Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

by

foto Leif Wivatt

11/4 2026

Kungsbacka Teater (arrangör Musik Hallandia/ Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka)

Jazzsångerskan Nicole Zuraitis var för mig ett helt oskrivet blad. Utger mig inte för att ha koll även om vidsträckta genren flitigt recenseras. När jag blev varse den kvinnans meriter – sex nomineringar och två prestigefyllda Grammy-utmärkelser, tunga samarbeten och vinst i sångtävling – uppstod en obetvinglig lust att bege mig till Kungsbacka. Ville se en av konserterna på hennes och kvartettens första turné i Sverige. Att de besöker lämpliga scener i länet beror på bejublat framträdande härom året på branschmässa i Tyskland. Då golvades arrangörens jazzproducent, något de hundrafemtio personer som tagit sig till stadens fina teater får veta när spelningen presenteras. Konserten pågår i cirka en och halv timme utan paus. Man sitter och ser bra här. I vanlig ordning fördelaktig akustik, fast det irriterande nog susar i öronen dagen efter. Ska påpekas att Zuraitis utdelar beröm till ljud- och ljusansvariga.

Artisten som också är självlärd pianist, producent och arrar låtar har med sig en rytmsektion bestående av batterist Dan Pugach, kontrabasist Sam Weber (den som anslöt senast på grund av andra åtaganden) samt på elgitarr Idan Morin. Framhålls att samtliga erhållit Grammy-nomineringar eller vinster i olika kategorier, deras hemvist, att Pugach leder ett storband vars senaste album belönades med Grammy (lyssnade nöjd på det när jag kommit hem från min utflykt till Halland) samt att trumslagare i fråga råkar vara Nicoles make. Paret bor i utkanten av New York, ägnar sig utöver musicerande att rädda och ta hand om hundar.

Enligt uppgift har Zaraitis släppt sju skivor i eget namn, sjungit med flera renommerade storband och framträtt på festivaler i USA och i Australien. Lyssnade på smakprov på Youtube för att få en uppfattning om hur denna för mig doldis låter live i mindre sättning. Fick träffa den charmiga damen och medmusikerna efteråt, tog tillfället i akt att namndroppa stjärnor jag recenserat och i vissa fall mött. Ligger nära till hands att jämföra Zuraitis med kollegor, andra sjungande pianister hemmahörande inom jazzens domäner: Sarah McKenzie som sågs på Ystad Jazzfestival och två cross over – storheter jag inte upplevt live. Tänker på Diana Krall och Norah Jones. Likheter finns, men också uppenbara skillnader.

Om sångerskan, låtskrivaren och pianisten som för första gången besöker oss gör samma djupa avtryck som dessa stjärnor och övriga jag kom på att nämna såsom Janis Siegel, Samara Joy, Dianne Reeves, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Cecilie McLorin Salvant med flera; ska jag låta vara osagt. Meritmässigt är hon vars föräldrar kommer från Litauen respektive Italien definitivt av snarlik dignitet.

Och paletten består av fler färger, fler stilar. En faktum som gör Nicole Zuraitis extra spännande. Förutom en majoritet original tolkas inte bara standards utan covers. På repertoaren finns låtar förknippade med rock, soul, funk, blues och även en uppjazzad version av hitten Jolene (D. Parton). Redovisningen speglar ändå inte helt mångfalden uttryck. I botten finns nämligen en stämma utbildad för opera och den avancerade tekniken har praktiserats Debuten från 2008 doppades dock i amerikanska sångboken. Live roas hon av att avslöja sitt ursprung, stöper om ett stycke av Debussy till oigenkännlighet. Sker också i Kungsbacka under en afton då artisten är på strålande humör, skrattar flera gånger åt interna skämt. Hon verkar primärt betrakta sig själv som en jazzig singer songwriter vars pådrivande beat i arrangemang, väl tilltagna utrymmen för riff och gitarrsolon jämte personliga tolkningar från vitt skilda håll kännetecknar upplägget live.

Originalen hämtas övervägande från senaste albumen Grammy-belönade How Love Begins (producerad tillsammans med Christian McBride) och ännu ej släppta The Devil I Know. Hantverket att komponera och arra låtar behärskas tveklöst. Vad gäller sättning framförs några sånger stående till gitarrbaserat komp. Just Idan Morin ges åtskilligt utrymme att agera solist, vilket görs med bravur. Hans sound i twangig approach med svajarm leder tanken till Marc Ribot, för att i andra solon bli intrikat flödande, förmodligen influerad av exempelvis John Scofield (hörde på Nef för över trettio år sedan). På en nyligen utgiven liveplatta inspelad i Las Vegas ingår också en organist och saxofonisten Tom Scott.

Det egentillverkade materialet var som framgått nytt för mig, hade inte lyssnat in mig ordentligt i förväg. Därför blev det naturligt att vad som stack ut mest var andra låtskrivares alster. Vi förunnades Hoagy Carmichael x 3 i tre ballader, varav en lätt bluesig. Syftar på The Nearness Of You, I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes) samt Georgia On My Mind (intimt förknippad med attacken och pauseringarna hos Ray Charles). En absolut höjdpunkt inträffade när Jolene tolkades, ett arrangemang Zuraitis Grammy-nominerades för, som övergick i Wichita Linemen, modern evergreen av Jimmy Webb. Instrumentalisterna broderade fullödigt ut melodin så det stod härliga till. En annan höjdare kom allra sist efter att publiken gett stående ovationer. Njöt av emfatiska styrkan i rytmiskt gungande blues signerad Nina Simone.

