Mats Hallberg

Udda ljudprojekt undviker begåvat grundstötning – Ship of Fools på Göteborgs Stadsteater

28 april, 2019 by Mats Hallberg

Ship of Fools

Idé och koncept + regi + scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber

Text: Bogdan Szyber

Ljud/ komposition: Tommy Carlsson

Berättarröst: Marie Delleskog (skådespelare på Göteborgs Stadsteater)

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom och Johan Karlberg.

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/5

Urpremiär: 26/5 2019

Ett scenkonstverk om att ljudlägga jordens undergång, tillika klimatets och människoartens kollaps. Framstår temat som überpretentiöst? På sätt och vis stämmer konklusionen. Men lyckligtvis har upphovsparet, performancekonstnärerna Reich och Szyber, fokuserat på en prosaisk mellanmänsklig dimension. Fyra så kallade trampare måste kunna samarbeta i sin verkstadsliknande ljudstudio för att kunna utföra sitt uppdrag. Det går sammantaget inget vidare. Att bevittna hur intrigerna växer fram är befriande dråpligt. Manus rymmer flera spetsfundiga lager. Fyndigt inlemmas uppfordrande tankegods med igenkännbara konflikter på en mindre arbetsplats.

Ship of Fools, på svenska Narrarnas skepp, är en dystopisk allegori från Platon om en farkost utan vare sig kompetent kapten eller besättning, en allegori som åtskilliga låtskrivare använt sig av. Myten adresserar människans ofullkomliga natur och följdriktigt hennes tillkortakommanden. Återkommande tvådelade mantrat lyder vem styr och vart är vi på väg? Avgörande frågeställningar som ger underlag för det mesta som händer på scen, såväl som i den text vars okonstlade speakerröst tillhör Marie Delleskog. I ljudstudion jobbas det febrilt av foleyartister, med tillgång till en otrolig arsenal av prylar vid sina arbetsbänkar och i förråd. Scenografins myllrande detaljrikedom är förbluffande, rent av episk. Fooleyartister kallas yrkeskåren som ända sedan stumfilmstidens era haft i uppdrag att förhöja illusionen av autenticitet i efterhand. Skådespelarna har gått på workshop i ljudläggningspraktik hos Radioteatern. Några ljudeffekter är inspelade i förväg, ett smart tillvägagångssätt som vilseledde några gånger.

Skådespelarna behärskar till fullo att exponera trassliga relationer, arbetsmiljöproblem, irritationsmoment och sårad stolthet. Jesper Söderbloms osäkra Markus visar upp en fasad av sturskhet, beter sig på samma gång lika fånigt som rörande, inte minst vid försöket att utse en ledare. Hans motpol Anna, spelas bitskt med bravur av Victoria Olmarker. Hon utslungar som vanligt dräpande repliker vid exakt rätt tillfälle. Hannah Alem Davidssons rollfigur agerar frimodig medlare genom att exempelvis föreslå ett rapbattle. Johan Karlberg gestaltar en pensionerad trampare som inte kan låta bli att besöka sina tidigare kollegor, fast han numera är pizzautkörare. Korsord och sentimentala sånger är aktiviteterna han underhåller sig och andra med. Närvaron finns påtaglig hela tiden i uppsättningen, åskådliggörs träffsäkert. Föga förvånande involveras ljudteknikern i skeendet mer och mer, utan att man riktigt förstår varför till slut. Iscensättningen generar inga garv, däremot höjda ögonbryn och åtskilliga leenden.

Bland det konglomerat av metaforer, allusioner och kommenterande giftpilar som förekommer, kan framhållas Hans Roslings statistik-Messianism, de torra ordvitsarna om Titanic och framför allt skandalerna kring Nya Karolinska. Den ordakrobatik som flödar i monologen om beslutsångest och mjölkprodukter känns däremot förhållandevis malplacerad.

Vårens ljusa väderlek och naturens pånyttfödelse medför ofta problem att fylla teatersalongerna. Något extra ska till för att locka kulturintresserade. Visionära tragikomiska Ship of Fools är utrustad med de extra kvaliteter som krävs. Vad som lätt kunde bli obegripligt och poänglöst, har istället inramats i en form som ger mersmak. Det logiska slutet anas implicit i färdriktningen. Anta utmaningen att se något garanterat annorlunda som förmår göra avtryck. Här finns så mycket att upptäcka att man vill återvända.

