Mats Hallberg

James Blake

WOW 8/8 2019

3

I kategorin återvändare är engelsmannen James Blake i gott sällskap. Under första dagen på WOW medverkar minst fem artister/ grupper som tidigare spelat i Slottsskogen, vilket rimligen bör ha varit en bidragande orsak till att WOW aldrig blir det publikhav det varit senaste åren. Årets upplaga är på pappret svagare än någonsin utan självklara affischnamn.

30-årige Blake har fyra skivor i bagaget, ett gott anseende och samarbetat med prominenta artister. Måste erkänna att jag tidigare inte lyssnat på honom. Mina förväntningar baseras på vad jag läst mig till, den omtalade konserten i Annedalskyrkan 2011 samt färsk konsert på Youtube. På Azalea-scenen har den elektroniskt skrudade singer song-writern två musiker med sig, trummisen Ben och en multiinstrumentalist vars sysslor består i att lira gitarr, specialbyggd cello, synt och hantera sequencer.

En bekant satte stämpeln tråkig. En positivare publikröst yttrade drygt tjugo minuter in i ett dittills sävligt, mollbetonat gig: ”det här kan nog bli bra om han skruvar upp tempot”, vilket faktiskt gjordes högst markant i en dansant avdelning, när feta beats hetsande pumpade på. Men man inleder således soft och emotionellt med titellåten från nya albumet. På låtlistan finns melodier som Retrograde, Don´t Miss It, Can´t Believe The Way We Flow och Barefoot In The Park (med Rosalias röst i inspelad form).

Hög tid att uttala min hårda dom över ljudet. I fjol hade man reducerat basvolymen, vilket mest var på gott, eftersom instrumenten då hamnade i gynnsammare jämvikt. I år förstördes balansen genom mullrande, skorrande bas, flera gånger direkt plågsamt. Syntar och sequencers verkade inte alls rätt inställda. Det bedrövliga ljudet inverkade menligt på helhetsintrycket.

Konserten hade olika ansikten, var som antytts ojämn och osammanhängande, även om Blake vid sina keyboards, emellanåt kan skriva slagkraftiga låtar. Och han är utrustad med en vibrerande, vemodigt smäktande stämma. Skulle gärna hört honom unplugged, vilket ju inte riktigt är hans grej. Live stjälpte den ansenliga maskinparken, skapade en överlastad produktion. Och ljudet förstärkte som sagt besvikelsen.

Ett plus var att James Blake visade upp en ödmjuk och tacksam attityd. Tackade publiken för att den ville komma för att lyssna på hans musik. Han kompletterade med en liten utläggning om att han inte mådde något vidare i 20-års åldern (om jag uppfattade rätt). ”Viktigt att säga vad man har på hjärtat till folk man litar på, hitta saker i livet att njuta av.”

MARE NOSTRUM (”Vårt hav”) har gjort tre hyllade skivor, varav nummer III smeker våra öron denna afton. Liksom flera andra medverkande tillhör de skaran som gästat festivalen flera gånger. Trion som elegant varvar folktoner med blues och flera original, musikalmelodi med en strimma konstmusik; består av triumviratet Jan Lundgren vid flygeln, fransmannen Richard Galliano på dragspel och Paolo Fresu på trumpet/ flygelhorn från Italien. Förvisso ovanligt att skapa kammarjazz utifrån tre melodiinstrument. Kontentan är att konstellationen funkar förträffligt, framstår som en av festivalens definitiva höjdare. Man förmedlar stämningar som tagna ur ett vemodigt soundtrack, genom absolut samstämmighet, skimrande solon och otroligt sofistikerade nyanser. Letter To My Mother framförs extremt långsamt, sänder i instrumental form iväg ett humanistiskt budskap. Vill påstå att de övervägande spelar stycken, inte låtar. Uppstår under konserten en hisnande nerv och seriositet, dynamik, och interaktion samt paradoxalt nog sprudlande lust mitt ibland det mollanstrukna. Via fjäderlätt anslag tar sig Lundgren konsekvent in till kompositionernas kärna. Motsvarande kan sägas om hans mästerligt spelande vänner. Galliano demonstrerar finkänsligt sin grandiosa teknik och Fresu levererar magi genom hela konserten. Befriande att publiken inte klappar händer efter features. Ett fulländat artisteri avrundas med Monteverdi, en ofantligt gripande slutpunkt.