”Ett hjärta lika stort som hennes anmärkningsvärda röst” är ett citat den komponerande sångerskan och pianisten lanserar sig själv med på hemsidan. Tekniken med perfekt pitch och stundom höga toner, utstrålningen och de musikaliskt breda och förstklassiga penseldragen ska lyftas fram. Och jag uppskattade att löpningar på flygeln hade sin än tydligare motsvarighet i fräcka gitarrsolon. Innan jag avslutningsvis kikar i anteckningar gjorda i mörkret, finns det anledning att avge ett samlat omdöme. Hade föreställt mig att jag skulle bli lika emotionellt tagen, lika drabbad som när jag live hänförts av magin hos Deborah Brown, Dianne Reeves, Samara Joy, Cecilie McLorin Salvant, Gretchen Parlato och Youn Sun Nah. Så blev inte riktigt fallet, fast jag verkligen uppskattade konserten framkallades inte gåshud. Å andra sidan infann sig liknande känsla efter formidabel konsert på duo med den världsberömda Janis Siegel.

Gillar inledande rytmiska temat där refrängen lyder ”I Won´t Make It Out Alive”. Följs av ett alster där det riffas skönt i udda taktart vars vibe får mig att referera till Joni Mitchell. Noterade att Pugach bakom sitt trumset alternerade mellan vispar, trumstockar och filtklubbor. Han och rytmsektionens roll var att kompa, fast ett kortare solo blev det. Sam Weber hade ett par pregnanta features. Konserten lyfter första gången i The Nearness of You. Slås av hettan i rösten hos denna auktoritet. Uppfriskande hur vilt det svänger om Debussy. En bitterljuv ballad där det frågas ”Do You Miss Me?” utvecklas till en fullträff.

Jazziga avspända tongångarna i Jolene och dess omnämnda förlängning är en konstnärlig triumf. En egen låt med tillägnan sjungs innerligt till enbart komp från basisten, delvis walking bass-teknik. Sluttonen hålls förstås imponerande i Georgia On My Mind, vars licks från Morin inhöstar applåder. En sekvens där musikerna drar i väg i upphetsande stick kopplar jag ihop med det legendariska temat i So What. På uppmaning visar sig publiken vara med på noterna genom att klappa takten. Fanns mycket musikaliskt godis att tillägna sig. Länet och staden är fantastiska på att boka attraktiva akter.

Förunderlig brygd av högst tillgängliga och esoteriskt skrynkliga toner – Cosmic Ear på Nefertiti

by

9/4 2026

Nefertiti i Göteborg

När Gyllene Skivan vinnande Goran Kajfes Tropique tidigare i år besökte Nef, talade bandledaren om att han skulle återkomma om cirka en och halv månad i ett annat sammanhang. Cosmic Ear för arvet efter Don Cherry och likasinnade vidare i ett projekt Kajfes driver tillsammans med fri form – ikonen Mats Gustafsson flankerandes sin hjälte Christer Bothén. Rytmsektionen utgörs av Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på kontrabas och Juan Romero på slagverk och berimbau. Zetterberg var medlem i Jonas Kullhammars långlivade kvartett, ingick i trio med Konrad Agnas och Per Texas Johansson och har släppt ett gäng plattor i eget namn. Juan Romero har sin egna Manuella Orkester förutom att förekomma i jazz, folkmusik och dansteaterproduktioner. Gustafsson lirar tenorsax, flöjt och färgar med elektronik medan Kajfes utöver trumpet hörs på synt och i en sekvens bjällror. Odiskutabla mittpunkten, åldermannen Bothén från Göteborg, trakterar basklarinett, jägarharpa och piano. För drygt femtio år sedan spelade han med självaste Don Cherry. För egen del känner jag till honom genom Spjärnsvallet, Bolon Bata och Bolon X. Är man det minsta intresserad av genren med underrubriker som nyskapande jazz fusionerad med elektronik behöver Goran Kajfes näppeligen någon närmare presentation.

Kvintetten kan ses som en utlöpare av kollektivet Fire Orchestra vars numerär fluktuerar kraftigt. För lite mindre än ett år sedan debuterade denna avantgardistiskt lagda supergrupp på skiva. Vad gäller kompositionerna vilka live innehåller rikliga mängder improvisatoriska inslag, skrivs dem av någon av bandmedlemmarna när de inte hämtats från Don Cherry, Codona där trumpetaren utgjorde en tredjedel samt Frank Lowe ( Billy Bang, Alice Coltrane, Sun Ra med flera utöver egen grupp).

Under och efter konserten tänkte jag på benägenheten hos lyssnare att ta risker, att utsätta sig och gå utanför sin trygghetszon. Cosmic Ear är knappast omedvetna om att deras oförutsägbara tonspråk rotat i en exklusivt vildvuxen tradition som blommade på 60-talet är att betrakta som en smal kulturyttring. Blev glatt förvånad när en ung servitris sa till mig på fråga att hon uppskattade mycket av den för henne annorlunda musiken. Ett par av de arrangörer jag besöker har döpt om sig från jazz- till musikförening. Man vill bredda såväl utbud som publikunderlag. En tongivande röst hänvisar till forskning av professor emeritus Lars Lilliestam som jag läst, intervjuat och lyssnat till föredrag av. Har för mig att den påvisar att endast 5% föredrar jazz. Och då undras hur många av dem som vill utmana sig med experimentella varianten á la Cosmic Ear?

Tidigare redaktören på jazzmagasinet Orkesterjournalen prioriterade fri jazz, har hållit föredrag om stilbildaren Don Cherry och skrivit bok om dennes gärning. I likhet med flera i supergruppen på scen hade Don Cherry – under lång period boende i Sverige gift med svensk textilkonstnär vars gemensamma barn också blev kända musiker/ låtskrivare – ett klart definierbart sound som mixade ett jazzidiom med andlig världsmusik.

