Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Vänlig vokaljazz med avskalade evergreens – All of Me av Rosemarie Simonsen

by

Inspelad av Martin Carlberg i Moorstream Studio i Stenkullen

Producent: Anders Boson

Imogena Records

19:50

Release: 11/12 2020

3

Att debutera i eget namn vid åttio års ålder måste vara synnerligen ovanligt. Tilldragelsen ska tillskrivas Simonsens lust och kunnande. Och processen gjordes möjlig genom att hennes barn och musikerkollegor, kom fram till att skivinspelning skulle vara den ultimata presenten. Sedan trettiosex år sjunger Simonsen i renommerade Preoria Jazzband, ett tradjazzband från Göteborg vars sprudlande sound tagit dem ut i världen. I genrens Mecka New Orleans möttes gruppen av väldigt positiv respons och i Kina av försynta och vetgiriga noviser.

Skivdebutanten som haft yrken som socionom och psykoterapeut. har sångmässigt en lång meritlista. Deltagande i vokalisttävling på Rondo i ungdomen, innebar engagemang i jazzkören The MerryMakers. Vidare vokalkvartetten HiFi tillsammans med Ronny Hartley och hans storband på Liseberg. Andra hon anlitats av har varit Willy Lundin och Scandinavian Five med vibrafonisten Sune Waldehorn och i den konstellationen sedermera pianisten Håkan Berghe.

I intervju i lokaltidning säger Simonsen att ”musik betyder livskvalitet och gemenskap”. Att få utöva ett jobb där applåder ges för utfört uppdrag är få förunnat enligt Rosemarie. Producenten – tillika son och själv mycket aktiv musiker och sångare – upplyser i en text på cd:n om att exempelvis Maxine Sullivan, Billie Holliday samt Ella Fitzgerald utgjort förebilder för mamma. Förutom titellåten har hon valt ut fem tidiga standards (1918 – 1935) plus ett alster av Paul McCartney. Märkligt nog passar balladen från 2012 idealiskt in i helheten, trots att Eric Clapton gästar på originalet.

Tar till mig fin frasering och ett naturligt handlag med distinkta, mjuka melodier. Rosemarie Simonsen är medveten om att hon tappat förmågan till höga toner, vilket hon mer än nöjaktigt kompenserar. Låter trevligt tack vare en bejakande atmosfär, parat med utmärkta insatser av en pianolös trio. Ska flikas in att jag hört dem ett otal gånger, men troligen inte på trio tidigare. Syftar på gitarristen Rolf Jardemark, basisten Magnus Bergström samt trumslagare Fredrik Hamrå. De tre herrarna frestade mig till att recensera. Man behövs för att tillföra inslag av nerv och finess, vilket är nödvändigt om målet är högre än oförarglig underhållning.

Magnus Bergström – Rolf Jardemark – Anders Boson i Lerum

I första takterna noterar jag att basens register ligger för högt. En lapsus eller avsiktligt? Släpper utan dröjsmål iakttagelsen. Istället tar vällusten över, tack vare uppsluppet gitarrspel. Jardemark ”plockar” ackord på ett karismatisk sätt, vilket blir till en grundbult i denna pianolösa formation. Den mannen kan man ur ett musikaliskt perspektiv alltid lita på.

Gee Baby skrider fram med sugande, bluesig känsla medan arret på Sweet Georgia Brown är lite knixigt kul. Här i tredje låten manövrar rytmleverantör Hamrå sig längre fram, låter visparna prägla tolkningen. Absolut två höjdpunkter, både vokalt och från uppbackande musiker.

Uppfriskande att höra hur After You´ve Gone behandlas. Samtliga under leding av Jardemark lägger mitt i in en högre växel. Och på sluttampen skänker trumslagaren lyssnarna ett solo. I Exactly Like You från 1930 märks Simonsens begränsade omfång i ett par passager, utan att bli något större störningsmoment. Innehåller skön energi med tillförsel av lite oväntade rytmer, jämte ett inspirerat bassolo. Ep:n avrundas genom My Valentine, den tidigare omtalade McCartney-kompositionen. En samtida melodi kännetecknad av elegant, avmätt ackordspel och lyhört komp. Vill därutöver framhålla Simonsens utmärkta tajming, vilket självfallet beror på hennes avsevärda erfarenhet.

Kan vara befogat att deklarera att glad dixie och obekymrad, lättsam swingbetonad musik, inte är vad jag normalt går igång på. Men All of Me är duktigt hantverk med flera pärlor som extra krydda. Vad som unisont utvinns ur instrument och röst gör mig tillfreds.