MOZDZER -DANIELSSON -FRESCU verkar inom liknande koncept som Mare Nostrum, fast med annorlunda sättning. Deras excentriske talesperson Leszek Mozdzer från Polen (accent ovanpå z) finns bakom flygeln, medan basisten Lars Danielsson står närmast och i ytterposition israeliske Zohar Frescu på slagverk. Den sistnämnde en pionjär på tretusenåriga trumman tof miriam. I ett synnerligen framgångsrikt samarbete som startade 2004 kombinerar man sin kunskap om klassisk musik med halsbrytande world music vibbar och lyrist inriktad ECM-jazz. Deras oefterhärmliga mix letar sig in i publikens innersta vrår, genom sin hypnotiska påverkan. Vi njuter av innehållet i titlar som Easy Money, Enjoy The Silence, Polska och Suffering. I sist nämnda låt byter Danielsson effektfullt till basfiol. Trion kreerar ett fridfullt meditativt tillstånd,vilket bryts av i några mellanrum av en sprallig ”filosof” sittandes barfota vid pianot. Ypperlig akustik gör rättvisa åt deras ekvilibristiska handlag, ändå förmår de bibehålla det melodiska fundamentet. Vid ett par tillfällen hörs Frescu sjunga ordlöst. Klanger koordineras på ett svindlande sätt med matchande rytmer. Uppseendeväckande spännande livemusik avrundas enligt uppgift av ljuvlig två ackords -låt samt en mycket uppskattad hymn. Vet inte vilka influenser de haft. Själv tänker jag på exempelvis E.S:T Charlie Haden och Trilok Gurtu. Otroligt begåvat och oförglömligt!

4 WHEEL DRIVE kan kallas en svensk-tysk supergrupp, med musiker knutna till ACT, bildad på initiativ av Nils Landgren. Debutskivan recenserade jag för OJ tidigare i år, en skiva där fenomenala original av medlemmarna samsas med romantiska eller svängiga poplåtar. Publiken får frossa i spelglädje från makalöse trombonisten Landgren, kraftfulle basisten Lars Danielsson, trumfantomen Wolfgang Haffner samt Michael Wollny vid pianot. Den yngste i gänget var så vitt jag kan erinra mig en ny bekantskap, vars charmanta pianolirande var till stor belåtenhet. Alla i kvartetten har skrivit var sin lysande låt. Variation är ett utmärkande drag, från spröd nedtonad stil för att på upploppet vräka på kopiöst. När samtliga trampar gasen i botten, skapas ett härligt gung genom bländande skicklighet. Man showar friskt. ger energi åt varandra, knådar fram essensen i melodierna. I bagatellartade Lady Madonna blir det mycket trombon. Fokus vandrar runt raffinerat , inbringar smattrande applåder. Sprudlande Haffner – gör ett intro genom att slå plasthammare mot sitt ena knä – kommer i extas i några bejublade moment..Antar att det är tacksamt att improvisera fram twist på de covers de gör på Sting, Billy Joel, Phil Collins med flera. Finns trist nog ett aber när insatsen ska summeras. Landgren sjunger inte på den nivå där instrumentalisterna befinner sig. I Shadows In The Rain går det skapligt, fast i flera andra covers låter sången tämligen svag, saknar stringens och valörer. Övrig verksamhet på scen bedrivs i världsklass med fenomenal lyhördhet.

En överlag timid pärla i utbudet levereras av portugisiska CHRISTINA BRANCO och hennes trio ute på Saltsjöbad. Hon sjunger fado med samtidigt passionerad och kontrollerad övertygelse, omgiven av landsmännen Bernardo Couto på gitarr, pianisten Luis Figueiredo och Bernardo Moreira på bas. Rytmer tillhandahålls på olika sätt, bland annat genom att musikerna trampar igång en takt som loopas och några gånger används cajón. 70-talisten har gjort hela femton plattor och influenser kan anas från Billie Holiday och klezmer. Främsta förebilden givetvis Amália Rodrigues! Musikerna tolkar med imponerande precision melodiers komplexitet. Sticker ut mest bland garvade musiker gör eminente ”strängbändaren” på inhemsk gitarr. Branco förtäljer hur underligt det känns att framföra fados mitt på dagen och att materialet huvudsakligen hämtas från senaste alstret Branco, producerad av trion på scen. Konserten har karismatisk prägel, inlevelsen och kunnandet är påtagligt. Mjukt sound skiftar ibland till spetsigt, många känslor är i omlopp. I ett tangodoftande stycke garnerat med schwung växlar Figueiredo mellan minisynt och flygel. Hade faktiskt önskat något fler instrumentala stick. Kan bero på bristande kännedom om genren, att jag skönjer en viss konformism. Dock, efter att gett oss en anekdot utan tillräcklig mikrofonteknik, sker omslag till en snärtig låt. Med vädjande tonfall, stolt närvaro, pricksäker intonation och glimten i ögat, betvingar Branco åhörarna, vilka svarar med stående ovationer.

