Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Passionerat om att falla och resa sig upp – Tynneredsprojektet på Backa Teater

by

Foto Ola Kjelbye

Av: Fia Adler Sandblad och Gunilla Johansson Gyllenspetz

Regissör: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenograf & kostymer: Martin Eriksson

Kompositörer: Stefan Abelsson, Cassandra Hedberg och Bo Stenholm

Musiker: Stefan Abelsson och Bo Stenholm (båda har repliker)

Medverkande: Fia Adler Sandblad, Isabella Amberntsson, Cassandra Hedberg, Anette Hilmersson, Agneta Johnsson, Svemirka Matic, Ulf Rönnerstrand, Anna-Karin Ulmstedt

Spelas till och med 15/5 på Backa Teater vid Lindholmen Göteborg

Premiär 20/4 2018

Ganska direkt  markeras ett redan känt förhållande. De genomgående fasansfulla historier vi tar emot under cirka 75 minuter är autentiska, fast inte självupplevda av de som framför dem. Gmensam nämnare är projektet VI (en del av samordningsförbundet Göteborg Väster som  finansiellt sköter samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun och region). Som en frigörande åtgärd har människor i nöd kunnat erbjudas ett rum fyllt med fysiska och vokala övningar. Drama som inkluderande rehabilitering helt enkelt. Under ledning av Fia Adler Sandblad   fick deltagare under en tremånadersperiod  vara ifred för myndigheterna, istället landa i sig själva.  Några av dem finns med i ensemblen. Alltså inget uppdiktat manus, utan hard facts om ohållbara situationer för att citera info från teatern. Ett uttalat mål var att nå insikter i både egna och andras erfarenheter. I en essä i programhäftet skriver Adler Sandblad om vikten av radikal empati och om att bryta tystnaden. Kvinnan, som själv är barnhemsbarn och  sett som sin livsgärning att  driva frigruppen ADAS, betonar att vi behöver sammanhang, emotionella kontakter och möjlighet att förstå världen.  För att scenkonst ska nå ända fram, bör väl  nämnda ambitiösa anspråk vara uppfyllda, eller hur?

Med mig på resan ut till Hisingen har jag Mikael Persbrandts omtumlande, turbulenta memoarer. I en minnesvärd passage beskriver han, på gränsen till oöverstigliga svårigheter att separera konsten från verkligheten. Vad han syftar på är den redan legendariska uppsättningen av Fröken Julie, vars vedermödor från de inblandade, dokumenterades av tevekameror. Detta samtidigt som huvudrollsinnehavarna privat genomgick en lika smärtsam som oundviklig skilsmässa. (I vilken mån  hatkärleken smög sig in i det grymma drama det forna paret tvingades upprepa kväll efter kväll, går knappast att avgöra.) Med Tynneredsprojektet förhåller det sig som framgått på helt annat vis. En faktapåminnelse om förorten som gränsar till Västra Frölunda: Området har senaste åren ofta tyvärr hamnat på löpsedlar, på grund av kriminella gäng och deras dödliga uppgörelser. I denna produktion finns emellertid inga gängmedlemmar, däremot brottsoffer.

Inget i manus är således påhittat!  Av den anledningen vore det både förmätet och kallhamrat cyniskt att kritisera innehållet.  Vi hör om  öden som orsakat svåra trauman.  Rör sig om synnerligen grov kvinnomisshandel, incest med storebror som förövare, myndigheter som bollar hjälpsökande emellan sig och en tablettberoende yngling med långt framskriden social fobi. En medelålders kvinna på min bänkrad vecklar efteråt ihop en näsduk, antagligen fuktig av tårar. Vittnesmålen är upprörande, fast hos mig bildas inte någon förväntad klump i magen, däremot en känsla av förstämning och frustration.  Varför tillåts människor ha det så här illa? Vi som för närvarande finns inne i trygghetssystemen, kan näppeligen föreställa oss den plågsamma ångesten, de förnedrande omständigheterna och känslor av förlust, otillräcklighet och sorg.  Inledningsvis riktas en dos berättigad ilska  mot ansvariga politiker (åtminstone ett par fanns närvarande på premiären).

