Mats Hallberg

Balanserad gitarrjazz i olika skepnader – Future Memories av Yotam Silberstein

13 mars, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Yotam Silberstein

Titel: Future Memories

Betyg: 4

Producerad av Yotam Silberstein

Inspelad januari 2018 i Acoustic Recording, Brooklyn N.Y.C

Mixad och mastrad av David Darlington Two Bass Studios N.Y.C

jazz & people

57:10

Releasedatum: 1/3 2019

Sjätte skivan från en musiker uppväxt i Tel Aviv Israel, vars hem sedan 2005 är beläget i New York. En kan förledas tro att Silberstein tillhör en liten koloni i New York av framgångsrika jazzmusiker med samma bakgrund. För närvarande är hans två år gamla kvartett på Europaturné. Man har gjort ett par klubbspelningar i Sverige. Jag kikade in en kort stund när de var in action i Göteborg.

Han gick till final i Thelonious Monk Jazz Guitar Competition, blev upptäckt av legendariske saxmannen James Moody (som jag såg med Åke Johansson trio i Västra Frölunda tidigt 90-tal), varvid många dörrar öppnades. Den hyllade gitarristen har spelat med bland andra Roy Hargrove, Marcus Miller och David Sanborn. På nya skivan trakteras såväl akustisk som elektrisk bas av ingen mindre än John Patitucci (hört live flera gånger)..

Sättningen är i övrigt Viktor Goncalves (piano, dragspel, keyboards och percussion), Daniel Dor (trummor och percussion), Glenn Zaleski (piano, fender rhodes) och på tre spår gästar André Mehmari på syntar. Således hörs inget blåsinstrument, vilket kan tyckas märkligt. Från färsk intervju i Orkesterjournalen hämtar jag att plattans tio kompositioner – varav sex stycken skrivna av bandledaren – präglas av sydamerikansk, israelisk och arabisk musik. Dyker ner i ett fascinerande verk med latinstuk knepigt att etikettera. Lättare att säga vilka kategorier som primärt inte är representerade: fusion, bebop, kammarjazz eller världsmusik. Samtidigt är det inte fel att påstå att dylika stilar finns med på ett hörn. Många inspelningar påminner om Future Memories, vilket gör det beundransvärt att 38-åringen tillskansat sig en egen stil.

Notabelt hur avspänt musikerna låter. Över många fint broderade melodier svävar ett närmast majestätiskt lugn, ett lugn som fortplantas också till snabbare sekvenser. Att införliva dragspel för att vässa dosen dynamik är ett snilledrag, markant i exempelvis Impedimento. Ett annat kännetecken är att somliga melodiska figurer upprepas i flera låtar. Yotam Silberstein besitter självfallet en mycket fingerfärdig teknik, lyckligtvis utan att rucka på sitt melodiska sinnelag. Har hedrande nog jämförts med flamencomästaren Paco de Lucia, en jämförelse som i mina öron haltar en smula. Genom fördelaktigt vibrato och snygga ackordföljder går mina referenser till sådana som John Abercrombie, Pat Metheny och John Scofield. Ackorden som slingrar sig runt temat i Wind On The Lake illustrerar väl min poäng.

Medmusikerna är glimrande utan att överbetona sin förmåga. Patitucci relativt tillbakadragen i en sammanbindande roll, medan trumslagaren Daniel Dor måste betecknas som ett rytmgeni. När han ökar intensiteten breder euforin ut sig. Och han är inte ensam om att garnera låtarna med rytmer. Det är smakfullt mycket av den varan i en kristallklar ljudbild. Toner från klaviaturinstrument sammantvinnas ibland med bandledarens gitarr. Capricho De Donga jämte Capricho De Espanha av brasilianske bandolinisten Hamilton De Holanda, är med sina makalösa taktombyten två potentiella hits. Först nämnda titel inbjuder till sprittande danssteg, medan den senare utsmyckats med fräckt pianosolo. Ekvilibristiska tongångar vars motpol finns på flera meditativa kompositioner. Skivan växlar således konsekvent mellan det vemodiga och det ösiga.

Samspelet är bländande och låtarna medryckande. Silberstein opererar framgångsrikt i ett vidsträckt territorium. Har vacklat något i bedömningen. Efter noga övervägande av dessa hisnande kontraster, landar jag i ett välmotiverat överbetyg.