Konserten genomförs enligt standardmodell, det vill säga två set varav det första på cirka en trekvart. Lokalen är välfylld av fans även om det inte är slutsålt. Gruppen har med sig egen ljudtekniker, vilket uppmärksammas. Denne utför sin uppgift till belåtenhet. När jag nu sätter igång med att redogöra för linjer och detaljer jämte bedömningar, görs det till stor del med ett utifrånperspektiv. Påpekade för en fri form entusiast i pausen halvt på skämt, halvt på allvar att somliga passager gick över min kompetensnivå, vilket jag förvisso var inställd på. Hade hur som helst stor behållning av kontrasterna och hur de förenade sig i minimalistisk dynamik. De korta presentationerna stod Mats Gustafsson för.

Det börjar trevande, skenbart planlöst kring en basgång. Efter ett tag går man samman i en eggande, slinga som minner om Don Cherry och söker sig framåt. Blåsarna turas om att brodera eller böka runt i lösligt uppgjord struktur. Fokus vandrar i vad som påminner om en svit med radikalt olika faser. Är onekligen fråga om maxad expressivitet. Bothén är först ut och avlöses av Gustafssons signifikanta bröl på tenorsax. Efter dem ger sig Kajfes till känna i distinkta, gnistrande fraser. Utflykter vilka backas upp av repetitivt beat. Och efter hand kompletterar bandledarna med soundscape på datoriserad elektronik respektive synt. Bothén byter ut basklarinetten mot donso ngoni (jägarharpa). Den tillför med sin repetitiva ton ett spännande, suggestivt lager. Kunde observera att den som jobbade hårdast böjd över sitt arbetsredskap var Kansan Zetterberg. Efter närmare halvtimmen uppstår ytterst angenämt ensemblespel när dynamiken får flöda. Gustafsson hörs på flöjt i denna andliga avtagsväg. Före paus framförs helt ny låt betitlad Drops Of Sorrow, en vindlande exceptionellt långsam sak. Konstaterar att Cosmic Ears drivs av obetvinglig kraft som stundtals blir opolerat rå, stundtals övergår i spirituell skönhet.

Under parollen musik är NU utvecklas influenser från olika delar av Afrika och Sydamerika till en kontrasterande smältdegel (tänk fri form scenen i New York). Oslipat intrikata infall bryts mot lyriska avdelningar. Åhörare med öppna öron fängslas! Andra set inleds med intro på flygeln av mannen som ingått i Don Cherrys krets. För mig som saknar kunskap förefaller det som om kontrapunkt finns med i bilden. Låter innerligt och mjukt, övergår i suggestiva virvlar. Rytmläggaren Juan Romero tar fram sin berimbau. Fäster mig vid ett sound som stretchas på långsammast tänkbara sätt, ett magnetiserande entonigt mood vibrerande av återhållsamhet. Vad som komma skall kan inte förutses, liknar att färdas i en berg och dalbana. Ibland knycklas soundet omilt till. Det motsträviga och larmiga accentueras. För att i långa sekvenser brytas av med minimalistiskt hållna melodier, i en attraktiv dynamik att svepas med i. Hypnotiska partier med ostinato varvas med individuella utflykter och omisskännliga sekvenser av spräck.

Inte sällan frossas det som framgått gärna i extrem energileverans. Ryggraden är den formidabla rytmsektionen. Zetterbergs runda toner exponeras i ett härligt feature. Gruppens talesperson berättar att man kommer framföra Do It Again) tillägnad Sofia Jernberg och komponerad av Gustafsson. Kompositören talar också om att låt från Codona tolkas. Ur basklarinett och tenorsax framställs en slags brutal urkraft. Blir en enorm kontrast när vi färdas från den urladdningen till motsatsen, taktila tillstånd av trans. Och på slutet hänförs jag av groove. Kajfes utsträckta fraser på trumpet blir en än större njutning i denna delvis brötigt utlevande omgivning. Ska påpekas att vi emellanåt förunnas melodiskt spel på flöjt och sax från den experimentellt inriktade Gustafsson.

Extranumret blir till julafton för elektroniknördar. Gustafssons röst och övrigas instrument utgår från det knaster, brus och swishande sound han framställer. Passande nog hade jag tagit med nya biografin om Bernt Rosengren som i omgångar spelade med Don Cherry. Boken blev en ingång till varma samtal med de tre blåsarna efteråt. Goran Kajfes gav mig matnyttig info om tanken bakom gruppen. Ja detta var sannerligen en intressant och spännande konsert med stundom spretigt sound. Har man viss vana underlättas lyssnandet då exklusiva tonspråket inte är ämnat för gemene man. Initierade på plats var förmögna att anstränga sig och blev därför belönade.

Skiner i genrefri glädjerik tilldragelse – Caecilie Norby på Valand

by

4/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Slumpen har haft en inte ringa påverkan på vad jag lyssnat på och vilka jag skrivit om. Somliga jag i egenskap av musikskribent sannolikt skulle ha uppskattat ingår fortfarande inte i mitt kretslopp, exempelvis Stacy Kent. Om vi inskränker resonemanget till just jazziga sångerskor har flera av de mest glänsande upptäckts via festivaler. Med danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby förhåller det sig lite annorlunda. Genom att vara gift med Lars Danielsson som har villa med hemmastudio i Mölnlycke där familjen vistas under högtider, har jag haft nöjet att åhöra deras samarbeten på scener i Mölnlycke, Ljungskile, Lerum, Liseberg och på Stora Teatern. Makarna har som bekant parallellt egna karriärer.

Vad gäller Norby har jag live hört hennes Sisters in Jazz-projekt på Nef och på festivaler i Trollhättan och Ystad. Till yttermera visso recenserades cd:n från det spännande projektet varefter ytterligare tre recensionsex skickats till mig, inte minst de två skivor artisten dedikerad till expressiv sång gett ut på eget skivbolag. Dessa signerades efter påskaftonens konsert inför hyfsat stor publik sittandes vid tre långbord. Med tanke på att en halv miljon sålda skivor, flera utmärkelser samt att vi bedömare öst lovord över henne, borde det ha varit lapp på luckan till konserten döpt till The Blue Note Days, efter det berömda skivbolaget som gav ut tre av hennes album på 90-talet. Kan flikas in att jag äger en av dem. Råkade förresten finnas med i marknadsföringen, eftersom en av tre rubriker vilka beskrev vad artisten är kapabel till skrevs av mig efter en ”dan före doppardagen-konsert” på Storan.

