Mats Hallberg

19/4 2026

Dergårdsteatern i Lerum

arrangör: Musik i Lerum

Alla som lyssnat på gitarrbaserad högoktanig rock kan förutsättas ha något slags förhållande till stilbildaren Jimi Hendrix, en av de allra största som tillhör den djupt tragiska 27-års klubben. Ska erkänna att jag på vinyl bara äger samlingen Smash Hits och på cd har Hendrix-kompositioner som covers. Den av landets gitarrister med spetskompetens som sannolikt är mest influerad av den riffande och psykedeliskt utforskande hjälten är dalkarlen Clas Yngström. Han anses vara en av de främsta uttolkarna, vilket ges prov på i den turnerande power trio som spelade in liveskiva 2003. Därtill har Sky High sedan bildandet sedan sent 70-tal haft amerikanens låtar på repertoaren från och till. Äger en vinyl av Sky High och minns konsert på Liseberg för kanske trettio år sedan. Senaste gången jag hörde gitarristen, sångaren och låtskrivaren var på Trollhättan Jazz & bluesfestival i tribut till just Hendrix. Med den gången var också bland andra hammondorganist Pierre Swärd som jag kunnat uppleva flera gånger på Nefertiti. Yngström och Swärd var tydligen barndomskamrater, bildade sitt första band när de var barn 1963.

Vad beträffar hyllningar live minns jag för inte så många år sedan Richard Theler på trio utanför Guitarshop No 1 i Göteborg och från tonåren Eric Claptons utsökta cover på Little Wing som jag har på en dubbel-lp. När det gäller Hendrix i storbanstappning relaterar jag till Gil Evans fabulösa The Monday Night Orchestra och deras solist Hiram Bullock vars Live at Sweet Basil från 1988 jag har på cd och gärna spelar för att få mer energi. Den innehåller ett par Hendrix-låtar.

Lokala storbandet Blue Heaven Big Band under ledning av Hans Nordström har jag recenserat när de ackompanjerat bland andra Viktoria Tolstoy med Krister Jonsson och Caecilie Norby med Lars Danielsson. Både BHBB och likvärdiga Mölnlycke Storband får långsiktigt försöka skärpa sig vad gäller representation. Båda orkestrarna saknar nämligen kvinnliga medlemmar. Konserten en regnig söndagseftermiddag lockade en skara på 232 personer vilka i pausen hade möjlighet att inte bara fika till självkostnadspris utan också äta god räkmacka. Många ungdomar befann sig glädjande nog på Dergårdsteatern.

Var förstås mycket mankemang för att få ljudåtergivning att klaffa på bästa möjliga sätt. Blev någon slags miss fram till sista tre låtarna före paus, då gitarrsolist och rytmsektion kom fram som de skulle. Därefter förtjänar ansvariga stort beröm. Eventet hade fått namnet Purple Haze efter en av låtskrivarens mest klassiska alster med sitt signifikanta riffande. Frontande 73-åring är på gott humör, ger oss relevanta anekdoter och upplysningar om vald repertoar. Berättar att han träffat Mitch Mitchell (trumslagare i JH Experience) och mötts av jubel efter att lirat Hendrix-musik på festivaler. Efter konserten med sin generösa speltid, slår det mig att huvudpersonen inte såg som sin uppgift att briljera i avancerade solon, istället lyfter ackordföljder fram melodierna i denna originella tappning. Arren signerade Mats Engström har avsevärda kvaliteter, torde har varit en lustfylld utmaning att repa in för BHBB. Föreningens starke man Qlaez Wennberg presenterar i vanlig ordning konserten och efter väl förrättat värv får samtliga på scen en blomma. På ungefär hälften av låtarna körade Ellen och Elin med bravur.

