Mats Hallberg

Väldigt länge sedan jag frossade i film på motsvarande sätt. Och på den tiden skrev jag inte om mina upplevelser. Om jag räknat rätt blev facit tjugofem huvudfilmer plus ett par förfilmer, några besök på festivalcentret samt som ni kunnat läsa, närvaro på masterclass med Mads Mikkelsen. Har inte varit med om några större bekymmer. Tvärtom förtjänar arrangören jämte alla hängivna volontärer rungande applåder. Hade turen att inte bara orka upp på pressvisningar, utan också att komma in på flera attraktiva visningar på Draken. Det är mycket möjligt att någon filmskribent här kommer recensera filmer jag såg, sådana som har fått distribution. Men vill självfallet förmedla mina synpunkter och tips. Har upptäckt att det redan finns info på Wikipedia om filmer som ännu inte haft premiär, varför jag avser att vara knapphändig med uppgifter om intrig.

En grupp på Facebook jag anslutit mig till har döpts till Gut Music News, vilket jag tolkar som att innehållet ger fysiskt påtagliga,dock angenäma, effekter. Förhåller sig på liknande sätt med Thomas Vinterbergs rekapitulering, av vad som hände vid olyckan med kärnvapenbestyckade ubåten Kursk. Den gastkramande katastrofen, inklusive ryska beslutsfattares cynism och rädsla skildras ohyggligt kraftfullt via boken A Time To Die. I en otroligt påkostad samproduktion (Frankrike/ Belgien) är enda ofullkomliga beståndsdel, att samtliga i den imponerande rollistan konverserar på engelska. Mattias Schonaerts (gör en huvudroll också i Close Enemies) är mästerlig som kapten på ubåten, Lea Seydoux som hans lidande fru likaså. I övrigt flankerar storheter som Colin Firth och Max von Sydow. I en biroll utför Pernilla August ett imponerande, välmotiverat vredesutbrott. Eftersom vi vet hur skandalöst illa det slutar, har man fokuserat på mer än spänningsmomenten: Kamratskapet, glädjen som sprids genom bröllop, överlevnadsinstinkt, högteknologi under vatten, försvarshemligheter, officiella lögner och sjuttioen barn som miste pappor. Vinterberg med team har gjort en strålande film med episka kvaliteter, i sann humanistisk anda. Fortfarande tagen av begravningsceremonin, vars ”etikettsbrott” framkallade reaktioner i maggropen.

Stannar kvar i Europa genom att betrakta  När livet vänder, ett socialrealistiskt familjedrama så äkta att det inte känns som fiktion, snarare som ett utsnitt ur en trasslig vardag för en tvåbarnspappa i Belgien. Han är duglig förman inom stressig förpackningsindustri, tillika fackligt aktiv.  När hustrun hastigt lämnar hemmet,  får han hjälp av syster och mamma för att minimera följderna av ett kaotiskt livspussel. Romain Duris briljerar i huvudrollen.  I likhet med många andra festivalfilmer, är barnskådespelarna hjärtskärande bra. Publiken ska inte utgå ifrån att entydig uppgörelse kommer levereras. Däremot obestridligen exakt tonträff från ett land som inte sällan tar upp liknande, jordnära problematik.  

Av de tio nordiska bidrag som tävlade om världens, i pengar räknat, största filmpris, segrade Queen of Hearts i regi av May El-Touky. Absolut ett gediget verk, fast i mina ögon aningen överreklamerat. En designvilla är hem för två  hästtokiga döttrar och deras väletablerade föräldrar, som samtalar på olika språk. Familjen skakas i sina grundvalar när makens (Magnus Krepper) opålitlige tonårsson från tidigare äktenskap gör entré. Att strulige Gustav är allt annat än smidig eller sympatisk, hindrar inte den uttråkade Anne (Trine Dyrholm som i Göteborg tog emot skådespelarpris ) från att ta kontakt, utan påkopplad impulskontroll.  Yrkeskunskaperna från juridiken tar hon i anspråk som skydd.  Somliga sekvenser  hade tjänat på mer underbyggnad, subtilare indikation på vart Queen Of Hearts är på väg. Kan som kuriosa tillägga att förnämlige  Krepper, är en av de aktade rolltolkare  som jag haft nöjet att möta privat. (Han var trevlig.)   