Under vinjetten ECM 50 ( banbrytande skivbolag) arrangeras ett knippe konserter. En sådan av experimentell natur äger rum i S:ta Maria kyrka. JAKOB BRO feat PALLE MIKKELBORG & JORGE ROSSY från Spanien spelar som stomme liveversioner ur kritikerrosade skivan Returnings. Gitarristen Bro och trumslagaren Rossy har musicerat med flera stora namn. Åldermannen Mikkelborg måste anses vara en sådan storhet, hyllad av Miles. Minst tre tillfällen har jag ryst av välbehag av hans trumpetspel, senaste i Trollhättan i fjol. Trots att trettiosex år yngre Bro redan åstadkommit femton egna plattor, har jag bara haft diffus kunskap om honom. Han lanseras som en dominerande figur inom progressiv jazz, vilket innebär mycket elektronik och en fäbless för dissonanser och distortion. Öppningen är andaktsfull, luftiga universum av klangliga passager övergår sedermera i eruptiva slingor. Tack vare högt i tak underlättas efterklangkonturer. Ljudmattan breder ut sig och i ett kompromisslöst, utdraget crescendo rumsterar trion om med stormstyrka. De är inte främmande för att ruska om med noise.Rossy understödjer och toppar med ett expanderande, metodiskt solo. I sina stökiga excesser till utflykter påminner Broo mest om en gitarrguru som Adrian Belew. Utforskandet när omväxlande stämningar accentueras är sällan av tillgänglig karaktär, vilket är en smula oväntat. Den eftertraktade skönheten lockas fram på allvar först i extranumret, då visar Mikkelborg på flygelhorn hur oöverträffad han är inom sitt fält, då uppstår svåruppnåelig magi.

Ett program man omöjligen kan ha invändningar mot har rubriken Jazz på svenskt vis. Ånyo är festivalens konstnärlige ledare i elden. En ynnest att få njuta av JAN LUNDGREN TRIO , liktydigt med kompanjonerna Mattias Svensson (bas) och Zoltan Csörsz Jr (trummor), i samverkan med GOTHENBURG WIND ORCHESTRA, en professionell blåsorkester på 22 personer. Som deras förste framstående solist utför Robin Rydqvist (ingår också i BBB) hjärtknipande spel på flygelhorn. Från en otroligt intressant repertoar kan framhållas kompositioner av Nils Lindberg, Jan Johansson, Bengt Arne Wallin, Bengt Hallberg, Evert Taube; till och med Lasse Dahlquist och Alice Tegnér. Det mycket fruktbara samarbetet inleddes närmare två år tillbaka. Det vibrerar i så hög grad av fusionen, att idén har omvandlats till ett genialt resultat. Rikhaltiga schatteringar frammanas av fullödiga arr, av bland andra Martin Berggren, Ann- Sofi Söderqvist och Anders Ekdahl. Ömsom ystert lekfullt när svängar tas ut, ömsom ljuvt djupdykande ner i folkkära toner. Orkestern jag ofta hört live på hemmaplan, skrider till verket taggade och rutinerade. Fantasifull underhållning förenas med obestridliga konstnärliga värden. Den vitklädde trumslagaren får feeling, kastar eventuell försynthet överbord, drar igång ett lika minnesvärt som spektakulärt solo. Och därefter vistas han på en annan planet resten av konserten. Stort att få vara med om. Hur Jan Lundgren kan koppla bort allt runtomkring och lägga urtjusiga ackord i exakt rätt ögonblick förblir ett mysterium. Tajmingen från honom och övriga musiker var fantastisk hela vägen, fram till och med roliga extranumret Bä bä vita lamm.

