Av Victoria Benedictsson
Bearbetning: Mattias Nordkvist
Regi & koncept: Anna Pettersson
Scenografi: Anna Pettersson & Max Mitle
Kostym: Anita Darmark
Video: Gunnar Moe Petersen
Kompositör: Gustave Lund
Rörelseinstruktör: Sebastian Bartilsson
På scen: Mattias Nordkvist
Urpremiär Studion Göteborgs Stadsteater 1/2 2019
Spelas till och med 2/3
Den länge emotsedda premiären blev uppskjuten på grund av sjukdom. Formuleringen Förbjuden ingång är hämtad från första sidan i Victoria Benedictssons hemliga dagbok, publicerad postumt. När Mattias Nordkvist drabbades av läsningen för tre år sedan, tog han kontakt med Anna Pettersson, chef på Intima Teatern i Stockholm. Processen som började i denna okonventionella ände, är således ett samarbete med den Strindberg-associerade teatern och Göteborgs Stadsteater.
Benedictsson (1850-1888) är unik i så måtto att hon från en tid dominerad av skrivande män, rättmätigt upptagits i vårt lands litteraturkanon. Hon har alltid haft rykte om sig att vara en uppfordrande berättare och driven stilist. Jag har läst Pengar i lustläsarcirkel och förstås sett Fru Marianne i form av styv dramaserie på svt. Ett par kvicka pjäser visar en annan sida av ett tidlöst författarskap, hos någon som tyvärr blivit allra mest känd för sitt självmord i Köpenhamn. Själv ansåg hon sig dömd till att tillhöra litteraturens underklass.
Essensen ur dagboken utvinns med ursinnig hetta och koncentrerad frenesi av Nordkvist, numera nationellt igenkänd genom storsatsningen Vår tid är nu i Sveriges television. Texten är till lika delar en redogörelse över missförhållanden och en anklagelseakt. Skådespelaren levererar oftast i forcerat tempo, som för att understryka att tankar präntats ned i affekt, av en frustrerad analytiker långt före sin tid. Välgörande uppsamlande sekvenser förekommer också, då utbrott av vånda och förtvivlan präglar produktionen. . Anspänning parat med upprördhet är tillstånd teamet Nordkvist & Pettersson gestaltar övertygande. Kroppen på scen reagerar på det sagda, antingen beslutsamt eller genom konvulsioner. Man använder sig av halvcirkelformat draperi, lappar med sentenser, ljudinspelningar med reciterande avsnitt, vindmaskin, videoteknik och påträngande beatmusik att överrösta.
Fysiskt bastante Nordkvist – som dubbelexponeras vid några tillfällen – bär mörk långklänning, har i hållning och gester införlivat drag från motsatta könet. Ingen förklädnad i övrigt, vilket markerar att han förmedlar författarens vredgade röst, utan att vara den person vars pseudonym var Ernst Ahlgren. Vad som ändå är någon slags illusion, uppsättningens tillstånd, bryts oväntat i en passus när textbearbetaren reflekterar och förklarar, med manusbunt i händerna. Ett smart grepp att vittna om värdet av feministers biografier, deras självklara kamp för jämlika villkor. Vi ser ett noga övervägt precisionsarbete, ett agerande som kombinerar styrka med skörhet.
Anna Pettersson har en slagkraftig estetik. Å ena sidan en ortodox regissör som omhuldar det dramatiska förloppet, å andra sidan en konstnär som utforskar sina uttrycksmedel på jakt efter sinnrika lösningar. Förbjuden Ingång motsvarar precis ställda förväntningar. Att de inte överträffas beror på att en knapp timmes speltid blir en smula futtigt. Skulle gärna återvända för att höra på det sammanbindande halvtimmassamtal som utlovas efter kommande föreställningar. Relativt ofta finns anledning att klaga på att uppsättningar är för långa. Här är förhållandet det omvända.
