Av Jerker Beckman
Regi: Niclas Hjulström
Scenografi: Richard Andersson
Koreografi: Peter Svenzon
Musik: Andreas Kullberg och Timo Räisänen
Kostymdesign: Jonna Bergelin
Maskdesign: Jessica Cederholm
Ljusdesign: Patrik Bogårdh
Ljuddesign: Andreas Kullberg
Videodesign: Ludde Falk
I rollerna: Victoria Olmarker, Robin Stegmar, Karin de Frumerie, Marie Delleskog, Kjell Wilhelmsen, Maria Salomaa samt tolv studenter från HSM.
Musiker på scen: Timo Räisänen
Samarbete mellan Stadsteatern och Högskolan för Scen och musik I Göteborg (slutproduktion)
Urpremiär 27/3 2026 Stora scen
Spelas till och med 30/5
Borde återigen ha fått ur mig en recension, en betraktelse, långt tidigare. Satt ju på ena flanken på sjunde rad på premiären i helgen och kunde efteråt konstatera att uppsättningen blev riktigt bra, vilket absolut inte kunde förutses. Särskilt inte mot bakgrund av ett typiskt uttalande från regissören som jag återkommer till. Den första som hejade på mig när jag gick på röda mattan var förresten Janne Josefsson, som jag stött på ett antal gånger senaste åren sedan han signerade sina memoarer för mig. Fick pjäsens program i min hand av Stadsteatern nya vd. Fanns så många inbjudna på plats att jag inte kunde få plus en till denna premiär.
I princip samtliga komponenter för att ett scenkonstverk ska kunna ges oreserverat positivt omdöme uppfylldes. Syftar på faktorer som manus, skådespeleri, scenografi/ kostym, livemusiken, regi och ljusdesign. Det i bjärt kontrast till föregående uppsättning på samma scen vars spektakel gjorde mig närmast upprörd, blev till en meningslös upplevelse jag ville sudda bort ur medvetandet.
Antar att det kändes lika lika utmanande som kittlande för teamet att förhålla sig till traumatiska händelser som så många av oss har olika ingångar till. Ett kvarts sekel har i det närmaste förflutit sedan dessa i minnet delvis bortträngda sår. Det intrikat polyfona manuset är dubbelbottnat rent kronologiskt. De övervägande dystra kommentarerna över vad som hände i Göteborg under EU-toppmötet under fyra försommardagar 2001 görs utifrån idag. Marie Delleskogs rollfigur har inspirerats av bildväverska som var med. Hon dog 2017, blev aldrig återställd från skador tillfogade av polisen. Och Karin de Frumerie spelar i första hand en jurist anklagande sin mamma för vad hon fick utstå som 13-åring. Smart berättargrepp vars hisnande dimension ökar graden av inlevelse.
Texten byggd på noggrann research och intervjuer dyker ner i dramatiken, speglar intentioner och utfall genom att rekonstruera avgörande situationer. Växlingarna mellan då och nu är skickligt iscensatta och erbjuder publiken oavsett ålder möjligheten att greppa kaoset som eskalerade genom ödesdigra beslut, oenighet bland demonstranter (jämför Hommage to Catalonia – George Orwell) och våldsbenägna grupper ute efter kaos.
Mitt i tumultet konfererade toppolitiker, USA:s president var på besök, tiotusentals tågade i fredliga demonstrationer och Fritt Forum arrangerade seminarier, manifestationer, konserter och andra aktiviteter. Ska påpekas att pjäsens fullständiga titel är som om en annan värld var möjlig. Olika ideella rörelser hade tänkt sig sammanstråla. Jag minns hur pressen skildrade upplägget med samarbeten och dialog för att organisationen skulle vara optimal. Globaliseringskritikern Hans Abrahamsson från ATTAC var en nyckelspelare och tyvärr kommenderingschef Håkan Jaldung från ordningsmakten. Den senares namn apostroferas flera gånger i uppsättningen. Hans nyckfulla order grundade på obekräftade rykten var på vippen att orsaka katastrof, vilket UG kunnat visa. Dessutom var den inkallade polisstyrkan underbemannad och otillräckligt utrustad, även om det inte ursäktar övervåld och förnedrande och omotiverade gripanden. Firma Hjulström & Beckman, vars gemensamma verk jag inte tidigare beskådat, har på ett grannlaga vis lagt sig vinn om att belysa perspektiv, hur berörda drabbades av konfrontationerna, hur tänkta verksamheter samtidigt förlöpte.