90-årige(!) BENNY GOLSON var årets hedersgäst. Tenorsaxofonisten spelar, kanske med ålderns rätt, i soft Ben Webster-anda. På Ystad Teater blev den legendariske hitmakaren som aldrig varit omodern belönad med hjärtliga långa stående ovationer. Gentlemannen framträdde tillsammans med ärevördiga Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder. Publiken tog emot hans sammetslena toner i ett, naturligt nog, begränsat register. NBB genom Milder styrde skutan och spädde på med några ösiga och suggestiva sekvenser. Inledningen må betecknas som lite klen, men sammantaget blev det en rörande, livsbejakande stund med en handfull bebop-klassiker såsom dröjande balladen I Remember Clifford , Killer Joe och Blues March. Antagligen av respekt var solisterna försiktiga med att överglänsa hedersgästen. Noterade remarkabla solon från trumslagare Calle Rasmusson, trumpetaren Danne Johansson och en av de unga i trumpetsektionen. Arrangemangen på samma gång fyndiga och konventionella, hela tiden välljudande! Golson gjorde succé i egenskap av humoristisk historieberättare om komponerande plus samvaron med Art Blakey och hanns Jazz Messengers på 50-talet. Satt i perfekt vinkel för att se hur förtjust tenorsaxofonisten blev över skarpa solon av Håkan Broström och Robert Nordmark i finalen. Rörande tillställning och fin musik!

Festivalens sista konsert genomförs i regi av 81-årige CHARLES LLOYD, vars eminenta band bestod av Eric Harland (trummor), Reuben Rogers (elbas) samt gitarristerna Julian Lage och Marvin Sewell. Hade inte tidigare hört nuvarande band, såg däremot Lloyd på 80-talet på Nef och äger tre av hans betydelsefulla skivor. En sökare i ultracool outfit meddelar sig denna gång enbart via sin musik. Publiken får under festivalens längsta spelning sig till livs snarare ett jambetonat flöde, än strukturerade låtar med teman. Saxofonisten och flöjtisten är fortfarande gränsöverskridande stilbildare med en andlig aura. Är tacksamt att sjunka in i kvintettens sound, fast de är bortom mainstream, med genomgående återhållsam attityd. En länge pågående komposition utvidgade sig i omgångar, vilket var maximalt sofistikerat. Rytmiska finesser vävdes under konserten samman med öppensinnade slingor. Kompet med skicklige Harland( en livefavorit) i framkant beter sig extremt inkännande, medan gitarristerna avlöste varandra med raffinerade riff. Lage är med rätta en omtyckt solist och Sewell spelade Delta-blues, vars kvidande ackord på slide storartat exponerade förtryck av svarta. Som slutkläm överraskande soft groove! Omsorg om detaljer utmärkte en upplevelse som infriade förväntningar.

JOYCE MORENO från Brasilien besitter en osannolik kreativ ådra, har släppt närmare femtio plattor i eget namn. Låtskrivaren förvaltar föredömligt arvet från hemlandets samba- och bossa-tradition.. Medger kunskapslucka, hade inte koll på världsartisten, i vars umgängeskrets funnits portalfigurer som Elis Regina, Jobim och Joao Gilberto. Hon framträdde inför ett utsålt entusiastiskt Saltsjöbad (publiksiffra c:a 325 personer) med sin make Tutty bakom trumsetet samt danskarna Fredrik Damsgaard (kontrabas) och Steen Rasmussen (piano). Samspelet delikat oavsett tempo. Som kanske framgår av fotot ovan trakterar Joyce en gitarr med ytterst märkligt utseende, bredhalsad utan kropp vars resonans lät precis som en föreställer sig. Man sprider välbehag genom mjukt gungande, toner kroppen vill vagga takten till, musik i sofistikerad skrud med eleganta broderande från Rasmussen till sparsmakat komp. Uppfriskande när intensiteten ökar varvid Moreno introducerar en oväntat vild sida. Vokalt lika glimrande som förmodat när rösten sömlöst integreras med instrumenten, även om kvinnan i centrum genomgående har en sval framtoning. Ur repertoaren exempelvis Samba Strange, en hyllning till den afrikanska kvinnan och Mingus, Miles and Coltrane. Avsevärd kvalitet i utförandet, ändå drag av easy listening emellanåt. Oklanderligt ljud!