Foto Ola Kjelbye

Publiken sitter på svarta sittvänliga bänkar på samma sida som ingången. Nedanför läktaren en scen befolkad av tio personer, vars inledande manövrar består i att traska fram och tillbaka och inta olika kroppsliga positioner. Personerna sträcker på sig för att därefter falla ihop, ett rörelsemönster som återkommer. Scenografin är kal, går i grå färgskala, laddad av symbolik. De gråa träplattorna kan associera till en färglös existens och en vistelse i gråzonen.   Centralt på scen sluttar plattorna neråt mot ett fyrkantigt hål, likt golvet vid en duschanordning. I min tolkning ett slukhål som skulle kunna ses som döden. Längst bak  några avsatser och genomskinliga plastlådor.  I förvaringsboxarna  batteridrivna kaniner och röda dansskor. Med på scen finns förstås ett antal instrument: akustisk gitarr, basklarinett, fiol och mandolin.

Regissören har lyckligtvis funderat mycket på form när hon redigerat materialet Anars stor risk att målgruppen 15+ skulle bli blockerade av alltför plågsamma berättelser. Ett antal specialkomponerade låtar förekommer, några med inspelad bakgrund, några med solosång av Cassandra Hedberg. Tycker om hennes spröda bidrag.  Strimmor av nödvändigt ljus bryter igenom när ensemblen blir kör. Rösterna och ackompanjemanget antyder hopp om livet, vilket blir en ventil. För att balansera mörkret finns vidare fler positiva inslag. En tioårings orubbliga självförtroende  förmedlat av Isabella Amberntsson, en utagerande tjej som stortrivs på scen. Vad månde bliva?  De mobila kaninerna som det ankommer på Agneta Johnsson att rädda från avgrunden, vilket  lockade fram många förlösande skratt. Duktig trånande skolelev  förälskad i sin magister. En uppblåst Ulf Rönnerstrand som förklarar hur myndigheterna fördelat ansvar. Och Svemirka Matic när hon redogör för drömmen om en danskarriär.

Har trots allt några invändningar. Ett par gånger tenderade Tynneredsprojektet att glida över till miniföreläsning, med  redovisande av statistik. Ett annat bekymmer var underskottet på män, vilket gjorde att  Stenholm  fick framföra en monolog. Anser inte att det  vågade greppet fungerade till belåtenhet. Min kraftigaste reservation handlar dock om ett märkligt förfarande beträffande ljudet. Varför utrustade man inte de medverkande med myggor, så att vi kunnat höra samtliga repliker?   Hoppas tekniska möjligheterna finns att åtgärda problemet, som var mest märkbart första halvtimmen.

Fanns inga spår av tveksamhet eller nervositet hos  ensemblens amatörer. Hade varit intressant att få veta om just deras egna öden, redovisades av kollegor på scen.  Uppsättningen är välkommen, fyller ett  behov för både avsändare och mottagare.  Den har såväl intellektuella som känslomässiga kvaliteter, även om mycket av texten har en okonstlad saklighet över sig.   Att flera sekvenser fungerade som trösterika andningshål mitt i bedrövelsen, är värt att återigen poängtera. Och att sjuttio personer medverkat i det fleråriga projektet, vars initiativtagare heter Ebba Bothén Nyström.

 

 

 

 

Goda skådespelarinsatser i spretande otäckt drama – Dom blinda på Göteborgs Stadsteater

by

Foto Ola Kjelbye

Av: Astrid Saalbach

Översättning: Nils Gredeby

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi & kostym: Kajsa Hilton-Brown

Ljud: Tommy Carlsson & Daniel Johansson

Ljus: Max Mitle

Koreografi: Cecilia Milocco

I rollerna: Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Carina Boberg och Fredrik Evers

Sverigepremiär 13/4 2018 på Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 16/5