Singeln Crosstown Traffic från tredje albumet fungerar som sammanbindande länk. Härliga riffandet med svar från alerta blåssektioner och rytmsektionens pådrivande beat, både inleder och återkommer för att knyta ihop säcken i extranummer som ett da capo. Den avlöses av (tror jag) Rainy Day, Dream Away, en glödhet blues från samma dubbel-lp. Licks från Yngström driver beatet tillsammans med spänstigt blås. Tenorsaxofonist färgar uttrycksfullt i ett arrangemang med fräcka övergångar. Följs upp med Fire där det förstås riffas friskt. Ljuva balladen Little Wing, Eric Claptons favorit som jag har på samling med engelsmannen , får ta över, kryddas med solo på altsax. Kan noteras att Yngström alternerar mellan två gitarrer, minst en Fender strarocaster. BHBB är välutrustat. Thomas Jansson trakterar elpiano/ keyboard medan gitarristen heter Henrik Gadeli. Den sist nämnde får generöst nog möjlighet att skina i ett par stick. Swärds förunderliga förmåga att brodera ut toner går inte fram i tillräcklig utsträckning i konsertens första fas. Blev MYCKET bättre senare.

Up From The Skies framförs med feature från Swärd, trevligt nog. Råkar vara en av Hendrix kompositioner medtagen på ovan nämnd liveskiva med Gil Evans orkester och en av tre låtar ur katalogen byggd på swing. Inser att låtlista inte behöver redovisas. Men talar om vilka tre alster före paus som gavs bättre förutsättningar att ta sig in i kroppen. Syftar på en ösig shuffle med titeln Gipsy Eyes som musikerna tar sig an optimalt, Här exponeras förutom orgelns rullande toner körtjejerna och sopransax av Jonas Persson och dennes upphetsande dialog med rytmsektion. Vidare avnjuts stillsamt svävande balladen Electric Ladyland vars melodiska sug attraherar och stänkaren Highway Child med solo av Yngström och pådrivande trumspel från Per Burström. Temat påminner om psykedeliskt utformad boogie.

Under halva blir det mindre sättning kompletterad av diverse solister ur Blue Heaven Big Band. Det blir kompet och gästande musiker som uttolkare plus som regel någon ur blåset. Släpiga bluesen Red House lanseras allra först. Vi får både trumpetsolo och feature på elbas från den fokuserade Magnus Stenhede. Det blir Texas shuffle, närmare bestämt obevekliga Further On Up The Road, Bobby Blue Blands första hit som Jimi Hendrix också hade på repertoaren. Yngströms sång är funktionell, näppeligen i paritet med strängbändandet som gett honom den status han förtjänat.. I en liten Pierre Swärd-special är denne domptör av hammondorgeln också vokalist, ger sig i kast med dänga av B.B King (som jag för övrigt såg på Kåren i Göteborg tjugo år efter dängan släpptes).

Nu närmar sig spelningen upploppet. BHBB kommer tillbaka i ett av tillställningens absoluta krön. En magnifik version av Voodoo Chile levererad med fett rockigt intro och i framkant trumpet. Tunggung uppstår! Yngström accentuerar berusande extas genom bruket av wha wha pedal. Därefter hämtas andan i Angel, en postumt utgiven ballad. Tributens titelmelodi är av den digniteten att varje person på scen är värd guldstjärnor. De ruffigt distade, ösiga tongångar i Purple Haze golvar mig. Fantastiskt att ett lokalt storband normalt inriktat på jazz kan svinga sig upp till en så pass imponerande nivå, med benäget bistånd från extremt rutinerade herrar från Borlänge och arrangören Mats Engströms initierade kunskap. I tidigare nämnt extranummer firar musikerna triumfer när synkoperna flödar. Det var värt att göra tågresan från Mölndal. Missade att träffa Yngström och Swärd, mötte i pausen däremot trumslagaren Gunnar Petersson som i sin ungdom lirat förband till Jimi Hendrix.

17/4 2026

Musikens Hus i Majorna

Binder ris åt egen rygg med mina utförliga recensioner fullt medveten om att ingen kräver lika mycket research och språklig finess som blivit mitt betungande ideal. Önskar att jag lunnat skriva klatschigare med lätt hand. Hade därtill behövt ett bollplank. Har ett par gånger recenserat tiomannabandet Spöket i köket här i entusiastiska ordalag, vilket gjorde att deras omistlige ledare bjöd in till ett slags 10-års jubileum, tillika releasekalas tillsammans med folkmusikinfluerade vokalkvartetten Åkervinda.

