuter levereras en hemsk historia, en historia som berör ohyggligt för att det är en djup tragedi, en sann story om ”varje människas vacklan mellan kaos och balans”. Skådespelaren jag sett i ett otal uppsättningar genom 2000-talet, avslöjar brutalt sitt bagage. Johansson skildrar drastiskt i laddade anekdoter kurragömman, som kan lekas först när lillasyster lärt sig räkna, misshandeln kring middagsbordet, bytet från bankrån, bröllop innanför murarna och omstörtande telefonsamtal i taxi på väg till filmfestivalens röda matta. Gör nästan ont i en att få veta om sporadisk uppryckning med truckkörning och Faktumförsäljning. Den bild som kongenialt beskriver tidens materiella framsteg, är den som tar fasta på utvecklingen från torrdasss till spoltoa. Jag som studerat och skrivit mycket om arbetarlitteratur får en aha-upplevelse.
Kristina Issa- hört henne musicera i två pjäser förutom spelning på Gmlstn Jazz – har fått till snygga spänstiga arrangemang. Låter angenämt annorlunda utan gitarrackord. istället mycket utrymme för Sofia Andersson på barytonsaxofon som hon varvar med sopransax eller basklarinett. Både hon och trumslagaren Julia Schabbauer ( även klockspel och miniorgel) tillhör en ung generation jättebegåvade musiker värda att hyllas. De håller ömsom igen för att betona nyanser, ömsom tar i för fulla muggar för att stolt tillföra något eget. Schabbauer använder frekvent vispar och klubbor, vilket låter helt rätt. Vad beträffar det vokala sjunger Issa lead några gånger och trion bakom kvinnan sjunger överraskande mycket. Effektfullt! Ett annat anmärkningsvärt förhållande är att Issa alternerar på keyboard och harpa(!). För oss som haft möjlighet att följa Carina M Johansson, har det inte varit någon hemlighet att hon kan och vill kombinera talroller med sång, vilket märktes med ackuratess senast i Karl Gerhard. I barndomen fanns drömmen om att bli schlagersångare. Hon sjunger så att det känns på riktigt, så att texten går fram till mottagaren
De ensligas allé är utomordentligt komponerad, har absolut tonträff. Den är ett gripande dokument över hur olika öden livet kan ha i beredskap. Varifrån vi kommer är aldrig oväsentligt, allra minst när en medberoende, enligt egen utsago tvåspråkig, skådespelare nästan jämnårig med undertecknad, ger oss en självbiografisk omskakande betraktelse. Dylans musik inramar förtjänstfullt, i en dramatisk båge som får publiken att kippa efter andan. Se till att skaffa biljett till ett starkt scenkonstverk, lika lyckat som Stjärnornas tröst på samma scen.