Att recension levereras långt efter premiär beror på att undertecknad haft förhinder tidigare föreställningar. Olyckligtvis hade få  skaffat sig biljett till den dag jag hade bokat(19/4), men någon besvikelse kunde inte märkas från scen. Teaterfolk vet att det ofta är trögt med ordentlig uppslutning när vårsolen gör sig påmind. Professionella som de är låter de sig inte påverkas av att nyskriven mörk dramatik,  inte är något som spontant lockar hugade inomhus när våren äntligen kommit. Sisela Lindblom har senaste åren varit verksam i flera funktioner på Göteborgs Stadsteater. Denna gång tar hon sig an en prisbelönt dramatiker som sitter i Danska akademin, nämligen internationellt ofta spelade Astrid Saalbach. Enligt regissören utforskas i Dom blinda samtiden, via en diskussion kring synsinnet, genom att dramatikern sätter fingret på verkliga smärtpunkter i människors relationer.  I verk av Saalbach är civilisationskritik ett påtagligt inslag, vilket gör ett callcenter  perfekt lämpat för att illustrera hennes teser.

I en ombytlig tragikomisk enaktare kastas vi, efter ett blåaktigt svävande preludium, rakt ut i en värld vars skrämmande avarter jag bara läst om hos Günther Wallraff.  Tre blinda försäljare sitter vid sina anpassade datorer. Vi hör dem i överlappade monologer köra sina standardargument, för att den potentielle kunden ska nappa; vilket ger klirr i kassan till firman och förmodligen provision till den anställde.  Det kan röra sig om byte av elbolag, medlemskap i politiskt parti eller adoption av utrotningshotade apor. Vi kan anta att firman som leds av en målmedveten kvinna (Carina Boberg) och hennes nästan helt blinda gruppchef (Fredrik Evers), på kapitalistiskt manér slagit två flugor i en smäll. Erhåller lönebidrag när de anställer synskadade (läste i tidningen Arbetet nyligen om eländiga arbetsmarknaden för denna utsatta kategori) och genom deras totala närvaro uppnås  ovärderlig marknadsfördel. In i deras vanemässiga trygghet klampar den nye it-teknikern, deras support vid namn Rune (Victor Ståhl Segerhagen). De synskadades gemenskap med påstått eget språk och hypersensitiv  hörsel och förfinat luktsinne, utgör en ogenomtränglig mur för den nye, efterhand alltmer paranoide teknikstrulfixaren.

 

Scenografin är sinnrik och ändamålsenlig. Fäste mig särskilt vid de fyra höga moduler vars innersidor kunde vecklas ut till spektakulära spegelglas. I en tämligen skrämmande historia kantrar verklighetsuppfattningen för Rune, när svartsjuka och därmed utlösande ondska tar honom i besittning. I pjäsens nyckelscener skildras på ett smart sätt pendelrörelsen mellan tilltro och rädsla, överläge och underordning.  I slutfasen flyttades fokus onödigt mycket och vi får många bollar i luften. Intressanta problematiken kring hur blinda relaterar till sig själva och omgivningen, förskjuts på bekostnad av hallucinationer och hämndtankar hos en alltmer labil krutdurk, på väg in i psykos.  Tokroligt  appendix tar oss tillbaka till utgångsläget:  en fristående scen om hjälmförsedd gemensam aktivitet; bortom de funktionsnedsattas  stressiga och konkurrensbetonade arbetsmiljö. Manus planar ut, blir inte så sammanhängande som förväntat.