Brett omfamnande från virtuoser – Duet av Emil Ernebro & Filip Jers

27 april, 2019 by Mats Hallberg

Emil Ernebro & Filip Jers

Duet

Inspelad i Stockholm i Filip Jers studio oktober 2018

Inspelning och mixning: Filip Jers

Mastrad: Stockholm Mastering

Producerad av Emil Ernebro och Filip Jers

Fojablue Records

40:28

Releasedatum: 26/4 2019

Här hörs två genommusikaliska 80-talister från Dalsland respektive Skåne, vars tvååriga samarbete manifesteras på deras debutalbum. Jers lirar kromatiskt Suzuki-munspel medan Ernebro trakterar akustisk gitarr med extraordinärt fingerspel som specialitet.

Bägge har gett ut flera egna skivor, fått en mängd prestigefyllda priser och spelat med många av vårt lands stora. Åtskilliga är sådana jag verkligen uppskattat live, alltifrån Tommy Körberg till Lill Lindfors. Genremässigt står de således bredbenta, lika förtjusta i sväng som finstämda alster. Ernebro skaffade sig sin spetsutbildning I Los Angeles, utgår gärna från bluegrass-tradition och har påverkats av bland andra Tommy Emmanuel. Den skånske munspelaren å sin sida, har turnerat i över 40(!) länder, fått pris som årets musiker på galan Jazzkatten 2016 och träffat den självklara idolen Toots Thielemans. Undertecknad har hängivet lyssnat på och charmats av Jers i Göteborg och flera gånger under Falkenberg Jazzdagar. Denne munspelare i världsklass är dessutom en lysande estradör.

Duet består av tolv låtar av skiftande karaktär. De har hämtats från American songbook, folkmusik, svensk visskatt samt avslutas med en av Ted Gärdestads vackra hits. Med två instrument som normalt framför melodistämman, intar Bengtforssonen stundtals en understödjande roll, även om han ibland ombesörjer intron och kluriga solon.

Vore dem främmande att släppa ifrån sig något slätstruket. Detta är herrar som prioriterar förnämlig kvalitet, genom egna ledorden spelglädje, spontanitet och sväng. Man kan påstå att duons axplock av favoritlåtar står på två ben. Dels snälla, swingbetonade låtar såsom I´ll See You In My Dreams, Autumn Leaves och merparten av On A Slow Boat To China. Dessa har en alltför slätkammad utformning, ger ett oförargligt, rent av ytligt intryck. Denna min erinran uppvägs med råge av många fantastiska arr, i alster som utmanar och förför. Finns gott om exempel på sådana fullträffar.

I´ve Found a New Baby har begåvats med en intressant inramning, vilket gör att det låter fräckt. Mr Bojangles , som jag för ett par år sedan hörde i lysande showversion av Jan Malmsjö, överträffar vad en kan begära av denna ädelsten som borrar sig in under huden. Nature Boy i instrumental tappning är kolossalt spännande när duons instrument hakar i varandras klangbildning. En av flera låtar att beteckna som gigantiskt feta utropstecken. Lika vidlyftigt som betagande excellerar Jers på Someday My Prince Will Come i halsbrytande teknik parat med osviklig känsla för melodi. Hans genomträngande ton kan påminna om ljusaste registret på dragspel.

I ett möte det slår gnistor om är Emil Ernebro otroligt följsam genom att lägga grunder och brodera ut teman. Dynamiken i en genrefri tolkning av folkvisan Uti vår hage, har svindlande dimensioner, som om de dykt djupt och hittat Den helige graal i ett hav av skimrande gåshudsframkallande toner. I särklass kortaste biten Nine Pond Hammer svänger vilt, vilket musikanterna ,roligt nog, inte låter bli att kommentera. Duon seglar i mål med en finstämd Ted Gärdestad-klassiker som görs med naturlig värdighet.

Sammantaget ett förnämligt album från två fullgångna instrumentalister, som gärna undervisar på sina instrument. Hade de avhållit sig från ett par lättsmälta låtar av underhållningskaraktär, till förmån för spänstiga arr på fullödiga kompositioner, hade högsta betyg varit givet.

Intervju med 15-års jubilerande pianisten Mattias Nilsson

24 april, 2019 by Mats Hallberg

Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi jar 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.

Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär? ”De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ’riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”

Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt? ”Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.