Underfundigt och drastiskt om att bryta isolering – Gemenskapen på Teater Trixter

12 mars, 2019 by Mats Hallberg

Foto från repetition – från teaterns hemsida

Manus: Petra Revenue (i samarbete med ensemblen)

Regi: Petra Revenue & Lars Andersson

Scenografi & teknik: Geir Olde Monnikjof, Miranda B Wikström, Kim Lech (praktikant)

Musik: Björn Knutsson

Skådespelare: Hans Brorson, Ingvar Örner, Karin Blixt, Lars Andersson och Lena Nordberg

Spelas hos Teater Trixter Andréegatan 13 i Göteborg t.o.m 28/4

Urpremiär 9/3 2019

Ensamhet är ett stort folkhälsoproblem i Sverige, något det talas alltför sällan om. Detta är vad dramatikern Petra Revenue tagit fasta på i sin nya pjäs. I programbladet, som samtidigt välkomnar till en upptaktsträff i form av en ABF-cirkel, anges ökad isolering vara vår tids värsta folksjukdom, rent av en farsot. Inbjudan där metoden för ökad samhörighet beskrivs, är förstås fake eftersom vi besöker en frigrupp. Samtidigt har Trixter haft öppna repetitioner i en månads tid och då har modig publik suttit i den vida cirkeln, istället för på läktaren. Man”riskerar då att bli tilltalad och ombedd att komma med åsikter. Undertecknad tilldelades också valfri stol i cirkelns gemenskap. Började förbereda mig mentalt för att kommentera, men skarpt läge uppstod aldrig. Erkänner att situationen var en smula nervig och kittlande på samma gång. Efteråt hörde jag någon som uttryckte förvåning över att publikröster gjorde sig hörda på begäran.

Handledare Vilgot (Lars Andersson) tar emot oss, förklarar förutsättningarna och visar programmet vars mål är att bryta ensamheten. Han använder blädderblock. I mitten syns ett bord med ytterst symbolisk frukt, annars inte direkt någon rekvisita. Övriga skådespelare sitter utspridda i ringen, spelar på så vis utan påtagligt avstånd till publiken. ”Upptaktsträffens” medverkande har dykt upp av olika skäl. I somliga fall känns de ditkommenderade. Ingvar Örners rollfigur är omättlig vad beträffar förhållanden och lusten att befrukta kvinnor. Han är typisk för Trixters dragning till det bisarra och groteska. En äldre kvinna förblir relativt diffus som före detta flygvärdinna och hundvän. Vilgot, vars namn efter hand uttolkas vitsigt, visar sig få bekymmer att lösa sin självpåtagna uppgift. Inte blir det lättare för honom när han antyder sitt mörka förflutna. För att inte bli spoileranklagad avslöjas inget mer om upplösningen.

Lars Anderssons uppvisar ett trovärdigt agerande, gestaltar med otålig naturlighet. Tog till mig utläggningen om människans två största tillgångar: Impulskontroll och den fria viljan. Hans handledare som snöat in på skapelseberättelsen och existentiella frågeställningar, träder tillbaka när deltagarna utmanar varandra. Man kan lugnt påstå, att han inte anser att de hjälpsökande tar chansen att utvecklas tillsammans.

De som gör mest av denna kollektiva terapisession är dubbelnaturen Eva (Karin Blixt) och den från sitt arbete som utredare hos Migrationsverket traumatiserade Sören (Hans Brorson). Brorsons sätt att dramatisera hållna förhör med nyanlända, var en imponerande lektion i övertygande skådespeleri. Sören hör Guds röst konstant och kan inte sluta fred med sitt samvete, blir ömsom aggressiv, ömsom uppgiven. Sin komplexa karaktär delar han med Eva, negligerad i sitt förhållande. Hon är till sin karaktär den person som är mest nyfiken på andra och deras bevekelsegrunder.

Vilsna själar som på uppmaning ska berätta om rädslor och hemligheter, för att minska graden av ensamhet. Kan ett sådant projekt sluta på mer än ett sätt? Manusidén är jätteintressant, liksom sättet att luckra upp gränsen scen – salong. Tyvärr blir några roller mest karikatyrer. Efteråt tänkte jag ungefär att det tog slut abrupt utan att jag knutit an till tematiken ordentligt. I en uppföljare skulle jag gärna se en fortsättning på Sören och Evas öden. Låt dem bli ett par!

