Mats Hallberg

Gunnebo slott i Mölndal

26/5 2019

Vän av ordning undrar varför dag III hoppats över. Jo, undertecknad prioriterade andra aktiviteter i Göteborg, vilket bland annat innebar Hendrix-influerad powertrio, vernissage på utställning med legendarisk nöjesjournalist och Konstepedemins dag inklusive Spelmansstämma samt pianotrio på Unity. Som en parentetisk uppgift vill jag avlägga en bekännelse. Vad som lockade allra mest var ändå, att få möta och höra kvinnliga duon Långbacka/ Bådagård, vars skiva jag skrev om på ett sådant sätt att duon utbrast: ”Så rörda vi blir av den bästa recensionen vi fått.”

Lördagens tillställning hade rubriken Ordens musik. Medverkade gjorde Reine Brynolfsson, Kjell Espmark och Jila Mosaed (båda invalda i Svenska Akademien), Ulf Dageby, Anders Lagerqvist och Gothenburg Combo. Vilken imponerande line up som det säkerligen slog gnistor om.

Ett par gånger under festivalen undersöktes hur många som i sin helhet läst sviten På spaning efter den tid som flytt. Observerade då att en hand sträcktes upp när sanningsenligt svar ”utkrävdes”. ( har en gång läst första bandet som deltagare i bokcirkel.) Modernismens pionjär Marcel Proust gav i sviten prov på sitt djupa intresse för musik, vilket exempelvis avspeglas genom fiktive tonsättaren Vinteuil. ”På spaning efter en violinsonat” hade huvudspåret döpts till sista programpunkten. Som recitatör, kåsör och presentatör hördes Proust-kännaren Ulrika Knutsson. Lustigt nog, medger hon, att hon brukar stupa mitt i tredje bandet. Highlights från hennes kvicka manus fyllt av espri, kunde höras som krönika i P1 God morgon världen tidigare i vår.

En fåtalig, fast hänförd publik, delgavs relevanta anekdoter och skarpsinniga reflektioner. Knutsson vars bedrifter inom media i decennier varit av bestående värde, besitter en avundsvärd förmåga, en förmåga som påtagligt märktes på Gunnebo slott. Syftar på hur galant hedersdoktorn levererar insiktsfulla aspekter på kultur med stort K, utan att missa det tragikomiska eller strävan till begriplighet.

Och åhörarna fångas direkt av ett dramatiskt utspel, när hon reciterar. Till förmedlad lärdom om en tid i Frankrike cirka ett sekel tillbaka, adderar hon på ett begåvat, roligt sätt dråpligheter ur en delvis livsoduglig författares biografi. Misslyckade erotiska övningar, hypokondri och allmän klenhet, fiaskot när Proust möter sin jämbördige ”kombattant” Joyce 1921. Talangen för snällhet ska noteras. Såväl kunskapen som kalibrerade rytmen och fullgångna fraserandet var stora tillgångar hos ”estradören” Knutsson. Vid nästa framträdande ska hon kåsera om Franz Kafka, vars liv tydligen var ännu mer miserabelt. Efteråt yppade sig tillfälle att tacka kulturspridaren, varvid jag och andra fortsatte nysta ledsagade av vår ciceron. Såväl Ulrika Knutsson som Agneta Pleijel tidigare under festivalen, menade att toner har ett ointagligt försprång gentemot ord, vad beträffar att känslomässigt beröra.

Huvuddelen av programmet, som varar i ett svep närmare halvannan timme, ägnas åt musik på Steinway-flygel och violin, musik som smidigt interfolierar Knutssons vitala anförande. Stefan Bojsten (professor på KMA) vid pianot spelade ett halvdussin stycken med violinisten Anders Lagerqvist (konstnärlig ledare på Waldemarsudde). Sonater och övriga stycken var sådana som förekom under Prousts levnad. Tror inte jag lyssnat live på klassisk europeisk musik lika ingående, sedan en konsert med Brahms-kompositioner i höstas. Bojsten & Lagerqvist visade förstås vilka fullblodsproffs de är, varför man rimligen undgår granskning från en novis.

Avrundar istället med några kommentarer om vad jag hörde. I och med den ofta gälla klangen från violinen, frapperande mycket diskant. En annan iakttagelse: Flera stycken innehöll, föga förvånande, en hög halt av anspänning. Hade inte samma behållning av Faure, som några mindre kända, franska tonsättare som avlöste. Framför allt en sats ur Premieres valses av Reynaldo Hahn gjorde intryck. Fascinerande att i ett solostycke på piano få lyssna till Wagner, i sinnrikt arrangemang av Franz Liszt, inte lika tungt eller monokromt som en tänker sig från denne ikoniska operatillverkare. Fann, i motsats till Knutsson, expressive Cesar Francks sonat en aning svårforcerad. Sonaten för violin och piano av Saint-Saens, framfördes däremot ytterst tilltalande, med böljande melodi och raffinerad dynamik.