Meddelade Nisse Blomster att jag bokat in mig på funkfest hos Jazzföreningen Playhouse, men var villig att ta vagnen till Karl Johansgatan när konserten var över. Funkade enligt plan. Kom fram till första pausen och kunde lyckligtvis beställa något att äta i baren. Visade sig att festen i tre akter var i princip utsåld. Närmast scen fanns som brukligt en yta reserverad för dansande. Spöket i köket gör ingen hemlighet av att de ser sig som one of a kind, enda lounge/ rave- storbandet i landet som ägnar sig åt en mix av vackert vemod och sväng, sväng som får det att spritta i benen. Tio musiker trakterar tjugo instrument och sjunger på fyra språk, vilket gjorts på tre album. Inte osannolikt att jag var ende skribenten utanför innersta kretsen på plats. Kan tänka mig att en hög andel av den exalterade publiken besökt Urkult (Ganman/ Panshiri har ett underbart kul kapitel om festivalen i sin senaste bok). I likhet med Ale Möllers projekt Xeno Mania med nästan lika stor numerär, tänder jag på att Spöket i köket sysslar med sound bortom konventionell folkmusik.

Deras succéartade konsert på cirka 70 minuter blir till en härlig retrospektiv där ”direktören för det hele” introducerar solister och låtar, ger sig själv fritt spelrum. Blomster är en genomsympatisk individ vars kolossala arbetsinsats (står för arrangemang, bokar gig, busschaufför etc.) uppmärksammas i hyllningstal. Är honom väl unt att hålla låda då han är extremt underhållande , även om han ibland hade tjänat på att vara mer distinkt. Musiken man med sådan ackuratess lirar kommer från Kanada, Irland, Dalarna och säkert fler regioner. Zappa nämns som en referens, fast i mina öron ligger Waterboys närmare till hands som ett riktmärke.

Orkestern består av blåssektion på fyra personer. Om det var ordinarie besättning heter de Erik Larsson, Cecilia Moore, Albin Lagg samt Sebastian Petersson. Den sist nämnde brukar jag höra i Göteborg Jazz Orchestra. Rytmsektionen utgörs av Erik Bengtsson på kontrabas jämte Blomster på podorythmie (fottrumma). Emma Engström spelar klaviaturinstrument, Lies Hendrix dragspel (durspel om man ska vara korrekt) och man klarar sig med en person på fiol, nämligen Signe Kierkgarrad Schmidt. Blomster anför med ackordföljder på akustisk gitarr medan Mads Kjöller Henningsen hörs på företrädesvis flöjter och vevlira. Garanterar absolut inte att definitiva sättningen listats.

Dags att dyka in i anteckningsboken. Vad hände i grova drag och hur lät det? Jubileet som erkänns vara en sanning med modifikation öppnar för Spökets del med Jig till Jon från den senaste av fyra skivor, åtföljd av ett taktilt alster insvept i nordisk melankoli. .Den ystra inledande dängan är både komponerad, arrangerad och producerad av Nisse Blomster. Förundras över hur tajt och omväxlandet det är. Uppfattade jag rätt varvas upp med reel skriven av Kjöller Henningsen vars ösiga närvaro får mig att associera till traditionella irländska tongångar, fast uppspeedade likt ett ska-band. Skickliga, spelglada solister avlöser varandra! Fäster mig vid hisnande schatteringar jämte enastående effektiv dynamik. Inledningen får mig att rysa av välbehag då den är magisk. Förnimmer en styrka som föregående konsert med Prince-basisten Ida Nielsen inte riktigt kan matcha. Sveps med av intensiteten och hur den balanseras med självklar skönhet vars emellanåt spröda tongångar förför.

Efter dessa himmelska höjder lättas en smula på emotionella energin. Polska annonseras. Den ska framföras så snabbt det bara går varför dans anbefalles. Övergången till tårdrypande ballad tillhör aftonens mest stämningsfulla moment. Melodin med sitt släpiga beat färgas av vevlira i framkant, om ögon och öron är med mig. Magin är tillbaka! Tror att det rörde sig om en vals Blomster komponerat till sin syster. Låter som en vaggvisa. Man avrundar sitt glimrande set med Turbomoppen, låt från Quebec och den näst första låt storbandet lärde sig, nämligen Brudvals från Gagnef. (med reservation för att inte all info är helt korrekt återgiven).