I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet? ” I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”

Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik? ” Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”

Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer? ” Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”

Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i ? ”Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”

Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på? ” Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”

Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst? ”Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”

Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv? ”Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”

Mattias med Sharón Clark foto Henrik Rambe

Vilka har dina musikaliska förebilder? ”Många! Alla som gör ’sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ’sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”

Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke? ”Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”

I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet)? åt. ”Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ’Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån. ”

Innovativa tonsättningar präglas av överväldigande sång – Röst är det som återstår av Aida Jabbari

17 april, 2019 by Mats Hallberg

Aida Jabbari

Röst är det som återstår

Inspelad under 2018 av Göran Stegborn i Kapellet Produktion

Master Tomas Eberger Stockholm Mastering

Producent Aida Jabbari

egen utgivning

36:20

Releasedatum: 29/3 2019

80-talisten Jabbari är absolut inte eklektiker. Däremot någon som konstnärligt arbetar i flera genrer och för in vad hon påverkats av musikaliskt på debuten. Ett utmanande förhållningssätt, lika spännande som det är vanskligt. Röst åt det som återstår består av sju sånger, vars texter är skrivna av Forough Farrokhzad och Karin Boye. Aida Jabbari står för tonsättningarna, medan Elias Lousseief gjort de sinnrika arrangemangen. Sättningen är piano, kontrabas och stråkkvartett. Det är inte första gången poeterna med så olikartade bakgrund sammanförs. Gemensamma beröringspunkter avtäcktes i en volym med deras dikter (också på originalspråk) som utkom för drygt tjugo år sedan.

Såväl Boyes som frihetsaposteln och filmaren Farrokhzads biografi har drag av mystik över sig. Och deras gärning under alltför korta liv har avsatt bestående avtryck. Om den senares existens hade jag bara vag aning, tills jag nyligen recenserade utomordentliga Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater. Beträffande Karin Boye har jag exempelvis läst Jessica Kolterjahns litterära fantasi jämte vad Johan Svedjedahl redogör för i monografin om tidskriften/ förlaget Spektrum. Dessutom måste framhållas Stjärnornas tröst på ovan nämnda stadsteater ett par år tidigare, en formidabel fullträff med författarens lyrik framförd i ord och ton. Parentetiskt kan nämnas att Jabbari känner till dessa separata produktioner. Hon ser symbiosen mellan sina objekt, fast kvinnan som tog sitt liv i närheten av Alingsås skulle, enligt mig, kunna betraktas som den introverta.

Den 32-åriga debutanten har iranskt påbrå. Föräldrarna som träffades i Indien, flydde till Sverige på 80-talet. Konstnärligt utövande fanns rikligt i släkten. Aida blev redan i förskoleåldern uppslukad av sång och musik, tog pianolektioner, en färdighet hon använder sig av när hon komponerar och underhåller som barpianist. Hon har genomgått Studiomusikerutbildningen i Piteå, vilket tagit henne till Musicans Institute i L.A. Dessutom är hon utbildad arbetsterapeut, vilket blivit en försörjningskälla. Angående influenser är hon bred, alltifrån r&b till opera. I det digra pressutskicket florerar namn som Kate Bush, Mary J Blige och Lauryn Hill. Framgår att rösten som berörde mest från början tillhör Whitney Houston, vilket definitivt lyser igenom här.

Vokalt är inget inlindat eller otillräckligt, snarare tvärtom. Jabbari har i sitt dna en utstrålning likt Piaf, vågar sjunga ut, förlänga toner som om dessa vore livsavgörande. Det är passionerat osvenskt! Attityden motsatsen till varsamt utforskande. I första eldiga visan Svalornas ouvertyr flätas farsi ihop med svenska, poesi från 60-talets Iran med poesi från Sverige flera decennier tidigare. Vad som inledningsvis fungerar förträffligt, blir däremot komplicerat när Karin Boye tolkas. Genom sin hängivna satsning konkurrerar Jabbari emellanåt med de mångdimensionella dikterna, vilket är olyckligt. Trots föredömlig artikulation föreligger en risk att lyssnaren inte införlivar poemens budskap. Psykologiska bråddjup utvinns av en otrolig röst, vars bärighet har anstrykning av en wailande Whitney. Hade önskat att hon hållit igen emellanåt.

Pianisten Gustav Afsahi är en ypperlig ackompanjatör med utmärkta intron och dito melodiskt anslag, stråkkvartetten – Andreas Forsman (violin I), Hanna Wiklund (violin II), Erik Holm (viola) samt Jessie Langhard (cello) – fyller i snyggt genom dramatiska svängningar, medan jazzbasisten Arvid Jullander spelar homogent, lite i skymundan. I Världens hjärta sipprar influenser från r&b-alster igenom och Vägen hem är melodramatisk så det förslår. Successiv stegring är ett emblematiskt grepp i flertalet tonsättningar, liksom därpå stillsammare partier. Musiken formas till en hybrid av visa, kammarmusik, soulpop harmonier och några stänk jazz. I vissa sekvenser förekommer omkväden på så maximal inlevelse, att det resulterar i en hudlös attack, svårsmält för lyssnaren. När förtvivlan och kamplystnad belyses, uppstår stundom en slags överladdning.