Mjuksoul och distinkt funk fixar festen – Eric Gadd OMG på Trädgårn i Göteborg

9 mars, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoto från Hamburger Börs – Mats Bäcker

Eric Gadd

Krogshow OMG med turnéstopp i Göteborg till och med 30/3

Arrangör: Blixten och Co.

Laddade inte upp genom att plöja Gadds katalog över trettio år som artist. Däremot såg jag hans dag i Så mycket bättre, lyssnade på ett berömt Sommar från -92 som sparats på kassettband och träffade därtill mannen i fråga för en månad sedan på lunchmingel. Då drog han ytterst anspråkslöst några hits unplugged och berättade om hur mycket han såg fram emot att träffa Göteborgspubliken. Jag har sett honom några gånger i Göteborg och -93 i Lund. Av skivor har jag debutplattan på vinyl och On Display. Beträffande förutsättningarna bör nämnas att undertecknads partyhumör rubbades en smula av sjukdomstillstånd. Men efter eftermiddagsvila och ett par ibumetin var jag hyfsat redo.

Den vid det här laget väl inrepeterade showen, blev i stora drag som jag tänkt mig. I motsats till många krogshower som bygger på en lifetime-story (ett just nu populärt fenomen som uppmärksammats av Kulturveckan på SVT), klarar sig Gotlandsfödde Stockholmaren utan såväl regissör som manusförfattare. Förvånansvärt nog användes ingen backdrop. De visuella inslagen utgjordes av frapperande kulörta scenkläder och åtskilliga klädbyten, tjusigt synkad koreografi och konventionell ljussättning. En gång var Gadd och några ur bandet så pass modiga att de vandrade ut i publikhavet, vilket förstås förhöjde stämningen. I högtalarna före var det retrostilen som gällde, det vill säga disco och annan black music från 80-talet, sound som gjort outplånliga avtryck hos Gadd. Var tämligen orolig för ljudet, eftersom vi snackar musik där basen regerar, har en uppskruvad position. Gladdes därför åt att det inte tippade över, även om det fortfarande susar i öronen.

En faktor av samma dignitet stavas liveband, vilket tillhörde de saker jag dryftade med 53-åringen på ovan nämnda lunchpresentation. Vet inte om Gadd fick till sin drömorkester, fast han verkade väldigt nöjd. Och nöjd var också den uppspelta publiken, som gärna sjöng med på begäran och reste sig från stolarna. Kapellmästaren vid sina klaviaturer heter Emanuel Norrby (Diggiloo, Orup med mera) och hans bror Helmer lirade bas. De för mig oskrivna korten är hemmahörande på Gotland. Trumslagaren Anders Hedlund (Så mycket bättre, Orup, Veronica Maggio…) var suverän med att mata på med exakt rätt takter, fast han testades med blixtsnabba angivelser. Calle Von Schoenberg riffade läckert och fick chansen att lägga in några solon, trots att elgitarr inte är genrens dominerande instrument. Stack ut mest i ett ruggigt samtrimmat band, där kompet emellanåt var för kompakt och fantasilöst, gjorde helt klart blåssektionen på tre personer. Deras namn: Peter Zimny (saxofon), Albin Grahn (trumpet) och Lisa Bodelius (trombon). Multiinstrumentalisten Bodelius – en av tre kvinnor på scen- har jag förresten träffat efter Fröken Elvis -konsert. Trion hade mycket att bestyra och allt satt som smäck. Samspelet emellan dem och slagverkarna var en fröjd för soulfantaster

I upptakten som hämtats från svenskspråkiga debuten, hörs två uppenbara influenser. Dels stötig funk från Minneapolis à la Prince, dels melodiska figurer från The J.B´s. Låter finemang, även om förebilderna röjs och hyllas. I en egen avdelning outar Gadd faktiskt sig själv på temat låtstölder, ett block han inleder genom att tacka Curtis, Sly och Luther. (Vi påminns om att på magnifika Vandross-låten lirar Jojje Wadenius gitarr på originalet.) I extranumret Bara himlen ser på också från debuten -89, kliver Eric ur sina inspiratörers skor. Parallellt med kärleken till musiken han upptäckte via radions Soul Corner, har ju soulpredikanten i sina största stunder något eget att tillföra. Och hits med medryckande refränger har han definitivt skrivit. Under cirka hundra minuter framförs de med den karaktäristiska tenorrösten, som utan problem glider iväg mot falsett likt Smokey eller bröderna Gibb.