Med tanke på den oroliga tid vi befinner oss i samt det konstnärliga resultatet, hade jag istället önskat att Sons of Denmark vunnit juryns hjärtan. Ser en otäck berättelse om politisk radikalism, islamistisk såväl som högerextrem. I filmens begynnelse inträffar en terroristattack i Köpenhamns tunnelbana, vilket får skrämmande följder. Konfliktlinjer blottas när fanatiker åstadkommer livsfarliga motsättningar. Blir drabbad av en angelägen thriller med en raffinerad twist. Överlag jämngoda trovärdiga prestationer av de medverkande, toppas av biroller som framhäver familjelycka. En mogen debut av dansk-irakiske Ulaa Salim vars dystra budskap måste tas emot som en varningsklocka för att inte riskera bli en profetia.

Till den sällsynta kategorin cineastiska fullträffar hör  Vid evighetens port av Julian Schnabel.  Publiken på ett utsålt Draken fick njuta av Willem Defoe, vars febriga gestaltning av  Vincent van Gogh  och hans eländiga tillvaro, äger en  magnetisk densitet  som belönats med flera priser (nominerad till Oscar). Det innovativa, flackande kameraarbetet  speglar en ängslig och bespottad person medveten om sitt kall. Och fotot matchar enastående hans visionära konstnärskap.  En oumbärlig film som handlar lika mycket om skaparglädje som destruktivitet och ångest  sista perioden i holländarens liv. Gaugin, sponsorn broder Theo och Gabby (Emmanuelle Seigner) förekommer förstås. Mads Mikkelsen gör en eftertänksam monolog från en präst.  Delvis nya rön och Schnabels blick,  berättigar ännu en obeveklig historia om ett mytomspunnet sorgligt öde. Bara att gilla läget att alla dialoger sker på engelska.     (5)      

Torde vara bekant att jag försöker skriva om musik. Att soundtrack har, eller kan ha, avgörande inverkan på spelfilmer är värt att ständigt påpeka. En annan populär genre under festivalen brukar vara musikdokumentären. En sådan är den omskrivna och försenade I´ll Be Gone. Detta är en film gjord av två kvinnliga fans från USA, vars syfte är att beskriva fenomenet Broder Daniel, en energisk, otyglad popgrupp jag tror mig ha hört live två gånger. Till mångas förvåning har de blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame. Dokumentären bygger på omfattande arkivmaterial jämte intervjuer med bland andra Theodor Jensen och frontfiguren Henrik Berggren. Berggren i liggande ställning anstränger sig för att uttrycka sig filosofiskt, men ändå begripligt. Troligen tack vare att de ansvariga bakom kameran är kvinnor, liksom de som kallas pandor (hardcore fans som älskar att sminka sig); intervjuas några tjejer ingående. I´ll Be Gone formas till en utredande hyllning med klargörande aspekter, på ett karismatiskt band präglad av en deppig tidsanda.

För att inte förlänga recenserandet in absurdum listas avslutningsvis övriga filmer jag samlat på mig synpunkter om.

• Brutalt krig mellan knarkgangsters vars våldsbrott polisen kraftsamlar för att lösa. Tillkommer i intrigen gör kopplingarna mellan de båda huvudrollerna på var sin sida om lagen.CLOSE ENEMIES (Belgien/ Frankrike) 3+
• Satiren om det vulgära kitschiga entourage som associeras med Berlusconis Italien blir en alltför utdragen skildring, av regissören till YOUTH. Svensk distr. LORO (Italien/ Frankrike) 3
• Skotsk romantisk övergår i seriös fas när den tio år äldre kvinnans högsta önskan är att bli gravid. Fin regidebut och dito agerande av Laia Costa. ONLY YOU (Storbritannien) 3+
• En biopic blir svart komedi med glimrande Melissa McCarthy och Richard E. Grant (Withnail och jag) där vi får veta hur en arrogant, luspank författare sadlar om och blir förfalskare av celebriteters brev. Svensk distr. trots att kopian som visades var otextad. Regi Marielle Heller (USA) CAN YOU EVER FORGIVE ME? 3+
• Rapsodiskt poetisk fiktion från Kvidinge om fest och arbete. I centrum polska gästarbetare på stort jordbruk, i film med amatörer som agerar till synes självbiografiskt. Regi John Skog (Sverige) SÄSONG 2
• Internationell premiär för exotisk, rörande tragedi om bekräftelsebegär och utstötthet bland pressade tonårstjejer i Sydkorea, från lovande debutant som fanns på plats. (Sydkorea) SECOND LIFE 3
• Seg dokumentär om erotik, skönhet och dess motsats. Ett kvinnligt, långvarigt projekt vars magplask jag betraktar som två bortkastade timmar. Skrällvann Guldbjörnen i Berlin. (Rumänien/ Tyskland/ Tjeckien/ Bulgarien/ Frankrike) TOUCH ME NOT 1

