Bildcollage från facebooksidan Progglådan, okänd fotograf.
14/4 2018
Progglådan
4
Stora Teatern Göteborg
Musiker på scen: Coste Apetrea, Kenny Håkansson, Göran Lagerberg, Stefan Blomquist, Peter Eyre, Nike Markelius, Anders Melander och Pale Olofsson
Progglådan som sammanställts av gitarristen Coste Apetrea fanns färdig till försäljning för några år sedan. Den består av ett gigantiskt, tidigare outgivet material på fyrtio cd med cirka åttio artister/ grupper som ämnesvis inordnats i fyra boxar. Om jag är rätt underrättad kommer inspelningarna från radioarkivet och programmet Tonkraft. Tiden den omspänner är 1967-1985, fast det ju heter att proggen försvann inte långt efter Tältprojektet. Under senaste åren har konserter genomförts för att celebrera denna tilldragelse. I helgen hade jag, tillsammans med ett par hundra andra, förmånen att få lyssna live på musiken. Kan som kuriosa inflika att jag intervjuat både Anders Melander och Nike Markelius för facklig tidning. Att kvällens värd, Zappa – look a like Coste Apetrea från Samla Mammas Manna, fortfarande är aktiv hade undgått mig. Däremot har jag efter millennieskiftet ett antal gånger sett Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och Stefan Blomquist på scener lite varstans. De tillhör utan tvekan översta skiktet i svenskt musikliv. Kebnekajse, Dag Vag, EGBA, Fläsket Brinner, Bill´s Boogie Band och Björn J:son Lindh är några goda exempel på var de figurerat. Vikarierande trummisen Peter Eyre var en ny bekantskap. Har fått fram att han ingått i flera bemärkta orkestrar och större produktioner. Själv framhåller en musiker med gedigen utbildning, samarbeten med Mikael Rickfors, Ove Thörnqvist och nämnde Apetrea.
Den svenska proggen hade två huvudfåror. Dels den subversiva textbaserade grenen här främst representerad av tungviktarna Melander & Olofsson från Nationalteatern, dels den instrumentala med frihetliga, ofta folkloristiska utflykter. Sist nämnda inriktning inleder konserten, en konsert på uppemot hundra minuter utan paus. Jag faller i farstun direkt för ett bluesigt luftigt sound. Tippar på att de lirar något av Samla eller Bo Hansson. Visar sig att det är ett Bo Hansson-medley som inte återfinns på någon av hans skivor, däremot i liveversion med Fläsket Brinner. Inledningen följs upp av ljuvliga klanger och strålande samspel, i låt signerad mästerlige Kenny Håkansson med titeln Barfota. En ren njutning att lyssna! Tonspråket utgår från hörbar nordisk ådra. Samtliga ur Progglådans livestomme är mer eller mindre att beteckna som virtuoser. Skönt nog, spelar de hela tiden med bibehållen melodisk linje. Vill framhålla hur lyckat det blir med de jazziga utblickar som levereras av Blomquist och Lagerberg, som ju har en långvarig bakgrund i EGBA. Taktbyten sker precis lagom ofta. Kompet visade vägen perfekt och Göran Lagerberg är en stor tillgång för alla band han medverkat i.
Med punkrebellen Nike Markelius som utannonserad gäst, tillförs en eftertraktad vokal dimension i kombination med het atmosfär. Nyskrivna Inget bröllop definieras av rullande vågor på stadig rytmisk botten. En definitiv höjdare var en cover på låt av Lhasa de Sela (dog endast 37 år gammal). Det var en ballad med politisk udd vars kännetecken var oemotståndlig stigande intensitet. Nike drog ut på tonerna, sjöng ut på ett imponerande sätt. Vi fick uppskattningsvis fyra fräscha låtar, inga av dem kom från Tant Strul-epoken. Kvinnan som alltid uppträder i svart, gjorde ytterligare ett bejublat inhopp när hon sjöng lead i Staten och kapitalet (skrevs av Leif Nylén i Blå Tåget med annan titel), det oöverträffade exemplet på progg och punk förenade under samma flagg. Kenny Håkansson charmade oss när han gick loss i läckert solo. En närmast mytomspunnen slagdänga gavs en fantastisk tolkning. Underligt nog satt den mogna publiken ner.
Innan göteborgska bidraget gjorde entré fick vi höra Folkvisa från Orsa skriven av Lars Hollmer. (tongivande medlem i Samla, dog 2008) och Samma lea, samma snea blues. Minns jag rätt sjöng Coste utan att göra anspråk på att fullt ut låta som skåningen Peps. Anders Melander var en formidabel låtskrivare under glansdagarna i Nationalteatern. Både han och Pale Olofsson ingick i ensemblen när den uppkäftiga teatern körde sin jubileumsrevy i Göteborg. Vi får underbara riff i Kolla kolla, Bängen trålar och givetvis Jack the ripper. I dessa teatermusik-hits är refrängerna intimt förknippade med lika odödliga noter. De turas om att sjunga, noggrant och tydligt. Man prickar fint låtarnas intrikata temposkiftningar. Men jag hade önskat mer jädrar anamma från främst Pale Olofsson, som satt på pall i gul huvudbonad. Han ingav en känsla av trötthet. Två udda alster från dem: dels en hyllning till den lilla människan, nämligen den ovärderlige vaktmästaren, med stiligt solo av Stefan och Pale på munspel, dels en smattrande, klurig melodi som Melander hämtat från Mellanöstern.
Extranumret gick i Bo Hansson-style, som med sitt spännande, harmoniska orgelsound var en personlig favorit i tonåren. Äkta flum skrev jag i anteckningsblocket, vilket ska betraktas som ett enbart positivt epitet. Slutet blev på ett oförklarligt sätt vimsigt med interna lustigheter om teknikaliteter. Hade man sluppit detta och fått ännu mer energi från Pale Olofsson, hade jag drämt till med högsta betyg. Nu stannade min bedömning på en jättestark 4:a Bevisar bara hur otroligt berikande det var att återknyta bekantskapen med en svunnen era, att få guidas av alltjämt hungriga veteraner som totalt behärskar vad de håller på med. Snacka om musikaliskt godis! Kommer ihåg en spelning för närmare 40 år sedan på rockklubb i Göteborg med gitarristerna Coste Apetrea och Jukka Tolonen. Att nu få höra Coste spela lysande med Kenny var en uppenbarelse, lite som om tiden stått still för überbegåvad instrumentalmusik., Och en eloge till den som ansvarade för repertoarval, vilket innebar att de undvek vad som inte håller måttet.