Vad ur repertoar och mellansnack bör framhållas? Jo, till exempel den goda publikkontakten, vilken gjorde det lätt för soulstjärnan att slå mynt av responsen. Vidare hur tajt livebandet lät i snygga arrangemang, med blåsarna mest i fokus. Många gånger slogs jag av hur fräckt det svängde med beats och ackord och stark sång som nådde ut. För deras egen och publikens skull gjordes några tillbakalutade hämta-andan-låtar. Också kul att höra att Eric bemästrar att rappa. Hits som My personality, Wish I jämte Do you believe in me blev några av de förutspådda höjdpunkterna tillsammans med relativt nyskrivna snyftaren Stay Away från mig och up tempo-numret Excuse Me, Hallelujah. En ”gimmick” som kunde fått pågå längre var när funkälskaren gick igång med slap bass-teknik. Noterade också att ljudbilden spricker upp när folk hade släppt loss, vilket är så typiskt. Tyckte mig uppfatta en homage till Earth, Wind & Fire (Gadds största konsertminne). Suger i mig uppmaningen från honom att ”stå upp för sig själv.”

Sammanfattningsvis ett ytterst välplanerat soulparty, smidigt arrangerat och excellent utfört. Bryr mig inte så mycket om att alla låtar inte är lika raffinerade. Eric Gadd och hans liveband välter inte vår världsbild, däremot förvaltas och utvecklas en i grunden osvensk tradition på ett häpnadsväckande sätt. En blandad bred publik hänfördes av rörelse.

Mats Bäcker – foto från tidigare krogshow

Experimentellt med själ och lyriska anslag – Live in Hamburg av Malin Wättring 4

8 mars, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Malin Wättring 4

Titel: Live In Hamburg

Betyg: 4

Inspelad 15/9 2017 live i Hamburg av Norddeutcher Rundfunk

Mix: Åke Linton Svenska Grammofonstudion

Master: Claes Persson

Skivans producent: Malin Wättring

NFR/ Havtorn Records

Release 8/3 2019

Tredje skivan för Malin Wättring från Lerum, vars huvudinstrument är tenorsaxofon. Hon har varit professionell musiker i cirka åtta år, utexaminerades i improvisationslära 2014 från Högskolan i Göteborg och spelar i många sammansättningar. Ifjol dirigerade hon Bohuslän Big Band i egenskrivna låtar på jazzfesten i Halmstad (jag var där). Har hört henne och kvartetten live några gånger. Minns särskilt en konsert på Brötz för några år sedan, där alla fyra intuitivt hittade rätt ingång. Senaste åren har Wättring tilldelats två prestigefyllda pris. Dels ur Bengt Säve-Söderberghs stipendiefond, dels en jazzkatt i kategorin Årets kompositör. Den rosade kvinnan är sålunda musiker, bandledare, kompositör samt lärare.

Nu verkar hon så klart inte i splendid isolation, även om hon är upphov till albumets sex långa låtar. Tvärtom indikerar ju kvartettformatet och musikstilen ett lagarbete, där varje beståndsdel har avgörande betydelse. Och bandledaren vurmar för demokratisk frihet, det vill säga ger ansenlig plats åt improvisationer. Pianisten Naoko Sakata lämnade Japan för studier i Göteborg. Hennes nu upplösta superspännande trio har jag recenserat, liksom trumslagaren Anna Lunds projekt Hurrakel och medverkan i Sol Sol. Det ”manliga underskottet” Donovan von Martens såg jag tidigare i år i Hannah Tolfs band.

Vi har att göra med mycket duktiga musiker som trivs i varandras sällskap, något av en supergrupp ur det yngre gardet. Sympatiskt att samtliga får generöst med utrymme att träda fram och fylla i med sina personligheter. När jag lyssnar i hörlurar, märker jag att de skrynkliga passagerna blir påfrestande för mina relativt otränade öron. Känns ett par gånger otillgängligt när tonerna fladdrar runt. Vid sådana tillfällen tänker jag på Karl Bertil Jonssons pappa och hans urskuldande uttalande: ”jag är kanske inte rätte mannen att…” Avantgardistisk frijazz har aldrig riktigt varit min likör. Musiken förflyttar sig i kringelikrokar. Stämningar byggs upp och bryts av. Uppfattar ofta vad de gör som ett utforskande av klanger, ett skenbart sökande. Wättring anför med en kombination av utbuktande ”skitiga” fraser och behagliga melodier. I minst ett spår använder hon sin sopransax. För lyssnaren är det oberäkneligt, inuti de långa låtarna ändras ofta tempo och temperament