Årskrönika 2020 – Ett sorgligt och surrealistiskt år med konstnärliga ljusglimtar

by

Kenny Washington med nordiskt komp – foto Leif Wivatt

Fick anstränga mig för att få till en personlig sammanfattning av året som passerat. Covid 19 och de restriktioner pandemin medfört, gör att en form av letargi tagit mig i besittning. Resulterar tyvärr i prokrastinering. Är som om hjärnkapaciteten går på lågvarv och dagarna sovs bort när vaken plikter eller lockelser hägrar.. Känner igen mig i den leda och overksamhet som Harald Svensson härförleden gav uttryck för, en mångsidig musiker tillika flitig besökare av livemusik. Att under sommaren ha testat positivt inverkar så klart menligt, blir en faktor att skylla på när energi saknas.

Alla människors liv har påverkats negativt till den grad, att hade någon dystopisk lagd person skrivit manus i stil med föregående års lockdown och lidande, hade den författaren troligen troligen blivit nobbad med motiveringen ”bristande trovärdighet”. Ska inte på detta forum ägna mig åt att kritisera Sveriges bekämpning av grasserande pandemi. Nöjer mig med att förutspå att Europas mest rigida regelverk parat med inkonsekventa beslut plus senfärdiga, godtyckliga och otillräckliga stöd , kommer få långtgående följder för landets kulturliv. Den dystra slutsatsen framstår än tydligare, då jag analyserar vad aktionsgruppen Öppna salongerna förmedlat och den obefintliga respons de ränt från ansvariga.

krönikören intervjuar professor Ulf Bjereld – foto J-A Lindqvist

SKRIVANDE Hamnade på omkring 80 texter i Kulturbloggen. Därutöver uppemot 15 recensioner i JAZZ/Orkesterjournalen, jämte ett antal omdömen om konserter publicerade bara på facebook, spontant berömmande betraktelser. Nöjd med den förvånansvärt omfattande produktionen ett extremt år i princip utan festivaler. Tråkigt nog blev mejlintervjun med Amanda Andreas en isolerad händelse. Önskar kunna genomföra fler intervjuer framledes. Beträffande inriktning recenserades främst nyutkomna skivor, teater samt i en alltför lång text filmer värda uppmärksamhet från Göteborgs Filmfestival.

Erkänner att jag suktar efter bekräftelse. Blir uppmuntrad av att se andra länka till mina recensioner, oavsett om det rör sig om en frigrupp eller artister som vill marknadsföra sig. Ett bevis på att mina ord kan ha betydelse upptäcktes på jazzbasisten Avishai Cohens hemsida, han som skulle genomföra projektet 50/ 50 /50 (året han fyllde femtio spela lika många konserter i femtio olika länder). Min recension från ett fullsatt Göteborgs Konserthus hade nämligen publicerats på Cohens hemsida genom att ha översatts till engelska. Är medveten om att recensioner kunna göra skillnad, särskilt när stora draken GP haft avvikande synpunkter genom att dissa. Och minns jag rätt fick författaren och musikern Jan Sigurd långt över trehundra uppskattande reaktioner på fb, efter att ha delat min recension av In Chet Baker Land.

Lovisa Samuelsson på Storan – foto Frida Thurfjell

NYA SKIVOR Som kulturskribent ska man ju vara begiven på nyheter. Själv vill jag gärna om möjligt undvika hajpade händelser. Har således ännu inte lyssnat på senaste releaser från sådana giganter som Bob Dylan, Ulf Lundell eller Neil Young. Någon som jag däremot aktivt valde att sätta tänderna i, trots att jag blev hänvisad länk av det stora skivbolaget istället för recensionsex, var livevinylen Klockan två på natten, öppet fönster av Thåström. Kanske inte så konstigt när jag recenserat tre konserter, varav en bidrog till liveplattan. Tilltalades av det gravallvarliga anslaget och attacken i utförandet, vilket renderade i högsta betyg.

I JAZZ /OJ kallade jag ett alster signerat Peter Asplund världsklass.. I övrigt prisades särskilt kvinnliga artister, vilket inträffat också tidigare år. 5:or utdelades till Lovisa Samuelsson, Lena Swanberg, Ellen Andersson, Caecile Norby samt Långbacka & Bådagård. Vidare ströddes många rosor över Karin Hammar, Amanda Ginsburg, Iris Bergcrantz och Felisia Westberg för att nämna några favoriter. Andra gedigna verk har haft Fredrik Lindborg, Svante Söderqvist, Simon Westman, Karl Olandersson, Ali Djeridi, Godée/ Beuvens Quartet, Emil Ingmar, Tobias Grim, Pär-Ola Landin, Anders Hagberg och Roberto Fonseca (som ingått i Buena Vista Social Club) som avsändare. Av grupper ska framför allt Derupeto, Bohuslän Big Band samt tungrockiga Future Elephants. Huvudspår i recensionshögen som vanligt jazz, visor och instrumentalmusik. Magnifika Epidot jämte ett nedbantat Fläskkvartetten utgjorde två stärkande undantag.