En fantastiskt trevlig och högklassig festival har gått i mål. En ynnest att få kliva in i en annan värld, genom att försöka beskriva och värdera vad som ägde rum. Kändes exklusivt att vara med och att träffa flera medverkande! Fler borde ta chansen att öppna sina sinnen, söka sig bortom det som är omedelbart mainstream. Stort tack till arrangörerna David Hansson & Thomas Hansy.

Gunnebo Kammarmusikfestival i Mölndal

24/5 2019

Andra dagen hade man vänt på steken, vilket arrangörerna påpekar. Professor emerita Agneta Pleijel och redaktör Göran Greider hade bjudits in under temat författarnas val – sätt ord på musiken. De två tungviktarna behöver näppeligen någon presentation, har en omfattande verksförteckning som renderat i åtskilliga priser. Har själv läst några av deras mest betydande böcker. Den opinionsbildande mannen känd från media, har jag hört och träffat på åtskilliga seminarier.

De stycken Pleijel och Greider bestämt sig för att kåsera kring, framfördes av musiker ur Göteborgs-Operan. De förtjänar att få sina namn angivna. Publiken fick njuta av en pianokvintett, alternativt pianokvartett/ stråkkvartett bestående av Öyvor Volle (violin) Karin Berggren (violin) Frida Bromander (violoncell) Magnus Pehrsson (viola) samt Karin Berggren på piano.

Kritikern och författaren Pleijel ansvarade för programmets utformning fram till paus. Hon läste ledigt och tillräckligt högt ur sitt manus, vilket ska framhållas. Inledde med att berätta om en släkting fyra generationer tillbaka, vars liv hon skrivit litterärt om. Denne historiske person var såväl Jenny Linds pianolärare som vän med Robert Schumann. Biografiska redogörelser om kompositörer och dylikt, övergick sinnrikt till en litterär stil. Då föreställde sig Pleijel vad som skulle kunna ha utspelat sig i den musik hon delgav oss. Vad hon kallade för livsdans var liktydigt med Pianokvintett i Ess-dur op.44 av ovan nämnde Schumann, en sats som utgjorde del ur ”soundtrack” till Fanny och Alexander.

Den andra tonsättaren hon tagit med är Gustav Mahler, han som fylls av visshet att livet är något större än honom själv enligt Pleijel. Hans judiska levnadsöde upplyser hon om på ett spirituellt sätt. Vi får lyssna på ett av få bevarade verk från ungdomen, en Pianokvartett i a-moll. Musiken hörde Pleijel första gången i vintras på vernissage på Historiska Museet. I motsats till Schumann en vildsint energi med tvära kast. Samspelet hos musikerna bara några meter framför publiken är formidabelt. Livfullheten illustreras perfekt av kvartettens hisnande koncentration och rörelsemönster.

Efter att vi fikat en trappa ner i det mysiga valvet var det dags för andra avdelningen. Inte utan att man undrar hur renässansmänniskan Göran Greider hinner med allt. Sitt stora intresse för musik har han dokumenterat, främst i en volym betitlad Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi.

Denna kväll har han valt att öppna med två stycken ur Lars-Erik Larssons Intima Miniatyrer och välkända Adagio ur Stråkkvartett nr.2 av Samuel Barber. Antecknat att ende inhemske komponisten för aftonen, låter ljus och lättsam, möjligen till och med romantisk. Adagiot som spelades på begravningen av JFK och på ceremoni efter terrorattackerna 9/11, låter ödesmättat med sin otroliga tyngd. Detta högtidliga stycke är drabbande till sin natur, artar sig till en absolut höjdpunkt i programmet. Stort beröm ånyo till instrumentalisterna ur Göteborgs-Operans orkester.

Mångsysslaren Greider är om han får hållas en långpratare. Nu förmår han begränsa sitt anförande skapligt, fast han tog mer tid i anspråk än sin äldre kollega. Exemplarisk artikulation är inte något utmärkande drag, fast det allra mesta av hans formuleringar går ändå att uppfatta.

Långsam, avsiktligt sövande musik i det intima formatet, hyllas på bekostnad av svulstiga crescendon. Titlar på musikstycken och dess inverkan på mottagandet blir en skruvad, lätt absurdistisk vinkel han förmedlar. Kul, krystade titlar för att beskriva stämningar: ”cykelpromenad med hund” och ”mamma sjunger för att jag ska somna”. Premisserna för hur en stråkkvartett bäst kommer till sin rätt, var ett annat ämne musikälskaren filosoferade över, i en munter vindlande essä. Vore högst lämpligt att ha konsert i sängkammare, oändligt mycket bättre än på en gräsmatta, var en åsikt som fick publiken att le.

Evenemanget avrundas med Ligeti och en ikonisk David Bowie-låt. Stråkkvartetten av den förre en happening, som får Greider att bli fullständigt vaken och på gott humör. För egen del håller jag med dem, som anser att tonsättaren här hamnat i modernistisk fälla. Life On Mars å andra sidan en ljuvlig tolkning, så vemodigt komplett att jag associerade till mästerliga Kronoskvartetten. Uppskattade vår cicerons upphöjande av den konstnärliga rock som David Bowie (sett 2 gånger live) representerade.