Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Genreupplösning bländar och utmanar – Living Being II (Night Walker) av Vincent Peirani

by

Olafur Eliasson

Artist: Vincent Peirani

Titel: Living Being II – Night Walker

Betyg: 4

Producent: Vincent Peirani

Inspelning: Boris Darley i ICP Studios Bryssel

Mixning: Darley och Peirani

Skivbolag: ACT (München)

53:53

Releasedatum 31/8 2018

Tänkte byta strategi och skriva ner mina intryck redan efter  3-4  genomlyssningar. Har inte haft tid förrän nu att sätta mig in i musiken på Night Walker, jämte den från några andra plattor som överraskande kom i samma utskick i sommarens slutskede.  Det otroligt vackra stycket Enzo har spelats i Jazzradion, utan att naturligt kunna associeras till en sådan kategori. Vincent Peirani är en 38-årig fransman som gått på musikkonservatorium, blivit rikligt prisbelönt och utsågs 2016 till ”chevalier of the order of Arts and Letters”. Hans instrument är accordion (dragspel) och accordina, vilket gör honom hemmastadd i världsmusik.  Första plattan i eget namn kom för fem år sedan. Några av de han samarbetat med och kända för svenska lyssnare, är namn som Youn Sun Nah, Richard Bona, Michael Wollny, Ulf Wakenius och Lars Danielsson.

Living Being består av förutom bandledaren,  ofta anlitade medarbetaren Emilie Parisien på sopransaxofon, Tony Paeleman på fender rhodes & keyboards, Julien Herné på elbas och gitarr, Yoann Serra på trummor samt Valentin Liechti (elektronik på Smoke & Mirrors).  Samtliga bidrar förstås till det genomarbetade och gränsöverskridande resultatet, vars syfte sägs vara att komma ut som  kammar-rock orkester.  Förstafiolens roll intas bestämt av en  slingrande sopransaxofon, vars fjäderlätta, ljusa toner  i sin tur  förstärks/ förlängs av bandelarens taktila dragspel. Resterande musiker lägger till, formar en färgglad palett. Trumslagare och basist är mer än komp, gör en formidabel insats. Och när  elgitarren bryter in uppstår nästan en euforisk chock.  Ljudteknikern Boris Darley har haft en nyckelfunktion i efterarbetet,  ägnat månader åt att få till högsta möjliga nivå. Och skönt nog lyckades han lägga allt till rätt i sitt ” laboratorium”.

Vincent Peirani Foto: Dean Bennici

Den 38-åriga virtuosen är också skivans komponist,  skriver och spelar i kollegan  Richard  Galliano´s anda, är honom jämbördig.  Lika ödesmättat med storslagna känslor och kontrasterande tempon. Vad han införlivat och omstrukturerat från andra  är What Power Art Thou (1691)  av Purcell,  från Led Zeppelin en minisvit med Kashmir och Stairway To Heaven samt Bang Bang av Sonny Bono. Peirani är inte riktigt lika vass  på att skriva som att lira och producera. Några stycken på slutet tillför inte tillräcklig laddning. De slirar en smula, trots att musikerna är sanslöst skickliga, vare sig de vräker på eller håller tillbaka.

Genomgående skarpslipade klanger med charmanta avbrott för  sköra melodier, som ofta har en filmisk touch (Morricone, Rota, Bregovic  med flera) Men skivbolaget har som sagt inte fullt ut täckning, för sitt påstående om årets mest kraftfulla och delikata album. När den kreativa nerven uppstår och kemin i bandet är på topp, då är det å andra sidan kolossalt bra. Till och med mästerligt!  Därför förtjänar verkligen  ett ”görfräckt” album att helhjärtat rekommenderas, ett album som kan vara svårt att få nys om i den strida floden av genrelösa skivproduktioner.

TVÅ TIPS TILL: Awase – Nick Bärtsch´s Ronin , ECM, inspelad i Frankrike   4+  Release: maj 2018

Bärtsch är en schweizisk tonsättare och pianist inriktad på rituellt groove och minimalism, i en självuppfunnen stil kallad zen-funk.

Arbetsmetoden jämför han med en arkitekts.  Gruppen som har rykte om sig att vara magiska live, har gjort en superb, hypnotisk skiva.