Kan nämna att jag ingick i en stor jury som tillsammans med läsare utser årets bästa svenska jazzalbum. Det priset som instiftades på 50-talet kallas Gyllene Skivan.

Krönikören och Aida Jabbari – foto Leif Wivatt

LIVEMUSIK Ett tag i början av mars hade jag mycket att stå i. Var ute på uppdrag så ofta, att det nästan uppstod en lättnad i och med, vad som då rubricerades som uppskjutna evenemang under första fasen av pandemin i landet. Men 2019 innebar bevakning av ungefär sju festivaler, jämfört med inga alls efter att coronan slog klorna i oss. Strax före på Lorensbergsteatern bevistades shower av ett förstärkt Bo Kaspers Orkester och föreställningen Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson. Resulterade i utförliga rapporter i Kulturbloggen. Att Nilsson hade sådan begåvning för dialekter och bitska monologer, var åtminstone delvis en nyhet.

Fotot ovan är från Stadsteaterns Lunchteater, vars program jag fick vara med om. Det gick i diktens och sångens tecken, när ikonisk poet från Iran korsades med Karin Boye. Observerade starkt engagemang från Aida Jabbari.

Har tidigare inte omnämnt att blev jag bjuden på en frejdigt självironisk show ihopsatt av Shirley Clamp. Råkade då sitta intill Viveca Lärn som jag månader tidigare träffat på Stadsteatern. Vilken tur att jag i den vevan hade läst hennes memoarer, vilket jag fick ur mig. Ett annat evenemang som var något mer än renodlad konsert, var ju direktsända galan P3 Guld i Partille. Uppfriskande att kastas in i en för mig tämligen okänd värld, en intensiv kavalkad av brokiga uttryck; fast kanalens vurmande för misogyna gangster-rappare måste fördömas. Glorifierandet av en viss sorts kriminella är djupt osmakligt och fullkomligt obegripligt.

foto på Eternal Spring (Johan Borgström sextett) från Unity

I brist på festivaler kunde ändå konserter på skilda platser genomföras i min närvaro. En genuin dubbelkonsert bortom Majorna på KOM Bar, soft, streamad release från välljudande trio i Lerum dit jag hade cyklat (56 km ToR), Eminente sångaren Kenny Washington med nordiskt elitkomp i Kungsbacka, delar ur GSO med barn- och ungdomskörer spred lycka i Konserthuset med Mats Kjelbye som initiativtagare.

Ett knippe lyckade gig ägde rum på Nef som tätt inpå nedstängningen konkade. På helgshoppingtid utanför en gitarraffär i city njöt jag av psykedeliskt inriktade Parallell Acitivity. Göteborg Jazz Orchestra levererade sensationellt bra spelningar både på ordinarie lokal och i extra spetsad tillställning på Brew House med Tomas von Brömssen. Sist nämnda evenemang spelades in av P2. En pärla under hösten på Storan bestod av tonsatt lyrik i popviseton under ledning av Maja-Karin Fredriksson. Hade förstås (press)biljett till en hel del begivenheter som tvingades ställas in/ skjutas upp.

Ellas Kapell på Unity – foto John Nilsson

Under pandemins tuffa restriktioner fanns i Göteborg en arrangör, vars ihärdighet förtjänar ovationer. Syftar på jazzkrogen Unity som anpassade sig till nya förutsättningar och körde på fram till tredje helgen i november, då dylika sammankomster sonika förbjöds. Underbart trösterikt att få höra livemusik regelbundet och på corona-avstånd och umgås med sympatiska musiker. Somliga svenska musiker hade till och med rest från Paris eller Köpenhamn för att ge en nödvändigt liten, ehuru mycket nöjd publik, briljans inklusive doser av uppiggande improvisation. På Unity bedrev man således en synnerligen god gärning, vilket fick mig att vallfärda varje fredagskväll. Ett antal av dessa aftnar hade som omfattande preludium bestått av krogbesök och teaterpremiär (ett par ggr uppsöktes till och med museum).