Fransyskan Julie Bertuccelli är kvinnan bakom den stora produktionen Claire Darling, en komplex film med flera bottnar.  Huvudrollerna görs med frenesi  av 75-åriga ikonen Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni. Vi befinner oss i en nordfransk by som gästas av ett tivoli. Berättelsen bygger på en roman, vars förståelse hade underlättats om årtal angetts inför varje scen. Huvudkaraktärerna mor och dotter  bär på oläkta sår, har således en frostig relation efter fatala följder av arbetsplatsolycka vid stenbrott som fadern ägde. De båda i centrum  personifieras av  tre individer i helt olika åldrar. Excentriska, åldrande Claire har i filmens nutid fått ett varsel, därför sätter hon spontant igång med att auktionera bort omfattande samlingar, trots att hon är av åsikten att ”vackra föremål lyfter själen och håller en sällskap.” Dottern får reda på vad som pågår. Och ett märkvärdigt pussel läggs av Bertuccelli med åtskilliga flashbacks. Filmen behandlar sådant som sökande efter trygghet, tyngden av plågsamma minnen, förluster och försoning.  Att dramats förvirrade madame har behov av exorcism, ger viss  antydan till spoilervarning. Fantastiskt foto, mystifierande berättarteknik och glödande skådespelarinsatser!  

Island var i ropet  så till grad att tidningen Filmkonst tryckte upp en volym (2000), för att täcka det isländska filmundret. Senast att översköljas av priser är  Woman At War (pris i Cannes, Nordiska rådets filmpris med mera) i regi av Benedikt Erlingson (känd från von Triers Direktören för det hele). Kameran följer den medelålders körledaren Halla vars borgerliga  välanpassade tillvaro, fungerar som täckmantel för hennes  klimataktivism. Med förbluffande förslagenhet gäckar hon länge myndigheterna när hon utför attentat mot öns elförsörjning, särskilt adresserat mot aluminiumindustrin. Filmen är en originell dramakomedi, kryddad med extremt  strapatsrika aktioner i det karga landskapet. I det manus regissören varit delaktig i finns en underström: längtan efter att få adoptera hos Halla och hennes andligt sökande tvillingsyster har gjort att båda ansökt. Tre musiker jämte körsångare i folkdräkt dyker ständigt upp, vilket ger en humoristisk prägel mitt i actionscener. Ser en överväldigande tour de force-prestation av Halldora Geirharaösdottir  och en klurig berättelse med eskalerande driv och vackert foto. 

 

 

Vet inte om det är befogat att påstå att det är en trend, men osedvanligt många filmer jag sett denna långa vecka har porträtterat märkvärdiga kvinnoöden. Ytterligare ett sådant som går utanpå det mesta skildras i Moa – landsmodern.  Duon som tillsammans med femhundra statister gjort denna dramatiserade dokumentär, heter föga förvånande Maj Wechselmann och Ebba Witt Brattström. (Till saken hör att jag i Kulturbloggen intervjuade Maj W när inspelningen  ännu pågick.)  Med socialt patos visas  hur Sverige utvecklades, från att ha varit ett efterblivet klassamhälle.  Heroiska driftiga överlevaren Moa lyckas mot alla odds bli en storsäljande författare. Scenerna från guidandet  vid hennes stuga, väckte min nyfikenhet på  nytt resmål.  Filmmakarnas snirklande  äreminne över en autentisk hjältinna, vårt enligt dem första #metoo-vittne,  är därtill en skoningslös vidräkning med Svenska akademin, dåtidens patriarkat på parnassen och litteraturvetaren Sonja Erfurth.  Vill betona inte bara det  förunderliga biografiska materialet, utan också det poetiska bildspråket av en oförtruten veteran, som jag av en slump träffade dagen före utanför presscentret.  Efter visningen pratade Maj W bland annat om sin kamp för att få ut dokumentären på biografer. (4)

Varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Gloria Bell heter aktuella filmen av chilenske regissören Sebastian Lelo, om en frånskild kvinna i försäkringsbranschen som letar efter partners på mogendisco. Produktionen råkar vara en amerikansk remake på Lelos genombrottsfilm. Julianne Moore syns i varje bildruta när hon magnifikt gestaltar sin rollfigur, vars namn är liktydigt med filmens titel. I övrigt välfungerande Gloria har synnedsättning, men inte värre än att hon kör bil. Kuriöst nog ska hennes dotter gifta sig med en svensk surfare. Gloria Bell tycker om att testa aktiviteter – dans och klämmiga låtar är hennes elixir. I sitt planlösa sökande efter ny kärlek träffar Gloria charmige Arnold (John Turturro). Trots att de uppnår lycka och njutning av att umgås uppstår efterhand komplikationer, vilket innebär mer konflikter än romantik. Mycket blir uppenbart även utan repliker, visar att relationer på jämlika villkor är en komplicerad företeelse. Turturro förmedlar ,oftast lågmält, skiftningar mellan lycka och förtvivlan, medan den firade karaktärsskådespelaren Julianne Moore är fullkomligt suverän på humörsvängningar. Snygg estetik avseende bildvinklar och närbilder, medryckande soundtrack och ett psykologiskt narrativ; i en film som ändå inte påverkar i den utsträckning som jag förmodat.

Bryter mönstret genom att redovisa White Boy Rick, en biopic om en tonårsgrabb i Detroit uppväxt i kriminell familj vars fetischism för vapen är fullständigt sanslös. Tillägnar mig ett kriminaldrama från 80-talet som skildrar hur en destruktivt kaxig drop out, tar sig in i de svarta knarkgängen, blir värvad av FBI, genom att vara alltför girig uppbackad av fifflande farsa hamnar han i förödande våldsspiral. Filmen korsklipper flashiga bling-bling miljöer med ruffiga interiörer. Ämnet är inte ovanligt. Korruption och massivt inflöde av crack, ett antal ihjälskjutningar och nära anhörig (storasyster) drabbad av droghelvetet utgör ramverket. Det ovanliga är konsekvenserna av att FBI svek sin infiltratör. Som ett gripande appendix allra sist (i och med att det handlar om ”based on a true story” må det vara tillåtet att avslöja den sorgliga intrigen) hörs rösten från Richard Wersche Jr. , det vill säga den livstidsdömde i Michigan som suttit längst av alla som dömts för annat än våldsbrott. Bruce Dern och Jennifer Jason Leigh syns i biroller, medan flitige Matthew McConaughey spelar mot Richie Merritt i rollerna som skrupulös far respektive tonårsson utan spärrar. Har aldrig tråkigt, fast blir inte jätteengagerad, bortsett från upplösningen. Regissör Yann Demange har fått till en schyst rulle.

Även om jag var relativt nollställd inför svenska spektakulära Eld och Lågor, utmynnade den i besvikelse. Historien om två familjer dedikerade till att driva rivaliserande nöjesfält på Djurgården, bygger på verkliga händelser. Skrämmande nog kallades de hårt skuldsatta konkurrenterna för tattare. Hjälten i denna färgsprakande storsatsning (John Lindgren) blev sedermera långvarig chef för Gröna Lund, efter att hans Nöjet hade stängts för gott. Eld och lågor av duon Mårlind & Stein är på samma gång ett hopkok av våldsam äventyrsfilm och kärlekshistoria med sagoskimmer. Bildberättandet är väldigt påkostat med anmärkningsvärda specialeffekter och tricks, kanske för att spegla att vi betraktar skeendet på två tivoli. I rollistan märks Robert Gustafsson, Lennart Jähkel, Pernilla August och Helena Af Sandberg. Mest trovärdig är utan tvekan Albin Grenholm som den kärlekskranke kavate John, ansatt från flera håll. Tyvärr läggs alldeles för mycket krut (göteborgshumor?) på det bombastiska anslaget, vilket medfört att instuderandet av persongalleriet försummats. Att införliva anakronistisk musik i en film som utspelas under andra världskriget, framstår mest som ett udda grepp. Trots uppskruvat tempo blir resultatet ljummet, med på tok för mycket distansering. En lycklig, emotionell scen på sluttampen, åtföljd av fyndigt meddelande från de rivaliserande mödrarna, är ändå värd att framhållas extra.