Antar att skådespelarna som agerar blinda haft ett styvt jobb vid instuderingen av sina roller. Tillsammans med koreografen har de lyckats väl, framstår som trovärdiga. Att få till mimik och rörelsemönster borde rimligen vara lättare, än att aldrig fixera sin motspelare med blicken. Fredrik Evers har några kraftfulla utbrott och sprider typiska managementfloskler. Lisa Lindgren behärskar fullständigt  att samtidigt vara stursk och sårbar. Som en slags försonlig rival och vishetsapostel  märks Johan Hafezi. Han gör en beundransvärd prestation. Hans motsats – den flängiga farliga figur som Victor Ståhl Segerhagen förkroppsligar – levererar en kuslig, imponerande rolltolkning. Beträffande Theodoridou Bergquist  är hon helt enkelt sensationell,  skulle kunna ha hamnat i rubriken. Kom i skrivande stund på vad som är så glädjande med att hon landar i bra roller. För att parafrasera gruppchefens motto, utstrålar Kim total närvaro. Vilken fröjd att skåda hur hon äger scen med  vidunderlig känslighet.  Ska bli spännande att fortsätta följa en stjärna som i Dom blinda står i sin konstnärliga blomning. 

 

 

 

Arkiverad under: Scen

Lustfylld högkvalitativ sammanfattning av en era – Konsert med Progglådan i Göteborg

by

Bildcollage från facebooksidan Progglådan, okänd fotograf.

14/4 2018

Progglådan

4

Stora Teatern Göteborg

Musiker på scen: Coste Apetrea, Kenny Håkansson, Göran Lagerberg, Stefan Blomquist, Peter Eyre, Nike Markelius, Anders Melander och Pale Olofsson

Progglådan som sammanställts av gitarristen Coste Apetrea fanns färdig till försäljning för några år sedan. Den består av ett gigantiskt, tidigare outgivet material på fyrtio cd med cirka åttio artister/ grupper som ämnesvis inordnats i fyra boxar. Om jag är rätt underrättad kommer inspelningarna från radioarkivet och programmet Tonkraft. Tiden den omspänner  är  1967-1985, fast det ju heter att proggen försvann inte långt efter Tältprojektet. Under senaste åren har konserter genomförts för att celebrera denna tilldragelse. I helgen hade jag, tillsammans med ett par hundra andra, förmånen att få lyssna live på musiken.  Kan som kuriosa inflika att jag intervjuat både Anders Melander och Nike Markelius för facklig tidning. Att kvällens värd,  Zappa – look a like  Coste Apetrea från Samla Mammas Manna, fortfarande är aktiv hade undgått mig. Däremot har jag efter millennieskiftet ett antal gånger sett Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och Stefan Blomquist på scener lite varstans. De tillhör utan tvekan översta skiktet i svenskt musikliv. Kebnekajse, Dag Vag, EGBA, Fläsket Brinner, Bill´s Boogie Band och Björn J:son Lindh är några goda exempel på var de figurerat.  Vikarierande trummisen Peter Eyre var en ny bekantskap. Har fått fram att han ingått i flera bemärkta orkestrar och större produktioner. Själv framhåller en musiker med gedigen utbildning,  samarbeten med Mikael Rickfors, Ove Thörnqvist och nämnde Apetrea.

Den svenska proggen hade två huvudfåror. Dels den subversiva textbaserade grenen här främst representerad av tungviktarna Melander & Olofsson från Nationalteatern, dels den instrumentala med frihetliga, ofta folkloristiska utflykter. Sist nämnda inriktning inleder konserten, en konsert på uppemot hundra minuter utan paus. Jag faller i farstun direkt för ett bluesigt luftigt sound.  Tippar på att de lirar något av Samla eller Bo Hansson. Visar sig att det är ett Bo Hansson-medley som inte återfinns på någon av hans skivor, däremot i liveversion med Fläsket Brinner.  Inledningen följs upp av ljuvliga klanger och strålande samspel, i låt signerad mästerlige Kenny Håkansson med titeln Barfota. En ren njutning att lyssna! Tonspråket utgår från  hörbar nordisk ådra. Samtliga  ur Progglådans livestomme är mer eller mindre att beteckna som virtuoser. Skönt nog, spelar de hela tiden med bibehållen melodisk linje. Vill framhålla hur lyckat det blir med de jazziga utblickar som levereras av Blomquist och Lagerberg, som ju har en långvarig bakgrund i EGBA.  Taktbyten  sker precis lagom ofta. Kompet visade vägen perfekt och Göran Lagerberg är en stor tillgång för alla band han medverkat i.