JOEY DE FRANCESCO heter en amerikansk musiker vars huvudinstrument är hammondorgel. Han har samarbetat med såväl McLaughlin, Miles, Diana Krall, Van the Man som Hank Mobley och Ray Charles. Nio gånger har han vunnit kritikeromröstning i Down Beat. Sålunda ett cv som förpliktigar. Imposante Francesco omges av Troy Roberts på sax – som växlar på slutet till kontrabas – och en ersättare på trummor vid namn Khary Abdul Shaheed. Tyvärr artar sig den sena spelningen på Ystad Teater till en besvikelse, vilket var en missräkning. Tar för lång tid innan sväng och linjer planteras, något fattas jämfört med Lonnie Liston Smith och Cory Henry, instrumentkollegor jag gillat live. Fast materialet hämtas från relativt färska albumet In The Key Of The Universe, känns det ändå mest som ett ofokuserat jam. Kritikerfavoriten mixar rullande feta harmonier med toner i diskantregistret på keyboard, lirar dessutom i kortare intervaller både sax och trumpet. Trumpetandet i skenbart trevande utformning satt fint. I övrigt var vikarierande trumslagaren största behållningen, då han omgående struntade i att musicera måttligt, istället gav han sig hän totalt.

Vid sällsynta tillfällen inträffar precis vad en recensent önskar, nämligen upptäckter av ren lycka. Kubanen OMAR SOSA i teamwork med tyska NDR BIG BAND presterade en glödhet konsert, vars talspråkstermer skulle beteckna den som dynamit, kanon eller fett najs. Missade första kvarten, sögs sedan omedelbart in i en virvel av sprakande skärpa och densitet, en palett av stilar med botten i afro-kubanska rytmer, vilket skapar ett sjusärdeles ös. Klaviaturspelaren Sosa, med över tjugo skivor på meritlistan och många skiftande produktioner på flera kontinenter, var påtagligt inspirerad. Samma omdöme utgår till det nordtyska storbandet under ledning av Geir Lysne, ett enormt dynamiskt storband som samarbetat med åtskilliga stora namn. Solon och ensemblespel var på en sådan blixtrande synkad nivå, att tanken svävade iväg till lika röjiga Gil Evans & Monday Night Orchestra anno 1986. I Ystad hördes en härlig pendelrörelse från det lyriskt sköra till närmast brutala tendenser. Konserten speglade den mångfald av uttryck som återfinns på albumet Essensual. Kompositören hade med sig eget pådrivande elastiskt komp. Robuste landsmannen Ernesto Simpson bakom trummorna och en musiker från Mozambique(?) på elbas. Av flera starka solister i NDR Bigband ska särskilt trumpetaren Ingolf Burkhardt framhållas. Blev verkligen stormförtjust i denna kreativa brygd av skrynkliga synkoper och magnifika melodier.

ED MOTTA är en ryktbar sångare från Brasilien som trakterar fender rhodes, ett 70-tals doftande instrument han spelar på efter 3-4 låtar. I en konstig konsert utan antydan till sydamerikanskt sound flankeras han av Européer. På scen i Saltsjöbad – här fanns enligt honom det torra studioljud han är ute efter – syns han med holländske batteristen Yorân Vroom, Matti Klein på klaviaturer från Berlin (kapellmästare), fransmannen Laurent Salzard (elbas) samt finländaren Arto Mäkelä (gitarr). Det bjuds bland annat på habil souljazz, mjukt inbäddad av duktiga musiker. Ett par gånger bryts mönstret. Anförda av pådrivande trummis, gnistrande ackordföljder från gitarristen jämte funkorienterade basgångar; tar tuffare tongångar vid. Noterar också en raffinerad dialog mellan pianist och basist. Att man harmonimässigt påtagligt refererar till Steely Dan, beror på att 47-åringen från Rio enligt uppgift beundrar deras produktioner. Sången gör otvivelaktigt intryck, låter fyllig i omfång med runda kanter, snuddar vid att bli till manér emellanåt. Intonationen och engagemanget finns där i en röst som har tydliga drag av Stevie, Luther, Gregory P och Donald Fagan. Tyvärr vill Motta dessutom flera gånger experimentera med röstvirtuosen Booby McFerrin som förlaga, vilket inte tillför något. Vidare irrar den egensinnige godmodige mannen bort sig i flera mellansnack, vilket förvånar, liksom att han uppmärksammar ikoner som Lars Gullin, Lars Färnlöf och doldisen Staffan Abeleen. Inte mediokert, däremot en liveakt vars huvudperson var alltför splittrad.