Foto Ola Kjelbye
Av: Astrid Saalbach
Översättning: Nils Gredeby
Regi: Sisela Lindblom
Scenografi & kostym: Kajsa Hilton-Brown
Ljud: Tommy Carlsson & Daniel Johansson
Ljus: Max Mitle
Koreografi: Cecilia Milocco
I rollerna: Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Carina Boberg och Fredrik Evers
Sverigepremiär 13/4 2018 på Studion Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 16/5
Att recension levereras långt efter premiär beror på att undertecknad haft förhinder tidigare föreställningar. Olyckligtvis hade få skaffat sig biljett till den dag jag hade bokat(19/4), men någon besvikelse kunde inte märkas från scen. Teaterfolk vet att det ofta är trögt med ordentlig uppslutning när vårsolen gör sig påmind. Professionella som de är låter de sig inte påverkas av att nyskriven mörk dramatik, inte är något som spontant lockar hugade inomhus när våren äntligen kommit. Sisela Lindblom har senaste åren varit verksam i flera funktioner på Göteborgs Stadsteater. Denna gång tar hon sig an en prisbelönt dramatiker som sitter i Danska akademin, nämligen internationellt ofta spelade Astrid Saalbach. Enligt regissören utforskas i Dom blinda samtiden, via en diskussion kring synsinnet, genom att dramatikern sätter fingret på verkliga smärtpunkter i människors relationer. I verk av Saalbach är civilisationskritik ett påtagligt inslag, vilket gör ett callcenter perfekt lämpat för att illustrera hennes teser.
I en ombytlig tragikomisk enaktare kastas vi, efter ett blåaktigt svävande preludium, rakt ut i en värld vars skrämmande avarter jag bara läst om hos Günther Wallraff. Tre blinda försäljare sitter vid sina anpassade datorer. Vi hör dem i överlappade monologer köra sina standardargument, för att den potentielle kunden ska nappa; vilket ger klirr i kassan till firman och förmodligen provision till den anställde. Det kan röra sig om byte av elbolag, medlemskap i politiskt parti eller adoption av utrotningshotade apor. Vi kan anta att firman som leds av en målmedveten kvinna (Carina Boberg) och hennes nästan helt blinda gruppchef (Fredrik Evers), på kapitalistiskt manér slagit två flugor i en smäll. Erhåller lönebidrag när de anställer synskadade (läste i tidningen Arbetet nyligen om eländiga arbetsmarknaden för denna utsatta kategori) och genom deras totala närvaro uppnås ovärderlig marknadsfördel. In i deras vanemässiga trygghet klampar den nye it-teknikern, deras support vid namn Rune (Victor Ståhl Segerhagen). De synskadades gemenskap med påstått eget språk och hypersensitiv hörsel och förfinat luktsinne, utgör en ogenomtränglig mur för den nye, efterhand alltmer paranoide teknikstrulfixaren.
Scenografin är sinnrik och ändamålsenlig. Fäste mig särskilt vid de fyra höga moduler vars innersidor kunde vecklas ut till spektakulära spegelglas. I en tämligen skrämmande historia kantrar verklighetsuppfattningen för Rune, när svartsjuka och därmed utlösande ondska tar honom i besittning. I pjäsens nyckelscener skildras på ett smart sätt pendelrörelsen mellan tilltro och rädsla, överläge och underordning. I slutfasen flyttades fokus onödigt mycket och vi får många bollar i luften. Intressanta problematiken kring hur blinda relaterar till sig själva och omgivningen, förskjuts på bekostnad av hallucinationer och hämndtankar hos en alltmer labil krutdurk, på väg in i psykos. Tokroligt appendix tar oss tillbaka till utgångsläget: en fristående scen om hjälmförsedd gemensam aktivitet; bortom de funktionsnedsattas stressiga och konkurrensbetonade arbetsmiljö. Manus planar ut, blir inte så sammanhängande som förväntat.
Antar att skådespelarna som agerar blinda haft ett styvt jobb vid instuderingen av sina roller. Tillsammans med koreografen har de lyckats väl, framstår som trovärdiga. Att få till mimik och rörelsemönster borde rimligen vara lättare, än att aldrig fixera sin motspelare med blicken. Fredrik Evers har några kraftfulla utbrott och sprider typiska managementfloskler. Lisa Lindgren behärskar fullständigt att samtidigt vara stursk och sårbar. Som en slags försonlig rival och vishetsapostel märks Johan Hafezi. Han gör en beundransvärd prestation. Hans motsats – den flängiga farliga figur som Victor Ståhl Segerhagen förkroppsligar – levererar en kuslig, imponerande rolltolkning. Beträffande Theodoridou Bergquist är hon helt enkelt sensationell, skulle kunna ha hamnat i rubriken. Kom i skrivande stund på vad som är så glädjande med att hon landar i bra roller. För att parafrasera gruppchefens motto, utstrålar Kim total närvaro. Vilken fröjd att skåda hur hon äger scen med vidunderlig känslighet. Ska bli spännande att fortsätta följa en stjärna som i Dom blinda står i sin konstnärliga blomning.
Kommentera