Med punkrebellen Nike Markelius  som utannonserad gäst, tillförs en eftertraktad vokal dimension i kombination med het atmosfär. Nyskrivna Inget bröllop definieras av rullande vågor på stadig rytmisk botten. En definitiv höjdare var en cover på låt av Lhasa de Sela (dog endast 37 år gammal). Det var en ballad med politisk udd  vars kännetecken var oemotståndlig stigande intensitet. Nike drog ut på tonerna, sjöng ut på ett imponerande sätt. Vi fick uppskattningsvis fyra fräscha låtar, inga av dem kom från Tant Strul-epoken. Kvinnan som alltid uppträder i svart, gjorde ytterligare ett bejublat inhopp när hon sjöng lead i Staten och kapitalet (skrevs av Leif Nylén i Blå Tåget med annan titel), det oöverträffade exemplet på  progg och punk förenade under samma flagg. Kenny Håkansson charmade oss när han gick loss i läckert solo. En närmast mytomspunnen slagdänga gavs en fantastisk tolkning. Underligt nog satt den mogna publiken ner.

Innan  göteborgska bidraget gjorde entré fick vi höra Folkvisa från Orsa skriven av Lars Hollmer. (tongivande medlem i Samla, dog 2008) och Samma lea, samma snea blues. Minns jag rätt sjöng Coste utan att göra anspråk på att fullt ut låta som skåningen Peps. Anders Melander var en formidabel låtskrivare under glansdagarna i Nationalteatern. Både han och Pale Olofsson ingick i ensemblen när den uppkäftiga teatern körde sin jubileumsrevy i Göteborg. Vi får underbara riff i Kolla kolla, Bängen trålar och givetvis Jack the ripper. I dessa teatermusik-hits är refrängerna intimt förknippade med  lika odödliga noter.  De turas om att sjunga, noggrant och tydligt. Man prickar fint låtarnas intrikata temposkiftningar. Men jag hade önskat mer jädrar anamma från främst Pale Olofsson, som satt på pall i gul huvudbonad. Han ingav en känsla av trötthet. Två  udda alster från dem:  dels en hyllning till den lilla människan, nämligen den ovärderlige vaktmästaren, med stiligt solo av Stefan och Pale på munspel, dels en smattrande, klurig melodi som Melander hämtat från Mellanöstern.

Extranumret gick i  Bo Hansson-style, som med sitt spännande, harmoniska orgelsound var en personlig favorit i tonåren.  Äkta flum skrev jag i anteckningsblocket, vilket ska betraktas som ett enbart positivt epitet. Slutet blev på ett oförklarligt sätt vimsigt med interna lustigheter om teknikaliteter. Hade man sluppit detta och fått ännu mer energi från Pale Olofsson, hade jag drämt till med högsta betyg. Nu stannade min bedömning på en jättestark 4:a  Bevisar bara hur otroligt berikande det var att återknyta bekantskapen med en svunnen era, att få guidas av alltjämt hungriga veteraner som totalt behärskar vad de håller på med. Snacka om musikaliskt godis! Kommer ihåg en spelning för närmare 40 år sedan på rockklubb i Göteborg med gitarristerna Coste Apetrea och Jukka Tolonen. Att nu få höra Coste spela lysande med Kenny var en uppenbarelse, lite som om tiden stått still för überbegåvad instrumentalmusik.,  Och en eloge till den som ansvarade för repertoarval, vilket innebar att de undvek vad som inte håller måttet.