 

Lampedusa Lullaby – KUU (Jelena Kuljíc sång, Kalle Kalima gitarr, Christian Möbus gitarr och Christian Lillinger trummor),  ACT, inspelad i Berlin  4   Release: 31/8 2018

Alla låtar är skrivna av gruppens medlemmar.  Vad de dynamiskt framför kan kallas psykedelisk punk-jazz  med en serbisk mångsysslare (skåde-

spelare mm) vid rodret. Angelägna texter sköljer över lyssnaren, liksom anmärkningsvärda ackord och rytmer av ett europeiskt spetsteam.

 

Foto Wolfgang Siesing

 

 

 

 

Fulländad produktion stöper om och förför – redisCOVERed av Judith Owen

by

Bernhard Kühmstedt

Artist: Judith Owen

Titel: redisCOVERed

Betyg: 5

Producent och arrangemang: Judith Owen

Inspelning, mixning och co-producent: Danny Bianco

Twanky Records / Do Music Records

42:47

Releasedatum: 14/9 2018

 

Jag har lyssnat mycket, kanske rent av ohälsosamt mycket på redisCOVERed som gjorts av en väldigt produktiv singer song-writer som gått mig förbi. Owen är sångare, pianist och låtskrivare. I tidig ålder prövade hon på att spela till exempel Debussy. Hon har hunnit göra hela tolv fullängdare, är Walesiska, född i slutet på 60-talet,  bor  i New Orleans och London. Hon har skivbolag tillsammans med sin man. I höst är Owen aktuell genom inte bara skivsläpp, utan en turné i Sverige (organiseras av Do Music Records) med slagverkare och cellist. Håll utkik! Man undrar hur hon får tiden att räcka till, eftersom hon gjort omfattande turnéer till främst engelskspråkiga länder.  Samarbeten med Richard Thompson och Julia Fordham och  förband till Brian Ferry finns också på meritlistan. Och nu sällar jag mig sent om sider, till den långa raden av entusiastiska recensenter.

Det speciella med nya albumet kan härledas till titeln. Owen har efter ideliga förfrågningar tillverkat en skiva bestående av covers, extremt disparata sådana. Enligt egen utsago är de isärplockade och omgjorda till den grad, att hon gör anspråk på dem i den form hon stöpt dem i. Många har bidragit till det magnifika och omtumlande resultatet. Först av alla bör Grammy-vinnande bollplanket Danny Bianco framhållas. Sättningen är superb. Medverkar gör bland andra legendariske basisten Leonard Sklar, slagverkaren Pedro Segundo, Paul Beard, stråkmusiker, blåsare som trumpetaren Nicholas Payton vars spel på en Joni Mitchell låt är örongodis.. Inspelningar har skett i flera studios. Akustiken är både rund och avskalad , med sången och varje instrument ljuvligt separerade. Oemotståndligt välljud serveras, inte minst när man lyssnar i hörlurar! Vi slipper bombastiska trummor och syntar, vilket är en befrielse.

Förvånas inte över hennes bakgrund som barpianist. Judith Owen har inte världens mest personliga eller betagande stämma, vilket hon kompenserar fullt ut genom såväl musikalisk nyfikenhet som tekniska kvaliteter. Sånginsatserna är strålande, exponerar hela skalan av sinnesstämningar.  Hon kan hantverket och experimenterar  fram nya synsätt.  Pianospelet är smidigt och uttrycksfullt . Hon och hennes team demonstrerar gång på gång sin djupa musikalitet. Och Owens egensinniga arrangemang är lysande, ger låtarna nya dimensioner. Hon jazzar till det ytterst smakfullt, i samma fria anda som The Bad Plus, Youn Sun  Nah och Caecilie Norby (de  sist nämnda har jag hört sjunga Hallelujah live i sommar). Flera spår svänger hårt, även när de girar bort från originalens kärna.  Hela tiden pågår subtila rytmiska vändningar. Owen växlar mellan moll och dur  på de tolv låtar hon valt ut, så att det kan se ut som att första halvan är  lagd efter principen var annan mörk, var annan ljus.

Som så ofta när man faller pladask för ett konstverk beror det på att  förföriska detaljer bildar en genomarbetad helhet, vars dragningskraft verkligen sticker ut i skivfloden.  Hisnande spännvidd på materialet. Från hip-hop hit av Drake till Smoke On The water utan karaktäristiskt gitarriff, från Donna Summer-disco, ledmotiv ur Grease (i denna tappning en rökig jazzballad) och funkstänkare till Blackbird (Beatles), söt standard i form av Dream A little Dream Of Me och två luftigt svävande kompositioner från Joni Mitchell´s Laurel Canyon.  Absolut apart  att sammanfoga just dessa covers. I den skepnad de fått  med sina delikata, känsliga arrangemang, frodas de när de avlöser varandra. Om jag dristar mig till att plocka ut några extra skimrande ädelstenar: Shape Of You, Hot Stuff, Play That Funky Music, Blackbird samt Cherokee Louise (lysande trumpetspel av Payton).