Fann pall för att vila benen och ett runt bord att anteckna på intill Norbys egen ljudtekniker, vars insats var till belåtenhet. Lät ganska starkt men inte över tillåtet decibeltal ( skiftningar av ljudstyrka syns på uppsatt mätare). Frekvent märkbar bas dominerade aldrig på bekostnad av andra ljudkällor. Det blev två set vilket avslöjades av arrangörens artistvärd som gav oss uppläggets utformning. Blue Note-eran kom först och efter paus hämtades material från de två senaste skivorna utgivna i egen regi. Redan i andra låten Girl Talk visar det sig att utlovade softa avdelningen stundtals övergår i ytterst uppsluppna tongångar. Oiniterade lyssnare som kanske hade bespetsat sig på några standards, noterade att sådana inte ingick i omväxlande repertoaren.

Vilka omgav sig då danskan med? Hon som introducerar låtars titlar, härkomst och vad de handlar om på högst begriplig skandinaviska. Hennes man sitter för en gångs skull i publiken. Antar att Sören Bebe på keyboard och elpiano anlitats som kapellmästare även om Norby sannolikt står för arr. Han har släppt drygt ett dussin plattor och leder egen jazztrio. Kontra- och elbas trakteras av Krister Brödsgaard, känd från JazzKamikaze. Båda dessa var nya ansikten för mig medan jag hört och till och med recenserat trumslagaren Snorre Kirk tidigare. Vanligtvis lirar han swing och traditionell jazz på mjukare spänt trumset företrädesvis med vispar som sideman och i egen grupp. Kunde absolut inte märkas att Kirk så att säga befann sig utanför sin komfortzon. Männen är yngre än artisteni fokus, vilket indirekt påpekas i andra avdelningen. Kompletterar flertalet vokala inslag gör två speciella körtjejer, dottern Asta Danielsson och hennes bästa väninna. Första gången jag hör duon som har egna karriärer och skapar musik tillsammans.

Covers och egentillverkat mixas omdömesgillt. I trettio år har hon triumferande spänt bågen i Life On Mars med dess himlastormande harmonik, gjort sin jazzigt nakna version av Bowies mäktiga hit. Då den överraskande nog lagts först fungerar den i första hand som uppvärmning, med intro på kontrabas och övriga som tar vid efterhand. Det är oerhört avspänt fast för att vara uppriktig utan att ha samma påverkan jag vant mig vid. Hennes original First Conversation (medtagen också på Sisters In Jazz-albumet) är soundmässigt i snarlik stil. En långsamt hovrande ballad om att kommunicera med sin ettåriga dotter. Snyggt arrad låt med basfeature och ett emotionellt sug i sig gör den till en av konsertens krön.

I övrigt serveras rikliga portioner up tempo-eufori i detta retrospektiva set. Vi får sväng signerat Neil Hefti på en kul text i Girl Talk där tjejerna utgör babblande bakgrund. Norby kastar loss, tar fram högt register och ger sig till att scatta. Bebe tar galant hand om sticket i en melodi som utvecklas till yster shuffle. Dessutom rytmisk dänga av Abbey Lincoln med touch av afro-beat format runt upphetsande, suggestiv hook. Trumslagare och klaviaturspelare träder fram och färgar med finess. Kirk excellerar i breaks. Vidare framförs Lars Danielssons Cuban Cigars i en version han menar på görs alltför raskt. Rytmsektionen fröjdas och röstakrobaten i centrum verkligen älskar att ta ut svängar. Här flödar en publikfriande energi, inte minst i sekvensen när man går från svag till superstark volym. Norby sjunger gärna Sting. I Set Them Free tar återigen fasta på ett högst gångbart groove. Blir guldstjärna till samtliga på scen för att det låter så tajt, artar sig till sprudlande extas. Första set pågår i cirka trekvart.

Avdelningen efter paus tar sikte på senaste skivorna Earthenya, respektive Sixty som recenserats här. Nu har Krister Brödsgaard bytt till elbas, fast han återgår i enstaka låt till sitt akustiska instrument. Plattorna fjärmar sig från jazzigt tonspråk genom att präglas av soul, funk, gospel, poppig vibe samt stänk av World music. Man börjar med Don´t Be Mean vars anmärkningsvärda exotiska arr gör susen. Delvis draperad i arabiskt stuk kännetecknas inledningen av poppigt beat, lamenterande stämma, klagoskri, adderade effekter från basist jämte fräcka fills av Kirk vilka accentuerar intrikat takt.

I Earthenyas öppningsspår ges de unga kvinnorna en betydligt mer aktiv roll. Soul Sister åsyftas. För att betona hur verserna rytmiskt rör sig uppmanas till handklapp i baktakt. Samtliga får utrymme att fritt uttrycka sig när Norby tar täten och utmanar showande elbasist följt av dialoger med Bebe och Kirk. Improvisatoriska stunden påminner mig om varför jag så hett åtrår känslan av live, att något unikt sker . Lekfullt moment som exalterar! När det är som mest tillbakalutat associerar jag till och med till D´Angelo som avled i höstas. Tjejerna sjunger var för sig solo, inspirerade av ingivelse i stunden. En av dem får mig att tänka på Erykha Badu (sett på WOW). Själfullt värre således. Avlöses av titellåten Sixty vars spoken word-parti avhandlar livet hon levt och nuvarande status. Ska erkännas att jag mest engageras av HUR det sjungs och sinnrika ackompanjemangen med utlöpare. Drum & Bass liknande sound banar väg med slap bass som grädde på moset och på tal om referenser dyker Prince upp (i vår kommer återigen hennes landsmaninna Ida Nielsen stå på samma scen kuriöst nog).