 

Rörande biografi i ord och ton – En man av hjärtat med Plura

by

Foto Leif Wivatt

Plura – En man av hjärtat

Krogshow på turné

4

Kajskjul 8 Göteborg

Göteborgspremiär 13/4 2018

Manus: Plura Jonsson

Regi: Hugo Hansén

Bandet: Axel Jonsson Stridsbeck – kapellmästare, elgitarr  /   Freja Drakenberg – slagverk, gitarr, fiol och kör   /   Marcus Arborelius – klaviatur  och dragspel    /   Zackarias Ekelund – trummor   /   Jonatan Lundin – elbas

Det är generöst att låta  Göteborgsbaserade skribenter få recensera, trots att vi  kunnat läsa om succén från Scalateatern i höstas. Och det var generöst mottagande för oss i Kajskjul, fast jag vid ankomst var med om förvirring och onödigt strul. Låt mig först få sagt att detta INTE var ytterligare en i raden av konserter som pliktskyldigt kan bockas av. Jag har varit ett fan till Eldkvarn i närmare fyrtio år.  Älskar vemodet och extasen, mångsidigheten och de reflekterande texterna. Har inte allt inspelat material, men det mesta inklusive Den goda skörden signerad.  Vill därtill nämna införskaffade dyrgripar så som böckerna Den stora landsvägen (signerad förstås) och Pluras memoarer Resa genom ensamheten. Ovärderliga titlar som varmt rekommenderas.  Live  har jag sett dem säkert fler än femton gånger.  Nu är pausande(?) Eldkvarn medvetet utraderade i manus, förekommer bara indirekt genom att en övervägande majoritet av låtarna hämtats från deras långa karriär.

Pluras första krogshow är istället en resa med honom själv i en obestridlig huvudroll.  Den yngre bundsförvanten Mauro Scocco figurerar som dompterande ciceron. Sonen Axels spänstiga band; vars konsert i Göteborg jag recenserade i positiva ordalag ifjol, står för den musikaliska inramningen. Vi sitter vid långbord. Oturligt nog måste jag inklämd vrida kroppen onaturligt mycket för att se ordentligt. Violinmusik i form av Vivaldi utgör  preludium. Plura i sedvanlig hatt och ljusa kläder kliver in framför den röda ridån. Uppbackad av bandet drar han igång. Mauro i inspelad version styr skutan, ger oss under aftonen delvis ny info om Per Malte Lennart Jonsson. De två praktiserar talesättet ”den man älskar..,, genom att ständigt gå i clinch.  Omsorgsfullt utvalda låtlistan fungerar inte bara som hitkavalkad, utan finns i programmet för att illustrera frontmannens resa genom livet.  Därför hör vi exempelvis ösiga Landsortsgrabb, klassiskt episka Alice och sorgsna Blues för Bodil Malmsten. 

Har haft flera refränger i skallen och tänkt på  anekdoter och funderingar vi blev delaktiga. Blev helt klart omtumlande timmar för ett fan. Anser att dramaturgin gick till överdrift när musikerna förblev osynliga större delen av showen, även om greppet blev effektfullt när Axel gjorde sin far sällskap längst fram vid ett tillfälle. Den karaktäristiska, aningen skrovliga sången, lät genomgående bra, allra mest till sin fördel när bandet inte krämade på. Någon enstaka gång lät det sluddrigt och stavelser svaldes. Något som störde emellanåt var det hårda murriga ljudet, med spräckt högtalare strax före paus som kulmen.  Fick till följd att jag – i motsats till konsertversionen på Stora Teatern i fjol – hade svårt att uppfatta  nyanser, den dynamik som kapellmästaren och hans besättning är kapabla till. Ska ändå framhållas att de unga duktiga musikerna på ett utomordentligt sätt har lärt sig låtarna, stundom rent av slipat fram egna arrangemang.  Är en omöjlig begäran att de ska  ha tillägnat sig den personlighet som Eldkvarn haft.  Noterade ett flertal distinkta solon från kapellmästaren, Marcus på klaviatur och duettliknande berörande  avsnitt då Freja och Plura var helt på samma våglängd.