Nu var jag mer än nöjd, fast musikaliska festen var långt ifrån slut. Gensvaret från fans var också stort då de hade fått vad de önskade sig. Tog mig en sväng till Utopia och återvände i god tid till storstilade finalen när Spöket skulle backa upp Åkervinda, framföra liveversionen av den ep de spelat in tillsammans, släppt på digitala plattformar betitlad Hits från förr.

Åkervinda från Skåne bildades på Skurup 2013 av fyra primärt jazzsångerskor. De, har turnerat i Europa, Australien och Nordamerika, släppt tre skivor (äger minst en cd) och varit med i Allsång på Skansen. Har hört dem live. De fyra strupar vilka sömlöst levererar stämsången tillhör Agnes Åhlund (Backa Teater, My Dear Companion…) , Iris Bergcrantz (recenserat flera av hennes album), Linda Bergström (We Float) samt Lise Kroner. Genom att ackompanjeras av ett mäktigt storband begivet på världsmusik adderas en synnerligen välgörande dimension. Variationsmöjligheterna ökar påtagligt.

Fusionen startar med lustig, antik schlager i form av Öppna ditt fönster från 1932 som förknippas med Ulla Billquist. Följs upp med en skänklåt vars sound påstås röra sig mellan halling-disco och stänk av heavy metal. Efter Gammal och ung får vi njuta av rock & roll i otakt enligt vår guide, det vill säga Ja änte flöttar ja till sjöss skriven av Lars Hollmer, en av hörnpelarna i Samla Mammas Manna och mannen bakom hitten Boeves psalm. Gemensamma repertoaren överraskar. Sensationellt att man fastnat för en av Dan Berglunds mest ömsinta existentiella visor. Syftar på Nattvandrare som han själv har kvar på repertoaren. Detta storstilade projekt går i mål med bonusmelodi. En swingbetonad schlager döpt till Light Is Dim.

Kan inte nog understrykas hur fabulöst tonsäkra och synkade Åkervinda är. Och samarbetet med Blomster och hans spöken bör absolut bedömas som en synnerligen helgjuten historia. I motsats till energiska utövare av folkdans satt jag för det mesta och lyssnade. För de med lust och kondition kvar anordnades gammaldans av ett DJ-team. Ska påpekas att ljus och ljud var till belåtenhet. Lät i dubbel mening alldeles utmärkt om samtliga medverkande.

17/4 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Skrev ingående om när Ida Nielsen stod på samma scen för tre år sedan med delvis andra män. Drogs med av stämningen då. Hade därför anat att det kanske inte skulle kännas lika omvälvande i kroppen denna gång, ett antagande som stämde eftersom första-gång-upplevelsen var så pass påtaglig. Återkommer till varför. Fans av funk vet att elbasistens berömmelse vilar på åren med Prince hans sista år. Hon har dessutom släppt sex plattor i eget namn och utvidgat sin vägvinnande formel, vilket publiken som borde varit större får flera prov på. Danskan rankas bland de främsta på sitt instrument genom sin teknik som har anor ända till slap-bass pionjären Larry Graham. Kan inflikas att vad som inramade konserten var låtar ur högtalarna med Rick James, James Brown och Sly & The Family Stone.

De som delar scen med den karismatiske basisten i sina solbrillor i det Funkbots som bildades för tio år sedan, är denna gång Asger Yde Hansen på trummor, Mika Vandborg på gura, Phong Le trakterandes tre elförstärkta klaviaturer samt rapparen André Harland aka Son of Light; en norrman som kan prata svenska. Nielsen frågade om hon skulle hålla sitt mellansnack på engelska eller danska, vilket tyvärr resulterade i en på tok för otydlig och forcerad danska.

Nielsen fylld av energi hade oddsen emot sig. Dylik omedelbar livemusik ska helst inte framföras när dagsljus råder och definitivt fler än en knappt tresiffrig skara borde dykt upp. Grammybelönade Judith Hill uppträdde samtidigt på Jacy´z och det var 80års fest för Mikael Wiehe med stort artistuppbåd på Storan ett par stenkast ifrån Valand, för att nämna ett par konkurrerande akter. Vidare hör det till genren att bygga upp stämningen genom funkigt dj-set och varför inte lokalt förband? Vad som måste ses som åtminstone en halv flopp publikt sett kändes lite ödsligt med borttagna långbord – förvisso en vettig åtgärd inför en kalkylerad svängfest. Danskan lät sig inte bekommas, kämpade tappert med att sätta oss i stämning, betygade sin kärlek till det universella språk som musik utgör och gladdes åt att bestämma färdriktningen på scen.