Jag var ett vittne till flera händelser. Därför extra kittlande att ta emot en bearbetning av ett enormt stort underlag, röster vilka redovisar sina erfarenheter som i flera fall blivit sammanbakade till en karaktär. (Minns en hearing som hölls på Bokmässan men har märkligt nog inte läst någon bok.) Cyklade till Göteborg för att konserter på två scener vid Rosenlund lockade och i viss mån demon på Avenyn. Hörde på plats utanför Stadsbiblioteket talen på Götaplatsen under fredagen. Meddelade arrangörer att maskerade grabbar med påkar smög omkring folkmassan. Betänk att mitt på dagen hade det varit upplopp på paradgatan och på tv-bilder påminde förödelsen om länder långt borta.
På grund av avspärrningar med staplade containrar och poliskedjor blev det väldigt krångligt att ta sig till Fritt Forum. Med cykel kom jag alldeles för nära upptrissade stämningen vid Vasaplatsen. Såg på avstånd gatstenar i luften och på nära håll triggade polisers ansiktsuttryck, bakom sina visir och sköldar när jag på nåder släpptes igenom vid Storgatan. Några minuter senare hördes skotten, varav ett av dem träffade en stenkastare (vilket UG pedagogiskt visat, skildrat vad som egentligen inträffade och manipulation av film). Vid krogen Vasastan spreds beskedet om att en person blivit skjuten.
Så mycket gick snett, så många aktioner som inte borde förekommit eller skulle ha hanterats annorlunda. Av pjäsen framgår att en del dömdes till jämförelsevis exceptionella lång tid i fängelse. Inga poliser frihetsberövades. Samtidigt gnagde misstanken att man missade att få tag på flera av de ligister som planerade och utförde upploppen. Robin Stegmar i dokumentär roll som direkt underställd den beryktade kommenderingschefen och den utifrån kommande Julia ((Maria Salomaa) som dukar under av obefintlig kontroll och orimliga order, förmedlar övertygande varför parterna misslyckades. En light-version av skandalen/ otillständiga aktionen på Schillerska ägde rum på Järntorget. Såg med med egna ögon hur människor som råkade befinna sig där blev inringade av konfunderad polis. Ett praktexempel på ödesdigra felbeslut, vilket framgår av uppsättningen. Pågick tydligen i flera timmar. Framstår som ett nederlag för en rättsstat att polisen undgick att straffas.
I motsats till fb-tråd där medverkande i produktionen engagerat sig, anser jag dock inte att ligisterna skönmålas. Kan rent av vara på det viset att professor vilka i praktiken sympatiserar med AFA (Attac) och de autonoma, menar att ändamålet helgar medlen. Poliser slutade i yrket efter skräckupplevelsen. Demonstranter tappade tilltron till rättssamhället. Och tre månader senare inträffade de förödande attackerna på USA och drömmen om en fredlig världsordning dog definitivt.
Fusionen rutinerad ensemble och hungriga studenter ivriga att få representera generationen före dem, funkar alldeles utmärkt. Att manus rymmer ett myller av individer och känslor märks, ska ses som en stor tillgång. Nivåerna av spetsfundiga schatteringar, välgörande nyanser och entydiga konfliktlinjer drabbar. Gläds varje gång jag kommer i kontakt med manus av liknande kaliber. Har noterat att två kvinnliga kritiker efterlyst mer politik i pjäsen. Att det skulle finnas en brist på politiska infallsvinklar håller jag inte med om. Världsförbättrare som passionerat argumenterar, inte sällan enkelspårigt, finns det gott om.
Jerker Beckman är inte bara dramatiker och dramaturg, också regissör. Fast här överlåter han regin till Nicklas Hjulström, vilket även gjorts ett par gånger tidigare på Västmanlands Teater. Hjulström känner vi som skådespelare i filmatiseringar av Camilla Läckberg och Sjöwall/ Whalöö, från Cue men framför allt som konstnärlig ledare. När bokslut gjordes efter åren på Folkteatern passade jag på att intervjua för facklig tidning.
Vad beträffar att regissera på Stadsteatern är det däremot premiär. För att återknyta till första stycket snappade jag från panelsamtal om uppsättningen att Hjulström är ”stolt woke”. Inget gott tecken då parollen alstrar hyckleri. Erkännandet fick mig att sucka och våndas. Dessa latenta marxister är pro-Greta, pro-BLM, pro-trans och sannolikt pro-Palestina (Islam/ Hamas). Konstnärligt riskerar det att bli djupt problematiskt om man bestämt sig för vilka som är offer och förövare oavsett fakta. Godhetssignalerande människors syn på demokrati visar sig gång på gång vara minst sagt tveksam. Men eftersom han förvaltar och framför allt skickligt levandegör sin samarbetspartners noggrant researchade text, undviks fallgroparna Sådana som Stadsteatern alldeles för ofta hamnat i efter Anna Takanens konstnärliga ledning. Många av vår tids mest brännande ämnen är tabu. Samma (miss)förhållande råder förvisso runt om på landets scener.