På programmet finns också en melankolisk ballad om spirande kärlek vars gnista aldrig blev till någon eld, men känslorna var intakta när de möttes på tu man hand långt senare. Efter Same Old Smile tycker den fulländade sångerskan full av energi att det ska diggas stående när gänget krämar på så det står härliga till. Tror det var en maxad version av en äldre komposition, Wholly Earth, som övergick i en fabulös höjdare betitlad Smoking. Soulfunk som sitter som en smäck för att dra till med sliten klyscha. Snorre Kirk anför i låt som har tillräcklig kvalitet för att erhålla Grammy i r& b kategorin. För att förmedla spännvidden i sitt konstnärskap har innerlig ballad lagts som extranummer. Introt till Gold uppvisar likheter med Life On Mars vilket blir ett innerligt sätt att knyta ihop konserten på. Lusten att bjuda på kontraster understryks genom sättet låten ömsar skinn. Spröd inledning förvandlas till jublande starka tongångar.

Övertygelsen i interaktivt intensivt agerande smittar av sig – Every Brilliant Thing hos GEST

by

pressfoton Lina Ikse

Av Duncan Miller med Johnny Donnahoe

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Konstruktionskunsult: Geir Olde Monnikhof

På scen: Gary Whitaker

Nypremiär: 13/3 2026 i Gothenburg English Studio Theatre (Karl Johansgatan 88)

Spelas till och med 17/4

Västsveriges enda engelskspråkiga teater firar sin tjugoåriga existens genom att ta upp en tidigare succé på repertoaren, nämligen den engagerande Every Brilliant Thing vars urpremiär ägde rum 2013. Utan min närvaro spelades pjäsen som satts upp både på Broadway och West End 2017-18 då GEST höll till i samma kvarter fast i mindre lokaler. Passande nog är det teaterkompaniets konstnärliga ledare som axlar störst ansvar för att ånyo göra den angelägna monologen till en konstnärlig triumf. De är båda regissörer och skådespelare, i Kristinas fall också dramatiker. Paret har prisats för sina insatser och deras tunga cv:n imponerar. De har uppmärksammats för ett otal meriterande roller på film, i tv-serier och på teatrar. Om jag är rätt underrättad är kvinnan från Göteborg och mannen från Yorkshire fullkomligt tvåspråkiga och agerar med samma självklara pondus på båda språk. Tippar på att jag recenserat minst ett halvdussin produktioner hos GEST där minst en av dem varit direkt involverade.

Duncan Macmillan (f.1980) är dramatiker tillika regissör. Av den handfull pjäser vilka gjort honom till ett aktat namn finns en dramatisering av 1984 och Every Brilliant Thing, vars tematik ytterst berörande kretsar kring suicid och en sons besatthet av att lista saker som gör livet värt att leva. Originalversionen med komikern Johnny Donnahoe filmades för HBO i New York. Stjärnan Daniel Radcliffe gör den för närvarande på Broadway. Osäker på hur nära ämnet ligger pjäsens författare. Han menar att han skrev monologen, som drivs av publikens aktiva medverkan, tack vare viljan att kommunicera med publik, att visa att du inte är ensam, du kan ta dig vidare trots allt. Macmillan saknade verk vilka diskuterade självmord och mental ohälsa på ett användbart sätt (Wikipedia).

Bevittnade föreställningen under skärtorsdagen (2/2). Det dividerades en hel del om var jag som ensam betraktare utan sällskap skulle sitta, för att bäst ta del av en föreställning som pågick nonstop i drygt sjuttiofem minuter. Publiken sattes samman i grupper om de inte ingick i större sällskap initialt. Nästan alla fick numrerade lappar med citat på livsförhöjande aktivitet att läsa upp när numret ropat ut. Och några väljs dessutom ut till att vara motspelare i scener, med i vissa fall enkla repliker. Ibland genom att sitta kvar, ibland behöver dessa frivilliga tillfälligt lämna sina platser. Ska påpekas att uppsättningen har minimal scenografi. Specifik rekvisita bistår delvis publiken med på uppmaning.

Pjäsen handlar om en man som ser tillbaka på det oönskade bagage som format honom. Vid sju års ålder gör hans mamma sitt första självmordsförsök vilket upprepas tio år senare. Den fåordige pappan förklarar för den förvirrade pojken att mamma gjort något dumt, en gärning som brukar betraktas som ett rop på hjälp. En uppskattning baserad på statistik från 2023 indikerar att cirka femton procent av dödsfallen i Sverige berodde på självmord. På min stora arbetsplats minns jag flera personer vilka tragiskt nog tog sina liv. För att överösa mamma och sedermera sig själv med anledningar till varför livet är värt att levas och vilka upplevelser man kan få förmånen att uppleva, börjar sonen tillverka en lista som börjar med glass och vattenlekar. Trettio år senare har listan växt till en inte längre greppbar mängd punkter. Varje lyckobringande punkt läses upp av någon på de tre läktarna, den ur publiken som fått sig tilldelad numret som en exalterad skådespelare ropar ut. Att ständigt fylla på listan med argument hjälper honom att öppna sig mot omvärlden, men maniska verksamheten är inte tillräcklig för att undkomma depression.

Att involvera publiken i berättandet är ett snilledrag, som att den på ett oförutsägbart vis deltar i själva processen. Med detta upplägg blir ingen föreställning en kopia på föregående och den superproffsige aktören, tillika pedagog och psykolog, Gary Whitaker utmanas att lösa uppkomna aspekter på oväntade situationer. Antar att graden av respons och medverkan kan skifta, kan innebära olika sluttid. Kunde registrera att mottagarna av monologen och dess förgreningar verkligen var med på noterna.