 

 

 

Förträfflig regidebut gör uppfordrande avtryck – Smärtan på Göteborgs Stadsteater

by

Ola Kjelbye

Av Marguerite Duras

Scenbearbetning: Lucas Svensson

Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg

Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)

Mask: Ingela Collin

Kompositör: Hans Appelqvist

På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg

Premiär 14/9 2018

Spelas till och med 20/10 på Lilla scen

Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik.  Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.

När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en  chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens  ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: ”Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”.  Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande  passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så  typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.

Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person.  Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.

Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder  (återigen  fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här  roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, –  komma fram till precis  rätt metodik.

Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna.  Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss  på ett  skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift.  Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.

 

 

 

 

Skenande maktspel förmår inte att engagera – Till varje pris på Göteborgs Stadsteater

by

Foto Ola Kjelbye

Manus och regi: Adde Malmberg

Scenografi: Hansson Sjöberg

Kostym: Helle Carlsson

Urpremiär på stora scen 12/9 2018

Spelas till och med 8/11

I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad och Johan Hafezi

 

En  högst aktuell  fars om svek och ränksmideri är säsongens första premiär. Den utspelas under den heta politikerveckan i Almedalen, utgår ifrån Moderaternas trevande flört med sd för att vända vikande opinionssiffror  och en hejdlös  karusell med intrigerande narcissister sätts igång. När karusellen snurrat färdigt, när pjäsförfattaren lagt sitt pussel, då infinner sig den obligatoriska knorren. Under den skakiga resan i medias blickfång, har de inblandade fått bekänna färg. Antingen genom att stå upp för sin övertygelse eller göra tvärtom om det gynnat  positionen.  Mitt i ideliga incidenter, ofta orsakade av labila karriärister,  fungerar hotellreceptionisten (Cortés Bruna) som ett uppsamlande nav. Hon ingjuter effektivitet och ett professionellt lugn, blir till och med empatisk vid behov och ger svar på fördomsfullt tal.

Som brukligt i en fars är missförstånden  legio. Dörrtrösklar passeras ideligen, mobiler ringer ständigt och skådespelarna fladdrar in och ut på scen. Sällan har deras rollfigurer kontroll på uppkomna situationer. Scenografin är enkel utan starka färger , visar ett hotells interiör i genomskärning med rum i olika storlek plus receptionsdisk. Hotellet är högkvarter för (M), fast en förvirrad  datorinkompetent  socialdemokrat häckar i lobbyn.

I skrivprocessen ska Adde Malmberg ha utgått från Ray Cooney  och hans dråpliga estetik, med skillnaden att förvecklingar här handlar om politisk pragmatism och strävan efter makt. Malmbergs humor är ganska grovkornig, vilket jag minns från hans stå-upp komik och från Var god dröj härom året på Göteborgs Stadsteater. Därför får vi en dos temporär lyteskomik och skamliga åkommor, som vi kunde ha besparats.

Motorn i Till varje pris heter Anders Jansson, vars gestalt hämtat näring ur teveserien Starke man jämte Vita husets tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Hans Stefan Larsson är en bullrig och burdus typ. Som den streber han är kan inte stava till egenskaper som samarbete och ödmjukhet. Helt i linje med denna buffliga stil, hunsar han till max sin nyanställda, nervösa sekreterare. Enligt Moderaternas ledare (Carina M Johansson) passar han perfekt för uppdraget att inleda förhandlingar med Sverigedemokraterna. –Han är som en av dem: omodern, världsfrånvänd och fördomsfull.  Men efter att han fått erbjudandet går inget som på räls. Jansson må vara oöverträffad i att framställa självgoda skrävlare. MEN hans sätt att agera blir tröttsamt att bevittna i längden.

