Gränsmark
Aino Trosell
Utgiven: 2020 – 09 – 21
ISBN 978-91-7697-238-0
Hoi förlag
I Mölndal fanns in på 80-talet en excentrisk mycket lojal lantbrevbärare. Åkes tur beräknades ta cirka ett par timmar, men för honom blev det ett rejält arbetspass inkluderande kaffepauser, naturexkursioner samt diverse icke-postala uppdrag. I gengäld belöningar i form av exempelvis inbjudningar till kalas. Historien om honom (som min svåger varit arbetskamrat med) berättas i ord och bild av hans sista semestervikarie. Blev ett underhållande föredrag som föregick ett årsmöte i min Seko Post-klubb.
Aino Trosells återkommande hjältinna i en handfull kriminalromaner, vikarierar i Gränsmark som just lantbrevbärare, vilket omslaget hintar om fast färgen inte är Post Nords. Siv Dahlin är något rundlagd, under medellängd, sådär 55+ och ovanligt nyfiken. Hon har huvudet på skaft. I en slingrande berättelse på ansenliga 450 sidor , bor den frånskilda plikttrogna kvinnan med sömnproblem, i en centralort i Finnmarken. Efter att ha sorterat på vad som benämns terminal (mer korrekt uttryck: utdelningskontor/ brevbärarexpedition), delar hon ut försändelser och fixar kundernas ärenden längs en slinga på tio mil sammanlagt. Underlättar ensamarbetet gör musiklyssnande. Märkligt nog uppskattar hon både Brahms och Vikingarna. Allätarens musikval listas i appendix.
Siv Dahlin har en närmast magnetisk förmåga att komma i närkontakt med oegentligheter, incidenter, brott och plötsliga dödsfall, De två poliserna på nedläggningshotade stationen kan inte annat än roas av hennes onaturliga, föga trovärdiga förmåga. Förutsättningar som utgör formeln i vilken den fristående serien är skriven (tror detta är femte boken). Siv Dahlins arbetsdagar borde bli repetitivt enahanda, även om väderleken växlar med årstiderna. Kundmöten innebär istället motsatsen. Siv är en livlina för kunderna, någon som kollar upp att saker står rätt till. Efter en konversation erinrar hon sig vad hon upplevt: Upptäckten av stelfruset lik, postbilskapning, mumifierat lik och ytterligare historier och levnadsöden längs rutten. Spoilers av deckare är förstås ett otyg, varför jag gör klokast i att inte antyda mer. I sedvanlig stil blir upplösningen farligt kaotisk när olika trådar trasslar ihop sig..
I månatligt indelade kapitel följer vi Sivs dramatiska tillvaro, hennes elaborerade tankar och känsloliv. Man kan förmoda att de klarsynta resonemangen anknyter till författarens egna uppfattningar, exempelvis när den nedsättande termen kulturberikare kommer på tal.
Vi är många som i likhet med bokens hjältinna, haft yrken där upprepning utgör en grundbult (i mitt fall 31 år i nattlag på postterminal). Som kontrast finns Trosells språkliga estetik. Hon är formidabel på att variera språkliga vändningar genom en uppsjö formuleringar. Och replikerna från lantbrevbärarens kunder verkar på kornet, som om Trosell lagt örat till marken, snappat upp förhoppningar och bekymmer, missnöje och välvilja, egoism och impulser. Läsaren serveras ett lika mustigt som trovärdigt persongalleri. Ett absolut gehör för jargong och vardagliga samtal, utan att romanen överlastas med facktermer och schablonbilder.
Författaren stryker inte medhårs, vurmar inte för lyckliga slut. Hon har en fäbless för överraskningar.. Omskakande grepp lämpliga att praktisera i denna förgrenade ”whodunnit- krimi” . Tänk om vad som synes vara förbyts i sin motsats? Tre tunga ämnen dominerar. Synen på varg och konsekvenser av rovdjursbeteende, utlokaliserade flyktingars väl och ve samt villkoren för ett fullgott liv i glest befolkade skogslän med kontinuerliga inskränkningar av service. Argument stöts och blöts, vilket skapar mervärde, en bonuseffekt utöver att få reda på gärningsmän.
Ska också understrykas att romanen är att betrakta som initierad arbetarlitteratur av idag. Trosell är expert på att måla upp stämningar och skildra dramatik utifrån sin huvudperson. Läsaren kan inte släppa uppmärksamheten. I ett kapitel görs ett underligt avsteg, sker en flytt in i en nödställd, pensionerad hemvårdare vars tillvaro ägnas åt volontärarbete. Vissa paralleller kan dras till Åsa Larsson, en aktad kollega från Norrland, även om Gränsmark inte är lika inriktad på det karga och ödsliga.
ps Räknar jag rätt uppgår Malung-bördiga Trosells verksförteckning till imponerande tjugofem titlar. Hör och häpna: jag har läst alla utom två. Vi träffades på årligt fackligt bokseminarium för femton år sedan. Sedan dess har vi i perioder hållit igång omfattande mailkorrespondens. Fann det kittlande att som bokombud och skribent, läsa en känd och prisad författare som jag kunde få möta irl. Och när jag på lokal arrangerade 50-års kalas förärades jag så gott som författarens samlade produktion. Vilken ynnest och vilken läsglädje! Med min överblick kan hävdas att Gränsmark står sig mycket väl i konkurrensen, utan att rubba hennes toppnoteringar i andra, mer berörande genrer.