Vill poängtera att stråkarna firar triumfer ett flertal gånger, allra mest i avslutande Man az To Mimordam (Farrokhzad). Flera explosiva arr bränner till. Den rytmiska hettan går inte att ta miste på. Ingen kan med hedern i behåll påstå att patos och pitch saknas, när inlevelsen går långt utanför mainstreammallen. Tekniska förmågan är förbluffande hög, i paritet med den enastående känslomässiga översköljningen. Men för mig drunknar Boye stundtals i detta högintensiva idiom. Nästa år är det tänkt att tonsättningarna ska utgöra stommen i ett scenkonstverk.

Intelligent omskakande iscensättning – Ensam galning av Göteborgs Stadsteater

14 april, 2019 by Mats Hallberg

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson

Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud

Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren

På scen: Alexandra Nordberg

En examensproduktion med studenter från Stockholms konstnärliga högskola som görs i samarbete med Göteborgs Stadsteater

Spelas I Slakthuset Gamlestaden i Göteborg till och med 16/5

Urpremiär 12/4 2019

Lyckas gå vilse, frågar mig fram. Är som tur är ute i god tid. När man kommer in i korridorerna finns en utställning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, något man borde upplyst om i förväg. Hann ändå suga i mig en del relevant kunskap. Känner inte igen några kollegor. Visar sig efteråt att knappt någon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), är utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. Känns därför högtidligt exklusivt att vara här, under dessa omständigheter på en närmast upphaussad premiär.

Spelstället är tillfälligt och helt nytt, valt med största omsorg. Uppsättningen har ett mantra som lyder: Så länge det finns slakthus kommer det att finns slagfält (citat från Leo Tolstoy). Vi får instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av vår ciceron, till ett verk som har underrubriken ”en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och önskan om att förstå eller klassificera dem.” Det rymliga rummet är indelat i stationer likt gymnastikens cirkelträning. Med och ett par gånger utan plaststolar, förflyttar vi oss på vänlig anmodan till olika skådeplatserna.

Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare på Göteborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inlägg om den manliga blicken. (I höst är hon aktuell med ett relationsdrama på Folkteatern i Göteborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig för det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. För ett år sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-årig aktivist, vegan och videokonstnär, vars raseri 3 april i fjol på företagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. Därpå sköt hon sig själv. Dramatikerns fallstudie tillkom för att media, i motsats till manliga förövare, inte brydde sig om att ta reda på vem hon var, ville inte leta förklaringar. I sitt underlag har Liljegren använt sig av böcker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med övervikt för Den sårade divan av den sistnämnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad väv av ingredienser.

I processen har en viktig beståndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och lögn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt ägnade hon sig åt excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, något Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspråk. Att skådespelaren som 2018 examinerades från Teaterhögskolan i Malmö, påstår sig vara performancekonstnär med behov att gå in i en undersökning som ledde fram till Ensam galning, är så skickligt planterat att det är lätt att svälja betet. Lika skickligt planterat är monologens Tjechov-variant av teaser, det vill säga det inlindade innehållet i den genomskinliga plastpåse Nordberg bär med sig under föreställningens drygt 100 minuter. I två omgångar redogör hon för kända fakta om själva gärningen, när publiken intar rollen som offer eller vittne. Det är ett hiskeligt effektivt berättande!

Finns en tät treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medför lysande teater i det lilla formatet. Tiden går förhållandevis snabbt, delvis beroende på våra förflyttningar jämte en genialisk interaktiv övning där monologen gör halt. Vi får chans att begrunda biografin som presenterats plus se på videoklipp.

Väl valda fragment undersöker ett psyke, vars utlopp för frustration ofattbart enkelt detonerar, något som sker gång på gång i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avgörande problem att försörja sig när webbplatsen ändrade policy. Parallellt fanns störningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj/ fadern, osunt bekräftelsebehov, konspirationstankar, fetischism för djur och i synnerhet kaniner samt enormt begär efter att påverka omgivningen.

Förvånar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man på scen duperar och ändå framstår som förtroendeingivande. Skådespelaren i vitt kommenterar och vägleder, ger oss däremellan skärvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, förklädnader och utplacerad dekor förstärker kusliga intryck. Men ansvaret att upprätthålla illusionen, såväl som att bryta den, vilar helt på Alexandra Nordberg. Hela vägen fram till ett annorlunda slut, är hon lidelsefullt närvarande. Det är en storartad gestaltning!

Se till att skaffa biljett om ni är förtjusta i omvälvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning har förutsättningar att bli årets snackis på Västkusten.

Mats Hallberg

Footer

Om oss