Enda jag kan beklaga var att mikrofonen borde kommit fram tidigare. Utan den hörde jag sällan vad som dolde sig bakom efterfrågade punkter. Ska erkännas att jag på senare tid hoppat över ett par uppsättningar eftersom jag blivit rejält frustrerad vid några tillfällen, störd av att repliker levereras fort och halvt mumlande. Och när det dessutom sker på ett språk jag för drygt fyrtio år sedan behärskade på Universitets C-nivå efter bland annat två terminer i England späds frustrationen på. Manus bör vara inte bara välskrivna utan hörbara för oss som inte längre pratar engelska flytande. Whitaker kompenserar sitt sätt att befinna sig uppe i varv med tydlig artikulation lyckligtvis. Att ett så sorgligt ämne problematiseras respektfullt, fast med ett anti-suicid-upplägg vars budskap rymmer skratt och bejakelse medför att värmen i angelägna budskapet tar överhand. Humorn fungerar som en ventil, förmodligen extra mycket för de vilka upplevt tragiken som anhörig, arbetskamrat eller vän.

Hur ställer vi upp för dem vi älskar och vilka är våra drivkrafter utgör underliggande motiv för Every Brilliant Thing. Ett bärande inslag som personligen berörde var kraften i musik, den påverkan vissa låtar och sound hade för mannen som delger oss sin biografi, en passion han delade med sin föga verbale far. Skönheten och styrkan i musiken tycktes bli en räddning för båda i en story som startar 1977. En lärarinna såg hans ensamhet och utsatthet. Långt senare fick han möjlighet att tacka henne . Med tanke på hur många timmar jag själv lyssnat (live och på skiva) och skrivit om musik gjorde mig referenserna särskilt tagen. I finalen, nästan som ett appendix, hörs Oh-Oh Child med Nina Simone. Vilka förekommer mer? Jo, bland andra Ray Charles, Curtis Mayfields största hit, Cab Calloway (favorit hos pappan), Wham, This Mortal Coil feat Elizabeth Frazier, At Last med Etta James med flera. Därtill illustreras en lika förbluffande som imponerande sekvens breakdance med Electric Boogie. Om man bortser från musikens vida emotionella register, säger sig berättaren att stora svängningar skrämmer honom. Han som övervann sin asociala läggning, gick med i viktig förening och gifte sig, föredrar jämvikt.

Pjäsens tydliga budskap är att om du överväger att begå självmord avstå, därför att tillvaron erbjuder så många chanser att njuta, även om så gott som alla drabbas av motgångar, ohälsa och olyckliga stunder. Innerst inne vet vi att tyvärr finns människor vilka dukar under av påfrestningar och då hjälper inga listor i världen. Duncan Millers manus tar upp den inverkan mytomspunna brevromanen Den unge Werthers lidanden hade och av kändisar som tagit själv av daga nämns förutom Marilyn Monroe och den för oss kännare makalösa souliga rösten, musikern och låtskrivaren Donny Hathaway. I foajén kan varje besökare fylla på med livsbejakande sysslor och publiken får allra sist reda på vart man kan vända sig för stöd. Man förstår varför en evigt aktuell monolog tack vare sin konstruktion och smarta ingång rönt exceptionell framgång, inte minst hos engelskspråkiga teaterkompaniet i Majorna.. Reviderade iscensättningen regisseras och spelas exemplariskt. Krävs åtskillig rutin motsvarande GEST att gå i land med uppgiften.

Spektakulär historieskrivning vars välgrundade konflikt-palett blir till en berikande syntes – Göteborgskravallerna på Göteborgs Stadsteater

by

Pressfoton Ola Kjelbye

Av Jerker Beckman

Regi: Niclas Hjulström

Scenografi: Richard Andersson

Koreografi: Peter Svenzon

Musik: Andreas Kullberg och Timo Räisänen

Kostymdesign: Jonna Bergelin

Maskdesign: Jessica Cederholm

Ljusdesign: Patrik Bogårdh

Ljuddesign: Andreas Kullberg

Videodesign: Ludde Falk

I rollerna: Victoria Olmarker, Robin Stegmar, Karin de Frumerie, Marie Delleskog, Kjell Wilhelmsen, Maria Salomaa samt tolv studenter från HSM.

Musiker på scen: Timo Räisänen

Samarbete mellan Stadsteatern och Högskolan för Scen och musik I Göteborg (slutproduktion)

Urpremiär 27/3 2026 Stora scen

Spelas till och med 30/5

Borde återigen ha fått ur mig en recension, en betraktelse, långt tidigare. Satt ju på ena flanken på sjunde rad på premiären i helgen och kunde efteråt konstatera att uppsättningen blev riktigt bra, vilket absolut inte kunde förutses. Särskilt inte mot bakgrund av ett typiskt uttalande från regissören som jag återkommer till. Den första som hejade på mig när jag gick på röda mattan var förresten Janne Josefsson, som jag stött på ett antal gånger senaste åren sedan han signerade sina memoarer för mig. Fick pjäsens program i min hand av Stadsteatern nya vd. Fanns så många inbjudna på plats att jag inte kunde få plus en till denna premiär.

I princip samtliga komponenter för att ett scenkonstverk ska kunna ges oreserverat positivt omdöme uppfylldes. Syftar på faktorer som manus, skådespeleri, scenografi/ kostym, livemusiken, regi och ljusdesign. Det i bjärt kontrast till föregående uppsättning på samma scen vars spektakel gjorde mig närmast upprörd, blev till en meningslös upplevelse jag ville sudda bort ur medvetandet.