Carina M Johansson trivs ihop med Eric Ericson, vars roll som förslagen och snobbig partisekreterare han behärskar till fullo. Båda är som förväntat styva på att skildra personer vars fasad rämnar.  Sticker ut genom att agera ömklig varelse som hamnat  totalt fel  och tvingas  gaska upp sig, det beskriver Malin Cederbladhs prestation.  Frejdiga karikatyrliknande porträtt görs av Viktoria Dyrstad (påstridig kvällstidningsreporter) och Johan Gry (Sverigedemokraternas man med förutsägbara åsikter).  Oöverträffad på att göra pillemariska gubbar och leverera sentenser, är som vanligt Sven-Åke Gustavsson.

Ändå kvarstår främst  känslan av tomhet. Inte tillräckligt kul?  Alltför löjeväckande för att vara mer än underhållning för stunden?  Adde Malmberg – dubbelt aktuell på stadens Stadsteater i och med nypremiären av succén Sgt. Pepper…-  skulle behövt ett bollplank, överlåtit regisserandet åt någon annan. Då kunde utfallet ha blivit ett annat, med smartness och garv i rätt avvägd mix. Tänker på en replik från Sven-Åke Gustavsson, vars rollfigur lyckats klamra sig kvar, trots att han blivit omsprungen av en ny hänsynslös era. Han ger ett råd till den förtvivlade kvinnliga sekreteraren, som går ut på att inte tveka, bete sig som om man vore övertygad.  Beträffande Till varje pris ett förkastligt råd, eftersom den vettiga idén om politisk samtidssatir, har brister som det borde putsats mer på. (Blir förresten  intressant att se vem som blir kulturminister i nästa regering.)

 

 

 

 

Göteborgs Stadsteater spelåret 2017 /18 – Nyskrivet varvas med klassiker

by

Foto troligen Ola Kjelbye

Göteborgs Stadsteater

Säsongen 2017-18

Vet inte vad det beror på att höstsäsongen drar igång några veckor senare i Göteborg, än på motsvarande institutionsteatrar i huvudstaden. En slags ”tjuvstart”  genomfördes emellertid i slutet av augusti, i och med den sedvanliga internationella dans- och teaterfestivalen. Kommande säsong på Stadsteatern / Backa Teater presenterades inför två fullsatta salonger under Kulturkalaset. Jag bevittnade ett av dessa  identiska evenemang.  Alltid inbjudande att få någon slags introduktion till alla uppsättningar. Vilka som lyckas i sina ambitioner går förstås aldrig att veta i förväg,  oklokt att ens spekulera i. Möjligen med undantag för Anders Jansson (känd från humorprogram i SVT) och återkommaren Jakob Eklund, har man inte anlitat stjärnor utifrån. Konstnärlige ledaren på Göteborgs Stadsteater Pontus Stenshäll, var konferencier i gul kostym och hatt, under den halvannan timme som presentationen varade. Ett aber var att han valde att prata utan mikrofon, vilket gjorde det onödigt knepigt att uppfatta allt vad han berättade. Så gott som samtliga som kommer medverka i de olika produktionerna, kom skuttandes ner för trapporna och intog scenen inledningsvis.  Preludium och övergångar ansvarade  en garvad skara musiker för,  en samspelt liten teaterorkester vars förnämlige kapellmästare förstås heter Bernt Andersson. De spelade stiligt och soft  musik av Miles Davis om jag inte missminner mig.

SEPTEMBER: Vecka 37 startar ständiga publiksuccén Lunchteatern. Vill man förvissa sig om biljetter gäller det att köa när dessa släpps. Numera heter hon som sammanställer dessa populära gästspel Marie Delleskog, till vardags skådespelare på teatern. Vi fick höra en smäktande sång ur programmet Je Ne Regrette Rien med ackompanjemang på dragspel. Något märkligt att första premiären på stora scen sker mitt i veckan. 12/9 är det nämligen dags för mig och mina kollegor, att recensera Till varje pris, en fars om politikens kattrakande som tacksamt nog utspelas i Almedalen, påstods handla om makt och missförstånd. Adde Malmberg står för både manus och regi, medan Anders Jansson gör en av huvudrollerna, flankerad av bland andra Carina M Johansson, Eric Ericson och  Malin Cederbladh. En avsiktligt småstressig scen utgjorde vårt smakprov. Två dagar senare är första datum för Smärtan på Lilla scen, efter en bok av Marguerite Duras som jag har i bokhyllan. Emilie Strandberg regisserar författarens dagboksanteckningar. Under presentationen läste Carina Boberg ett kort utdrag medan video visades. Studion öppnar 28/9 med becksvart, fast dråplig,  samtidsdramatik betitlad Allt gott i världen.  Presenterades som hörspel med fyra röster visuellt inramade av ett allseende öga. Är en nyskriven pjäs av Paula Stenström Öhman som likhet med Adde Malmberg kommer att regissera sin egen text.  Malmberg är dubbelt aktuell eftersom det blir nypremiär  20/9 på mycket uppskattade Sgt. Pepper´s Lonely Heart´s Club Band med världens bästa Beatles-tolkare Pepperland (före detta Lenny Pane) och ciceronen själv i samspråk med olika gäster. (Min recension = https://kulturbloggen.com/?p=112358) För att illustrera 50-års minnet framförde Mikael Isacson lustigt nog Strawberry Fields Forever. 