Märks att under årens lopp låtar med hitpotential tillverkats, även om de inte kan mäta sig med dennes genialiske arbetsgivares repertoar. Vad beträffar sound och tonfall påminner det inte sällan om hur Wendy & Lisa lät. Ska sägas att konceptet inte var så konsekvent och kompakt som jag hade förutspått. Överraskande inslag hedrar artisten, fast kändes som en testballong. Efter stämningsfullt intro skakar man loss med förväntat snärtigt beat. En omständighet som stundtals medförde utebliven extas var att trummisen nyss rekryterats, om jag uppfattade rätt. Givetvis duktig men tog inte för sig på samma sätt som vore han garvad i gänget. Spelningen pågår i ett sträck och klockar in på cirka 95 minuter inklusive extranummer.

Åtskilligt på repertoaren kändes igen från senaste besöket 2023. Formfulländade svängiga alster som tar oss tillbaka till The Time och Prince-eran första halvan av 80-talet. Syftar på up tempo-låtar så som Internet Crush, Disco Dislocation, Funkinthetrunk, Glorious Disco och Bounce Lika Grandma. Sist nämnda titel färgas i likhet med flera andra av rapparen Son of Light och hans vokala akrobatik. Lite udda grepp av Nielsen att inkorporera rapp i sin skönt svala sång. Innan hon väljer att bryta upp formeln är det supertajt, aningen statiskt stundtals. Det riffas och sjungs till sugande beat och Nielsen praktiserar sin slap bass-teknik emellanåt. Slingorna från Phong Le gör susen och när Mika Vandborg kliver fram i vinande solon tillförs en extra dimension. Den nye rytmläggaren lade stabila grunder, uppvisade en flexibel säkerhet även utan tillskansat självförtroende.

Upphetsande groove där varje takt sitter som gjuten ändras mitt i till utforskande manövrar. Blir till en psykedeliskt spejsig avdelning jämte prov på fler stilar. Vi får ett par fängslande instrumentala dialoger, låt i baktakt och en avskalad, stillsam ballad då Ida slagit sig ner vid ett keyboard. Refrängen lyder I Wanna Scream. En duell rytmsektion – klaviaturspelare utvecklas till en virtuos höhdpunkt. Son of Light gör på egen hand ett ekvilibristiskt nummer uppbackad av minst sagt följsam trummis. Kul att nya inslag testas, fast det riskerar att publikens koncentration tappas. På slutet läggs också en snabbt övergående swing-pastisch in.

Dick och några snarlika låtar svänger fett. I You Can´t Fake The Funk uppstår publikfriande tricks med fills och breaks. Nielsen är inte helt unik. Det finns ett par andra kvinnliga elbasister med liknande förmåga., exempelvis renommerade Meshell Ndegeocello som jag recenserat på Sthlm Jazzfestival. Hörde ändå ett fan av Red Hot Chili Peppers som menade på att Ida Nielsen är bättre än Flea. Och hon utstrålar definitivt mer glädje och energi än jämförbara kollegor.

På upploppet som kulminerade i Prince-hyllning och 1999 tog jag mig närmare scen, ville ha in musiken i kroppen, skaka på höfterna. Tolkningen lyfter fram såväl hennes som Prince storhet, får mig att tänka på att jag såg Sign of the Times-turnén i Scandinavium. Bandet är på tårna här. Kul att fras från Jackson 5 letat sig in i finalen. Angående covers ska framhållas att hon utan att ange källan gör Bootsy Collins och hans Keep That Funk Alive. Nielsen har som hon påpekar ett stående extranummer. Efter att ha gett oss vårt lystmäte i en bass-race show fortsätter således Ida & The Funkbots med Free Ur Mind som glatt gungar fram och övermannar oss. Hedrar Jazzföreningen att de i sina bokningar inte har något emot att söka sig utanför genren.