Antar att det kändes lika lika utmanande som kittlande för teamet att förhålla sig till traumatiska händelser som så många av oss har olika ingångar till. Ett kvarts sekel har i det närmaste förflutit sedan dessa i minnet delvis bortträngda sår. Det intrikat polyfona manuset är dubbelbottnat rent kronologiskt. De övervägande dystra kommentarerna över vad som hände i Göteborg under EU-toppmötet under fyra försommardagar 2001 görs utifrån idag. Marie Delleskogs rollfigur har inspirerats av bildväverska som var med. Hon dog 2017, blev aldrig återställd från skador tillfogade av polisen. Och Karin de Frumerie spelar i första hand en jurist anklagande sin mamma för vad hon fick utstå som 13-åring. Smart berättargrepp vars hisnande dimension ökar graden av inlevelse.

Texten byggd på noggrann research och intervjuer dyker ner i dramatiken, speglar intentioner och utfall genom att rekonstruera avgörande situationer. Växlingarna mellan då och nu är skickligt iscensatta och erbjuder publiken oavsett ålder möjligheten att greppa kaoset som eskalerade genom ödesdigra beslut, oenighet bland demonstranter (jämför Hommage to Catalonia – George Orwell) och våldsbenägna grupper ute efter kaos.

Mitt i tumultet konfererade toppolitiker, USA:s president var på besök, tiotusentals tågade i fredliga demonstrationer och Fritt Forum arrangerade seminarier, manifestationer, konserter och andra aktiviteter. Ska påpekas att pjäsens fullständiga titel är som om en annan värld var möjlig. Olika ideella rörelser hade tänkt sig sammanstråla. Jag minns hur pressen skildrade upplägget med samarbeten och dialog för att organisationen skulle vara optimal. Globaliseringskritikern Hans Abrahamsson från ATTAC var en nyckelspelare och tyvärr kommenderingschef Håkan Jaldung från ordningsmakten. Den senares namn apostroferas flera gånger i uppsättningen. Hans nyckfulla order grundade på obekräftade rykten var på vippen att orsaka katastrof, vilket UG kunnat visa. Dessutom var den inkallade polisstyrkan underbemannad och otillräckligt utrustad, även om det inte ursäktar övervåld och förnedrande och omotiverade gripanden. Firma Hjulström & Beckman, vars gemensamma verk jag inte tidigare beskådat, har på ett grannlaga vis lagt sig vinn om att belysa perspektiv, hur berörda drabbades av konfrontationerna, hur tänkta verksamheter samtidigt förlöpte.

Jag var ett vittne till flera händelser. Därför extra kittlande att ta emot en bearbetning av ett enormt stort underlag, röster vilka redovisar sina erfarenheter som i flera fall blivit sammanbakade till en karaktär. (Minns en hearing som hölls på Bokmässan men har märkligt nog inte läst någon bok.) Cyklade till Göteborg för att konserter på två scener vid Rosenlund lockade och i viss mån demon på Avenyn. Hörde på plats utanför Stadsbiblioteket talen på Götaplatsen under fredagen. Meddelade arrangörer att maskerade grabbar med påkar smög omkring folkmassan. Betänk att mitt på dagen hade det varit upplopp på paradgatan och på tv-bilder påminde förödelsen om länder långt borta.

På grund av avspärrningar med staplade containrar och poliskedjor blev det väldigt krångligt att ta sig till Fritt Forum. Med cykel kom jag alldeles för nära upptrissade stämningen vid Vasaplatsen. Såg på avstånd gatstenar i luften och på nära håll triggade polisers ansiktsuttryck, bakom sina visir och sköldar när jag på nåder släpptes igenom vid Storgatan. Några minuter senare hördes skotten, varav ett av dem träffade en stenkastare (vilket UG pedagogiskt visat, skildrat vad som egentligen inträffade och manipulation av film). Vid krogen Vasastan spreds beskedet om att en person blivit skjuten.

Så mycket gick snett, så många aktioner som inte borde förekommit eller skulle ha hanterats annorlunda. Av pjäsen framgår att en del dömdes till jämförelsevis exceptionella lång tid i fängelse. Inga poliser frihetsberövades. Samtidigt gnagde misstanken att man missade att få tag på flera av de ligister som planerade och utförde upploppen. Robin Stegmar i dokumentär roll som direkt underställd den beryktade kommenderingschefen och den utifrån kommande Julia ((Maria Salomaa) som dukar under av obefintlig kontroll och orimliga order, förmedlar övertygande varför parterna misslyckades. En light-version av skandalen/ otillständiga aktionen på Schillerska ägde rum på Järntorget. Såg med med egna ögon hur människor som råkade befinna sig där blev inringade av konfunderad polis. Ett praktexempel på ödesdigra felbeslut, vilket framgår av uppsättningen. Pågick tydligen i flera timmar. Framstår som ett nederlag för en rättsstat att polisen undgick att straffas.

I motsats till fb-tråd där medverkande i produktionen engagerat sig, anser jag dock inte att ligisterna skönmålas. Kan rent av vara på det viset att professor vilka i praktiken sympatiserar med AFA (Attac) och de autonoma, menar att ändamålet helgar medlen. Poliser slutade i yrket efter skräckupplevelsen. Demonstranter tappade tilltron till rättssamhället. Och tre månader senare inträffade de förödande attackerna på USA och drömmen om en fredlig världsordning dog definitivt.

Fusionen rutinerad ensemble och hungriga studenter ivriga att få representera generationen före dem, funkar alldeles utmärkt. Att manus rymmer ett myller av individer och känslor märks, ska ses som en stor tillgång. Nivåerna av spetsfundiga schatteringar, välgörande nyanser och entydiga konfliktlinjer drabbar. Gläds varje gång jag kommer i kontakt med manus av liknande kaliber. Har noterat att två kvinnliga kritiker efterlyst mer politik i pjäsen. Att det skulle finnas en brist på politiska infallsvinklar håller jag inte med om. Världsförbättrare som passionerat argumenterar, inte sällan enkelspårigt, finns det gott om.

