Artist: Malin Wättring 4
Titel: Live In Hamburg
Betyg: 4
Inspelad 15/9 2017 live i Hamburg av Norddeutcher Rundfunk
Mix: Åke Linton Svenska Grammofonstudion
Master: Claes Persson
Skivans producent: Malin Wättring
NFR/ Havtorn Records
Release 8/3 2019
Tredje skivan för Malin Wättring från Lerum, vars huvudinstrument är tenorsaxofon. Hon har varit professionell musiker i cirka åtta år, utexaminerades i improvisationslära 2014 från Högskolan i Göteborg och spelar i många sammansättningar. Ifjol dirigerade hon Bohuslän Big Band i egenskrivna låtar på jazzfesten i Halmstad (jag var där). Har hört henne och kvartetten live några gånger. Minns särskilt en konsert på Brötz för några år sedan, där alla fyra intuitivt hittade rätt ingång. Senaste åren har Wättring tilldelats två prestigefyllda pris. Dels ur Bengt Säve-Söderberghs stipendiefond, dels en jazzkatt i kategorin Årets kompositör. Den rosade kvinnan är sålunda musiker, bandledare, kompositör samt lärare.
Nu verkar hon så klart inte i splendid isolation, även om hon är upphov till albumets sex långa låtar. Tvärtom indikerar ju kvartettformatet och musikstilen ett lagarbete, där varje beståndsdel har avgörande betydelse. Och bandledaren vurmar för demokratisk frihet, det vill säga ger ansenlig plats åt improvisationer. Pianisten Naoko Sakata lämnade Japan för studier i Göteborg. Hennes nu upplösta superspännande trio har jag recenserat, liksom trumslagaren Anna Lunds projekt Hurrakel och medverkan i Sol Sol. Det ”manliga underskottet” Donovan von Martens såg jag tidigare i år i Hannah Tolfs band.
Vi har att göra med mycket duktiga musiker som trivs i varandras sällskap, något av en supergrupp ur det yngre gardet. Sympatiskt att samtliga får generöst med utrymme att träda fram och fylla i med sina personligheter. När jag lyssnar i hörlurar, märker jag att de skrynkliga passagerna blir påfrestande för mina relativt otränade öron. Känns ett par gånger otillgängligt när tonerna fladdrar runt. Vid sådana tillfällen tänker jag på Karl Bertil Jonssons pappa och hans urskuldande uttalande: ”jag är kanske inte rätte mannen att…” Avantgardistisk frijazz har aldrig riktigt varit min likör. Musiken förflyttar sig i kringelikrokar. Stämningar byggs upp och bryts av. Uppfattar ofta vad de gör som ett utforskande av klanger, ett skenbart sökande. Wättring anför med en kombination av utbuktande ”skitiga” fraser och behagliga melodier. I minst ett spår använder hon sin sopransax. För lyssnaren är det oberäkneligt, inuti de långa låtarna ändras ofta tempo och temperament
De två första titlarna ges som en helhet, med Donovan von Mertens pregnanta bastakter som brygga. Han har förresten flera intron och ges med och utan stråke, mycket utrymme som han förvaltar väl. Allegra börjar som finstämd ballad där saxen tar spjärn och övriga hakar på. När låten breddas briljerar Sakato vid flygeln. Ljudet är exceptionellt, vilket Åke Linton och ljudtekniker på den tyska radiokanalen ska harangeras för. Wättring berättar på releasekonserten att fördomarna om tyska radioproffs och deras sätt att placera ut mikrofoner lyckligtvis stämde. Deras bedrifter kan ha bidragit till att Anna Lund låter bättre än någonsin, vilket säger en hel del om hennes formidabla spel. Slutfasen av Glöd artar sig till taktil drum clinic. Vad hon gör på plattan genom att laborera med rytmer och cymbaler, är fullkomligt bedårande och häpnadsväckande. Blir glad av hennes slagfärdiga konverserande.
När Wättring skriver är det utifrån metoden att väva samman komplexa mönster med linjerade beats. Därutöver finns en påtaglig lyrisk ådra, vilket är en välgärning. Titlar som Astral och Endings lyser som fyrtorn över ett virvlande hav av toner. Finns få tendenser till pulserande bebop. Trevligt när sådana sekvenser dyker upp. I Den blå timmen visar Wättring sitt stora kunnande som instrumentalist jämte att hennes håg inte står till att i första hand spela mjukt och vackert. På en utlovad resa kommer vi i hamn när det råder bris, fast egentligen uttrycker kompositionen disharmoni efter tillfälligt förlorad kärlek. Sakata demonstrerar sitt ljuvliga anslag, liknar mer en glimrande konstmusiker än någon jazzpianist. Tar reservationslöst till mig hennes återhållsamma precisa spel, en kontrast till kompromisslösa sologig. Det väsentliga är att hon låter oss njuta hejdlöst. Om jag tar mig friheten att droppa namn på eventuella influenser hos Wättring får det bli Don Cherry, Archie Shepp, Charlie Haden och Jan Garbarek.
Live in Hamburg är mångfasetterad, på samma gång eggande och krävande. Livemusik med lidelse och lyhördhet som verkställts av fyra medvetna, kompetenta musiker; förevigade när de samarbetar för att nå sitt gemensamma mål. Gillar ni det jazziga moods och lyriska stämningar som vetter mot fri form, då är detta ett album för er.