SENARE I HÖST: Att Stenshäll gav oss varje karaktärs kännetecken i Kung Lear, när nio kostymerade skådespelare svassade runt honom, fick sin naturliga förklaring när han talade om att han själv tar sig an regiskapet. Premiär för den Shakespeare-tragedi jag såg i Stockholm för några år sedan  27/10.  Lika kittlande att se fram emot på stora scen är Fanny och Alexander 14/12, första gången som Eva Bergman sätter upp något av hennes världsberömda fars verk. Göteborgaren Jakob Eklund förstärker ensemblen.  På Studion kommer Upprorets poet spelas från och med 23/11, ett feministiskt projekt om en ikonisk poet från Iran, ett samarbete med Riksteatern och RATS teater. På Lilla Scen iscensätter Carolina Frände angelägna tankar ur amerikansk färsk bok av Timothy Snyder, vars grogrund är senaste valet i USA.  Om Tyranni  har premiär 7 december.

EFTER NYÅR: Så långt fram i tiden, så jag tillåter mig att vara ytterst summarisk. 23/1 sätter Anna Pettersson upp Förbjuden ingång som bygger på Victoria Benedictssons dagböcker. Gestaltar henne hör Mattias Nordkvist ( varit tjänstledig för att spela in SVT-serien Vår tid är nu), som gjorde mesta möjliga av sin entré på höstsamlingen för allmänheten. Superspännande grepp att tilldela honom en sådant här köttstycke till monolog! Hilda Hellwig regisserar Lärda kvinnor av Molière med premiär 15/2. Den avlöses på stora scen av kultmusikalen Little Shop of Horrors (5/4).  På Studion ges samtidsdramatik – Shirins vargar från och med 8/3 – skriven av 25-åriga Johanna Svalbacke på temat offer och förövare. Säsongen avslutas med en tragikomisk dystopi,  sceniska ljudverket Ship of Fools (25/4) skapat av en uppmärksammad konstnärsduo som jobbar med hybridformat.

Hans Wretling

Backa Teater ryms under Stadsteaterns paraply. De gör sofistikerad teater för barn och ungdom, ofta baserad på dokumentärt material. Deras prisade konstnärlige ledare Mattias Andersson berättade, att det var tolfte året för honom som presentatör. Andersson tågade in på scen tillsammans med en ensemble på sjutton personer. Med tanke på hur svårt det är få tag i biljett som utomstående, gör jag inte någon grundlig genomgång av utbudet. Till att börja med har Skuggorna av Mart nypremiär, en pjäs jag recenserade och analyserade en smula bistert. Höstens stora, nya uppsättning är en så kallad dokufiktion döpt till DNA – dansa nära anhörig. Målgruppen är 15+ och premiärdatum  20/10 i en dansföreställning där fyra skådespelare dansar och samtalar med sina riktiga mödrar. Övervägande kvinnor ansvarar för uppsättningen.. 7/12 har Backa Teater premiär på vad som verkar enormt raffinerat, nämligen Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi med tolv år som minimiålder. Manus baseras på en barnanpassad bok av en grekisk ekonom.  Lika intressant verkar europeiska samarbetsprojektet Hierarchy Of Needs (2/3) vara, som involverar en debuterande dramatiker som kommit från Syrien, tre tidsdimensioner, Mattias Anderssons metodik och danskompaniet Twisted Feet. Uppsättningen ska turnera utomlands. Rikard Lekander kommer sätta upp en urban fantasy genom en variant på Flickan med svavelstickorna (29/3). Får ses av barn från 6 år. I maj utlovas festivalhelg med teater i världsklass.

Obs För mer detaljerad info se Göteborgs Stadsteaters exemplariska hemsida!