Pressfoto Pär Wickholm

Som framgått delvis mixed emotions hos mig. Abrupt utan att vi blev upplysta blev det lång paus. Andra akten öppnade med en på gränsen till tafflig version av Kärlekens tunga. Konstigt att den inte kändes mer, gjorde större avtryck. Förvånade mig mycket då den spelades på en nära väns begravning för några år sedan. En vän som jag sett Eldkvarn-konserter med och som därtill samlade på allt med dem. Dock, som rubriken anger fanns åtskilliga toppnoteringar. Du kan inte fånga mej från Eldkvarns korta funkperiod, berättelsen från Madrid  åtföljd av klingande gitarr i Madelene, jag kommer hem (snyggt solo av Axel),  snärtigt rytmiska inramningen i bevekande Ta min hand, obevekliga mörkret i Den här världen är slut,  självrannsakan i suggestiva Inte ens hundarna vill ha dig samt urstarka andligt präglade balladerna Förgiftat blod och Nådens hand vars koncept passade idealiskt för de mässor de genomförde i Annedalskyrkan i Göteborg (jag var där, magiskt varje tillfälle vilket märks på ett par livealbum). På sluttampen är alla på scen mycket involverade i den musikaliska utlevelsen. Vi serveras  ett livsbejakande medley och som extranummer sentimentala örhänget Nerför floden unplugged featuring Marcus Arborelius på dragspel.  Låten fanns på repertoaren i Eldkvarns spektakulära variant av tältprojekt (behöver jag ens säga att jag  såg konserten i Götet?) Betänk att redan då för 30 år sedan, var gruppen med låtskrivaren Plura i spetsen,  så stora att landets artistelit gästade.

För första gången har Norrköpings stolthet tagit regi. Enligt uppgift är han däremot helt ansvarig för manus, vilket kan förefalla underligt då han kivas friskt med gondoljären Mauro som han är helt i händerna på. Smart upplägg!  Det är i långa stycken modig krogshow, ity temat är försöken att orientera sig, uträtta något av värde, när vi vet att vi vistas i dödens närhet. En slagkraftig nyskriven låt på  temat passar i sammanhanget, rytmiska rökaren Vad gjorde jag? Tranströmmer och Ferlin finns instoppade i manus!  Kanhända att det dystopiska budskapet chockade en alkoholbeskänkt premiärpublik. Hos mig gick dialogerna till hjärtat. Och allra mest den förnämlige låtskrivarens bikt om mammas betydelse och gärning. Hon vars stående replik vid allt fuffens var: Men Per, vad ska grannarna säga? Hon som han ville vara så nära som möjligt när hon gått bort, att han  ställde sig på en höjd  för att sörja. Hon som Plura hyllade med visan Hålla huvudet högt. När den spelades rusade min snyftmätare i topp. I kontrast till aftonens mest laddade stund, fanns några dråpliga historier. Om kollektivet i Sollentuna  befolkat av personer  kallade för tras-Stalin, om sjukskrivning på Posten inför teveinspelning och alldeles särkilt om producenter som krävde klämkäcka presentationer i Pluras kök.

Var som sagt en omtumlande, bitvis överväldigande upplevelse trots smärre longörer. Hade bespetsat mig på något fantastiskt, när jag gick  tillsammans med arbetskamrat, som faktiskt kände Plura under uppväxtåren i Norrköping. Vad jag fick var en väldigt bra och meningsfull biografi i scenisk tappning med tal och musik, av en på flera sätt imposant artist.

Foto Leif Wivatt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rafflande intensitet med oväntad vändning – Four Minutes Twlve Seconds på GEST

by

Foto Lina Ikse

Manus: James Fritz

Regi: Gary Whitaker

 

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker, Max Gold, Maia Watkins och Makir Ahmed

Skandinavisk premiär 10 april 2018

Spelas hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) Chapmans torg i Göteborg

Många av oss är mer eller mindre ständigt uppkopplade på sociala medier. Vad ett sådant beteendemönster kan få för negativa konsekvenser  har  börjat uppmärksammas. Stress, koncentrationsstörningar, identitetskapningar och alltför selektiv kunskap är några vanligt förekommande problem. I senaste produktionen av GEST riktas strålkastarna mot förödande kränkningar på nätet, som i Four Minutes Twelve Seconds  är  av den art ,att det som dokumenterats kan likställas med ett allvarligt brott.  Om vådan av att handla i affekt när  man lägger upp eller delar filmklipp, är vad storyn i prisade James Fritz första pjäs roterar kring. I ett vidare perspektiv stöter vi på sådant som klasskonfrontation, föräldrars krishantering och förhållandet förövare – offer. Det är första gången denna dramatiker i ropet spelas i Sverige.