De två första titlarna ges som en helhet, med Donovan von Mertens pregnanta bastakter som brygga. Han har förresten flera intron och ges med och utan stråke, mycket utrymme som han förvaltar väl. Allegra börjar som finstämd ballad där saxen tar spjärn och övriga hakar på. När låten breddas briljerar Sakato vid flygeln. Ljudet är exceptionellt, vilket Åke Linton och ljudtekniker på den tyska radiokanalen ska harangeras för. Wättring berättar på releasekonserten att fördomarna om tyska radioproffs och deras sätt att placera ut mikrofoner lyckligtvis stämde. Deras bedrifter kan ha bidragit till att Anna Lund låter bättre än någonsin, vilket säger en hel del om hennes formidabla spel. Slutfasen av Glöd artar sig till taktil drum clinic. Vad hon gör på plattan genom att laborera med rytmer och cymbaler, är fullkomligt bedårande och häpnadsväckande. Blir glad av hennes slagfärdiga konverserande.

När Wättring skriver är det utifrån metoden att väva samman komplexa mönster med linjerade beats. Därutöver finns en påtaglig lyrisk ådra, vilket är en välgärning. Titlar som Astral och Endings lyser som fyrtorn över ett virvlande hav av toner. Finns få tendenser till pulserande bebop. Trevligt när sådana sekvenser dyker upp. I Den blå timmen visar Wättring sitt stora kunnande som instrumentalist jämte att hennes håg inte står till att i första hand spela mjukt och vackert. På en utlovad resa kommer vi i hamn när det råder bris, fast egentligen uttrycker kompositionen disharmoni efter tillfälligt förlorad kärlek. Sakata demonstrerar sitt ljuvliga anslag, liknar mer en glimrande konstmusiker än någon jazzpianist. Tar reservationslöst till mig hennes återhållsamma precisa spel, en kontrast till kompromisslösa sologig. Det väsentliga är att hon låter oss njuta hejdlöst. Om jag tar mig friheten att droppa namn på eventuella influenser hos Wättring får det bli Don Cherry, Archie Shepp, Charlie Haden och Jan Garbarek.

Live in Hamburg är mångfasetterad, på samma gång eggande och krävande. Livemusik med lidelse och lyhördhet som verkställts av fyra medvetna, kompetenta musiker; förevigade när de samarbetar för att nå sitt gemensamma mål. Gillar ni det jazziga moods och lyriska stämningar som vetter mot fri form, då är detta ett album för er.

Mångbottnat om dekadens, passion och hysteri – Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

5 mars, 2019 by Mats Hallberg

Av Charlotte Bronté

Dramatisering: Tone Schunnesson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei

Kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Carina Persson

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Chris Lancaster

Premiär 2/3 2019 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Spelas till och med 27/4

Medverkande: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena b Nilsson, Helmon Solomon, Francisco Sobrado, Nina Jemth Öhlund, Karin De Frumerie och Jonas Sjöqvist.

Avslöjar omgående bristande förberedelser. Har inte läst Jane Eyre eller någon annan bok av systrarna Bronté (de var tydligen tre som läste för varandra och kom med feedback). Wide Sargasso Sea av Jean Rhys, feministiska klassikern The Madwoman In The Attic jämte Tone Schunnessons debut Tripprapporter är kompletterande litteratur jag också försummat. Angående okunskapen kan parentetiskt nämnas att när jag studerade engelska på C-nivå, blev jag bekant med en tjej som skrev uppsats om just Jane Eyre. Enda referens i programhäftet som jag är förtrogen med är franska filmen Betty Blue, en hudlös historia om att älska och trasas sönder av ofrivillig barnlöshet.

Romanen utgiven 1847 under pseudonym har många gånger filmatiserats. Denna adaption för scenen är smart hopknådad av Schunnesson och dramaturg Magnus Lindman. En kan förmoda att de haft som mål att vara lika brutalt rebelliska som Bronté på sin tid, vars raseri betonas i Folkteaterns introduktion. Språket är nutida slängigt och bitskt, med frekventa svärord instoppade. Dessutom diskuteras flitigt mänskliga egenheter. En ny rollfigur har skapats. Denna någon annan (Andrea Edwards) fungerar som övervakningskamera riktad mot Jane. Hon beter sig som hennes överjag, därtill stundom som en slags förmedlare av romanjagets inre monolog-röst. Har blivit ett kreativt grepp med denne kritiske pådrivare.