Scenografin är som nämnts makalös, drar med hjälp av vridscenen in åskådaren i abrupt skiftande situationer. Den som har speciellt intresse för hur runda, spatiösa rum till för konstens skull bäst inreds får sitt lystmäte. I Göteborgskravallerna har inte sparats på krutet. Som framgår av bilden ovan bländas publiken bokstavligen i minst en episod. Ljusdeignern verkar haft fria händer, sköter inte precis sitt uppdrag diskret. Effektfullt tas resurser till vara vilket också omfattar ljuddesign. Kostymeringsansvarig med medhjälpare förtjänar också att berömmas. Eftersom jag tillåter mig ett personligt anslag avslöjas att jag startade samtal med ett par jag kände igen när jag köade till ett glas vitt i pausen. Närmare bestämt Peter Svenzon som flera gånger samarbetat med och satt upp egna verk hos Folkteatern. Koreografen har utformat aktörernas rörelser och interaktioner, vilka ofta blir raka motsatsen till dans. Således några av de tongivande komponenterna vilka samverkar till en strålande helhet.
Hög tid att ta upp musiken. Saknar speciellt förhållande till Timo Räisänen. Minns att han vågade sig på My Way tillsammans med Göteborg Jazz Orchestra och en spelning på Liseberg då jag tyckte att han var tämligen blek och att låtarna inte tog tag i mig. På Stadsteatern imponerar han däremot, vandrandes kring knåpande på akustisk gitarr eller genom hårdare licks slår an på elgitarr. Ibland för att att understryka replikskiften, emellanåt sjungs egna låtar med bravur som avbrott från dramatiken och berättandet. Mycket går följdriktigt i moll men när ungdomar attraheras av varann eller återfinner vänner kan det bli romantiskt präglade toner. Min poäng är att en Räisänen utgör en välbehövlig lyrisk injektion, en ljus motvikt som också ägnar sig åt att ackompanjera nervig stämning. Han grejar sin uppgift i sin utsatta position med glans.
I vad pjäsens författare beskriver vara (gestaltad) historieskrivning, lyfts öden fram vilka speglar andan och tumultet, människor sammanförda under primitiva förhållanden, mer eller mindre oförberedda på kommande kaos Bortsett från en klick livsfarliga våldsverkare (jämför med korankravallerna som ängsligt nog kallas påskupplopp i pjäsen ) ville de allra flesta väl, tillresta och lokalbefolkningen. Beckman betonar att det handlar om fiktiva personer, fast persongalleriet måste rimligen ses som en sammanflätning av talande öden, symboliserar de som var med. Och ett par av dem stiger fram som faktiska individer. I pjäsens inledning får publiken oavsett förhandskunskap en översiktlig inblick i strategier och förutsättningar från demonstranter såväl som Polisen. En nyckelreplik avhandlar statsminister Göran Persson och dennes uppfattning om motrörelser. ”Göran ville inte ha dialog utan höll ett anförande.”
Utöver de som nämnts i förbigående tänker jag på pianospelande Esther Rönn, dotter till den till bristningsgränsen pressade Ulf (Robin Stegmar), ägaren till La Gondola (Kjell Wilhelmsson) och hans förnuftiga monolog om samhällets kapitulation och konsekvenser, bredsidor riktas mot oförmågan att lösa problem. Han har sorgligt nog fått vatten på sin kvarn. Van vid dylika porträtt tar Wilhelmsson tryggt sig an rollen. Har sparat grädden på moset till sist. Hittar tyvärr inga pressfoton på Victoria Olmarker. Hon spelar en bibliotekarie som bokat plats på Hvitfeldtska med sin trettonåriga dotter. Någonstans i vimlet oroas hon därutöver över sin son. Hennes reflektioner och reaktioner då mitt i händelsernas centrum genomförs med en på-kornet-skärpa. Hon är formidabel och hennes Mia navigerar med sund humanism genom den häxkittel som påverkade henne för resten av livet.
Beckman hävdar i intervju att hoppet om ökad rättvisa och dialog borde vara möjlig även om det är lätt att vara pessimist nu för tiden. Fast pjäsen inte gör anspråk på att vara dokumentär, vill jag påstå att den försöker tala om vad som hände och varför. Att den lyckas i sin föresats borde framgå av min vindlande text. Är man blödig rörs man av allsången på slutet med ungdomar stående i salongens trappor. Är du hårdhudad cyniker relaterar du kanske snarare till Birgit Friggebos debacle i Rinkeby.