Jerker Beckman är inte bara dramatiker och dramaturg, också regissör. Fast här överlåter han regin till Nicklas Hjulström, vilket även gjorts ett par gånger tidigare på Västmanlands Teater. Hjulström känner vi som skådespelare i filmatiseringar av Camilla Läckberg och Sjöwall/ Whalöö, från Cue men framför allt som konstnärlig ledare. När bokslut gjordes efter åren på Folkteatern passade jag på att intervjua för facklig tidning.

Vad beträffar att regissera på Stadsteatern är det däremot premiär. För att återknyta till första stycket snappade jag från panelsamtal om uppsättningen att Hjulström är ”stolt woke”. Inget gott tecken då parollen alstrar hyckleri. Erkännandet fick mig att sucka och våndas. Dessa latenta marxister är pro-Greta, pro-BLM, pro-trans och sannolikt pro-Palestina (Islam/ Hamas). Konstnärligt riskerar det att bli djupt problematiskt om man bestämt sig för vilka som är offer och förövare oavsett fakta. Godhetssignalerande människors syn på demokrati visar sig gång på gång vara minst sagt tveksam. Men eftersom han förvaltar och framför allt skickligt levandegör sin samarbetspartners noggrant researchade text, undviks fallgroparna Sådana som Stadsteatern alldeles för ofta hamnat i efter Anna Takanens konstnärliga ledning. Många av vår tids mest brännande ämnen är tabu. Samma (miss)förhållande råder förvisso runt om på landets scener.

Scenografin är som nämnts makalös, drar med hjälp av vridscenen in åskådaren i abrupt skiftande situationer. Den som har speciellt intresse för hur runda, spatiösa rum till för konstens skull bäst inreds får sitt lystmäte. I Göteborgskravallerna har inte sparats på krutet. Som framgår av bilden ovan bländas publiken bokstavligen i minst en episod. Ljusdeignern verkar haft fria händer, sköter inte precis sitt uppdrag diskret. Effektfullt tas resurser till vara vilket också omfattar ljuddesign. Kostymeringsansvarig med medhjälpare förtjänar också att berömmas. Eftersom jag tillåter mig ett personligt anslag avslöjas att jag startade samtal med ett par jag kände igen när jag köade till ett glas vitt i pausen. Närmare bestämt Peter Svenzon som flera gånger samarbetat med och satt upp egna verk hos Folkteatern. Koreografen har utformat aktörernas rörelser och interaktioner, vilka ofta blir raka motsatsen till dans. Således några av de tongivande komponenterna vilka samverkar till en strålande helhet.

Hög tid att ta upp musiken. Saknar speciellt förhållande till Timo Räisänen. Minns att han vågade sig på My Way tillsammans med Göteborg Jazz Orchestra och en spelning på Liseberg då jag tyckte att han var tämligen blek och att låtarna inte tog tag i mig. På Stadsteatern imponerar han däremot, vandrandes kring knåpande på akustisk gitarr eller genom hårdare licks slår an på elgitarr. Ibland för att att understryka replikskiften, emellanåt sjungs egna låtar med bravur som avbrott från dramatiken och berättandet. Mycket går följdriktigt i moll men när ungdomar attraheras av varann eller återfinner vänner kan det bli romantiskt präglade toner. Min poäng är att en Räisänen utgör en välbehövlig lyrisk injektion, en ljus motvikt som också ägnar sig åt att ackompanjera nervig stämning. Han grejar sin uppgift i sin utsatta position med glans.

I vad pjäsens författare beskriver vara (gestaltad) historieskrivning, lyfts öden fram vilka speglar andan och tumultet, människor sammanförda under primitiva förhållanden, mer eller mindre oförberedda på kommande kaos Bortsett från en klick livsfarliga våldsverkare (jämför med korankravallerna som ängsligt nog kallas påskupplopp i pjäsen ) ville de allra flesta väl, tillresta och lokalbefolkningen. Beckman betonar att det handlar om fiktiva personer, fast persongalleriet måste rimligen ses som en sammanflätning av talande öden, symboliserar de som var med. Och ett par av dem stiger fram som faktiska individer. I pjäsens inledning får publiken oavsett förhandskunskap en översiktlig inblick i strategier och förutsättningar från demonstranter såväl som Polisen. En nyckelreplik avhandlar statsminister Göran Persson och dennes uppfattning om motrörelser. ”Göran ville inte ha dialog utan höll ett anförande.”

Utöver de som nämnts i förbigående tänker jag på pianospelande Esther Rönn, dotter till den till bristningsgränsen pressade Ulf (Robin Stegmar), ägaren till La Gondola (Kjell Wilhelmsson) och hans förnuftiga monolog om samhällets kapitulation och konsekvenser, bredsidor riktas mot oförmågan att lösa problem. Han har sorgligt nog fått vatten på sin kvarn. Van vid dylika porträtt tar Wilhelmsson tryggt sig an rollen. Har sparat grädden på moset till sist. Hittar tyvärr inga pressfoton på Victoria Olmarker. Hon spelar en bibliotekarie som bokat plats på Hvitfeldtska med sin trettonåriga dotter. Någonstans i vimlet oroas hon därutöver över sin son. Hennes reflektioner och reaktioner då mitt i händelsernas centrum genomförs med en på-kornet-skärpa. Hon är formidabel och hennes Mia navigerar med sund humanism genom den häxkittel som påverkade henne för resten av livet.

Beckman hävdar i intervju att hoppet om ökad rättvisa och dialog borde vara möjlig även om det är lätt att vara pessimist nu för tiden. Fast pjäsen inte gör anspråk på att vara dokumentär, vill jag påstå att den försöker tala om vad som hände och varför. Att den lyckas i sin föresats borde framgå av min vindlande text. Är man blödig rörs man av allsången på slutet med ungdomar stående i salongens trappor. Är du hårdhudad cyniker relaterar du kanske snarare till Birgit Friggebos debacle i Rinkeby.