Uppsättningen fokuserar inte på klassaspekten, utan naturligtvis på stråken av galenskap och den romantik som roterar runt föräldralösa, kavata Jane (Emma Österlöf), guvernanten som kommer i anställning på Rochesters gods. Kärleken som uppstår dem emellan trots godsherrens dryga beteende, har ju tillsammans med dryftade uppfattningar om kvinnors yttre och inre, gett romanen dess klassikerstatus.

Samtidigt genomsyras handlingen av galen stämning i allmänhet och den tokiga undanstoppade kvinnan i synnerhet. Regissör Ragna Wei – utbildad i psykologi och expert på upplevelsebaserad scenkonst – har skapat en gåtfull laddning när förvirring och utagerande samsas med klarsyn och begär. Alla gestalter runt Jane framstår som mer eller mindre labila och rubbade. Mycket är kul, även om den dominerande känslan i paus är att det är snurrigt. I andra akten klarnar det till viss del. Den dramaturgiska nerven är av den art att den inbjuder till lust att se om det komiska dramat som kryddats med gotiska inslag.

Jane Eyre på Folkteatern skänker publiken öron- och ögongodis, också bortom texten och dess uttolkare. I egenskap av scenograf och kostymansvarig har Maja Kall uträttat stordåd. Tillsammans med teknisk personal, hantverkare, biträdande kostymmästare med flera har hon med enkla medel i brungula färger inrett scenen. På slutet skjuts moduler runt, vilket adderar stimulerande vitalitet. Vad som drastiskt avviker från den viktorianska epoken, är glasmontrarna vars innandöme tas i besittning växelvis. Mycket garvade ljusdesignern Carina Persson har sett till att nördar på området förlänats en estetisk orgie. Otroligt vad hon åstadkommit med dioder, strålkastare och andra ljuskällor. Lika rutinerade kompositören Chris Lancaster (på meritlistan över 50 fullängsverk och konsert för president Obama) har även han varit en avsevärd tillgång. Hans elektroakustiska instrument som filtrerar alla spännande toner genom allehanda effekter är anmärkningsvärt nog cello.

Ensemblen är inte stor, vilket innebär att flera har en radda biroller att hålla reda på. Mister Rochester görs av en person som debuterar på scenen vid Järntorget, nämligen Francisco Sobrado ( främst känd från hårdföra filmroller). Han gestaltar den flängige och frustrerade adelsmannen med precis rätt dos av gåtfull charm. När han fläker ut sitt hjärta genom att framföra fysiskt ansträngande Prince-parodi, då jublar jag på femte raden. Ett av teaterns ankare heter Jonas Sjöqvist. I hans byten av roller, är det som den förälskade St John han river ner applåder med desperat monolog.

Lena B Nilsson går som alltid i land med uppgifter som tilldelas henne. Som lakonisk sanningssägare passar hon perfekt tack vare föredömlig diktion och tajming. En annan skådespelare vars signum är genomträngande stämma är den spänstiga Karin De Frumerie, vars societetsdam-roll hon lysande nafsar i sig som ett frestande köttstycke. Ska tilläggas att hon sjunger utomordentligt (Rihanna / Carmen). Övriga i birollslistan håller jämn hög standard. Relativt nyligen utexaminerade Emma Österlöf har redan hunnit vara med i tre produktioner på Folkteatern. Hon tacklar sin huvudroll väl, när hon balanserar påstridighet med förundran.

På minuskontot kan möjligen anföras att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det kommer gå. Å andra sidan är produktionen fascinerande och skarpsinnigt uppdaterad; omnämnda teatergodiset inte att förglömma. Agerandet bakom förklädnaderna är så begåvat, att jag inte klarar av att identifiera alla ur ensemblen hela tiden. Slutligen ska betonas vilken märklig feministisk fantasi som Jane Eyre upprätthåller. Liksom i Lärda Kvinnor på Göteborgs Stadsteater ges sken av att kvinnor styr världen.

Mats Hallberg

Footer

Om oss