Allt börjar med att en uppriven kvinna slänger fram en blodig skjorta till sin make. Skjortan visar sig tillhöra sonen i huset, en son som tagit sin tillflykt någonstans, ingår därför inte  i rollistan. Framkommer att han blivit misshandlad. Skälet är att denne Jack  filmat med  smartphone när han haft sex med sin forna flickvän, en mörkhyad tjej från familj med lägre status.  Det explicita filmklippet har han, troligen som en hämndakt, lagt upp på en site. Grabbens pappa vill tona ner såväl den våldsamma incidenten som innehållet i filmklippet. Föräldrarnas skilda attityd leder till fåtskilliga uppgörelser. Pjäsen berättar om hur de försöker släcka den okontrollerbara brand som uppstått, i och med att vad som existerar i ”cyberspace” inte kan utplånas.

I vad som kallats moralisk thriller exponeras under sjuttiofem minuter mycket frustration, brist på tillit, hågkomster från ungdomen, valhänt ursäktande och försök att ta föräldraansvar. Mest av allt märks en påtaglig fermitet kring maximal skademinimering, jämte  lösningar för att utan laglig hjälp skipa någon slags rättvisa. Mer om intrigen varken behöver eller bör avslöjas. Den twist som kommer är chockerande, smått absurd och effektiv. Men den känns  föga realistisk. Publiken sitter bekvämt på tre sidor längs scen som avgränsas av belysta ramper. Skådespelarna kommer väldigt nära, både bokstavligt och bildligt talat. Scenövergångar markeras av flimmer och mörker. Vi får i förväg veta att föreställningen har mycket hi-tech i sig.

Foto Lina Ikse

Kristina Brändén Withaker och Gary Whitaker heter ledarna som driver verksamheten hos GEST. De brukar turas om att regissera. Märks att den sist nämnde vet hur man når ut, genom att skapa goda förutsättningar, ha gott handlag med sitt arbetslag. Med meriter från Royal Shakespeare Company, East enders,Bron, Alan Ayckbourn, Kennet Branagh, Steven Spielberg och Lars von Trier (några av russinen i kakan), finns en kolossalt imponerande erfarenhetsbas hos regissör och huvudrollsinnehavare. Makalöst mångsidige Max Gold som å yrkets vägnar rest till flera kontinenter, har total närvaro. Varvar frenetisk gå- på-anda med vältajmade pauser. Diktion och åtföljande kroppsspråk är givetvis av högsta karat. Av sammanhanget kan kontentan i hans haranger uppfattas, också av oss som inte till vardags  avkodar echaufferad engelska. Motspelaren Brändén Whitaker har en roll som är lika energisk och desperat. Som kvinna och mamma navigerar hennes karaktär med dubbla lojaliteter, efter att hon utrett skuldfrågan. Skickligt genomfört med absolut gehör! Av birollerna gjorde Maia Watkins störst avtryck. Med kaxiga gester och streetsmarta,utspottade oneliners sätter hon omgivningen på plats. Föga förvånande har den unga skådespelaren med multikulturella rötter, tre gånger vunnit nationell monologtävling.

GEST vänder sig i första hand till gymnasieklasser. Jag som såg föreställningen efter premiären noterade att teatern hade samtal efteråt med förberedda ungdomar. I lärarhandledning är både diskussionsunderlag och dramaövningar inkluderade. Antar att allt arbete görs på engelska som ett led i elevernas viktiga språkträning. Rimligen ett stimulerande sätt att tillskansa sig ny kunskap på, när man bereds möjlighet att debattera värderingar. Oavsett om de ger sig ut på turné eller håller sig på hemmaplan, har GEST inmutat en konstnärligt högtstående zon som för engagerad publik förenar nytta med nöje.