BÄST LIVE: 1. Kenny Washington – Esters i Kungsbacka 2. Mikael Ramel Band – Nefertiti 3. Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen – Brew House (ett par konserter med GJO på ordinarie spelstället Vauxhall höll nästan lika hög klass) 4. Björn Cedergren 5 – Unity (2 ggr) 5. Avishai Cohen trio med GSO – Göteborgs Konserthus. 6. Sticks & Leslie feat Fredrik Kronkvist – Unity 7. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 8. Eternal Spring (Johan Borgström sextett) – Unity 9. Bo Kaspers Orkester – Lorensbergsteatern 10. Epidot – Unity 11. Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist – Stora Teatern 12. Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson med band – Lorensbergsteatern 13. Förnuft och känsla – Unity 14. Matti Ollikainen trio – Nefertiti 15. Hjorth/ Jullander/ Ross – Unity 16. Boson/ Jardemark/ Bergström – Dergårdsteatern 17. Simon Westman trio – Unity 18. Dan Helgesen – Nefertiti 19. Sigurd & Brundin med vänner hyllar Chet Baker – Nefertiti 20. Alexander Lövmark – Unity 21. Kallerdahl – Lindgård – Ward – Unity. 22. Bernt Rosengren – Nefertiti 23. Ellas Kapell – Unity 24. Samuel Olsson Quart. – Unity 25. Axel Mårdsjö Modern Times – Ubity 26. We Float feat Samuel Hällkvist – Nefertiti 27. Gibrish – KOM Bar 28. Sam Vesterberg feat Tobias Grim – KOM Bar

FILM Skrev en långt recensionssvep från Göteborg Filmfestival i K-bloggen. Vill man läsa mina beskrivningar och bedömningar rekommenderas den texten. Oscarsbelönade Parasit är nog nästan enda film jag sett på ordinarie biorepertoaren. Tittade via datorn på två prisade svenska produktioner som väckt min nyfikenhet, berättelser jag underligt nog missat. Syftar på Nile Hilton Incident plus den säregna och mycket omtalade The Square av Robert Östlund.

En spontant sammanställd lista över filmer som berört mest:

  1. Painted Bird (Tjeckien) I nutid den vidrigaste film jag bevittnat vilket orsakade plågsam huvudvärk. Möjligheten att klara av detta ondskefulla barbari, försvåras av det svartvita långsamma fotot och den knapphändiga dialogen.
  2. Papicha (Algeriet) Skoningslösa fundamentalister massakrerar tjejer med drömmar om frihet.
  3. Proxima (Frankrike) Kvinnlig astronaut har trots avsevärda påfrestningar allra störst problem med att skiljas från sin dotter
  4. And The Birds Rained Down (Kanada) Rörande om naturens läkande kraft, ålderdom, vanor och gemenskap.
  5. The Perfect Candidate (Saudiarabien) Kompetent kvinnokraft försöker med list och humor rubba ett ingrott patriarkat.
  6. Dark Waters (USA) Envis och farlig juridisk kamp i ett miljöskandal med verklighetsbakgrund.
  7. Once Were Brothers (USA) dokumentär med tyngd om The Band utifrån biografi av Robbie Robertson.
  8. Harriet (USA) Gripande och färgsprakande äventyr om osannolikt driftig hjälte som bidrar till att besegra slaveriets legitimitet.
  9. Parasit (Sydkorea) Lika märkligt som groteskt klassdrama där gradvisa upptrappningen är snillrikt gjord.
  10. The Peanut Butter Falcon (USA) Hjärtevärmande lovsång till kampen för att förverkliga sina drömmar och att hålla ihop á la Tom Sawyer
  11. A White, White Day (Island) Pendlar intelligent mellan finstämd familjeskildring och rasande uppgörelse i hämndens tecken.
  12. A Beautiful Day In The Neighbourhood (USA) Om trygghet och försoning med Tom Hanks som tv-personlighet för småbarn.
  13. Queen & Slim (USA) Snyggt bildspråk, socialt statement i BLM-sfären och tämligen spännande fast slutet är ofrånkomligt förutsägbart.
  14. 1917 (UK/ USA) Ytterst rafflande krigsdrama vars foto, klippning o soundtrack är vidunderligt. Ologiska missar i gestaltandet skaver något.
  15. Barn (Norge) En dödsolycka på skola behandlas ur flera perspektiv på ett egenartat och okonventionellt sätt.
  16. Military Wives (UK) Humor och konflikter varvas skickligt när inkallades respektive aktiverar sig med körsång. Förlaga i verkligheten existerar.
  17. Bacurau (Brasilien) Kontroversiell historia med politiska dimensioner vars splatterartade handling på Drakens stora duk chockerade

TV-SERIER/ REALITY/ Ingen kan ”anklaga” mig för att vara en flitig konsument av serier. Annat kommer emellan, exempelvis följa sportmästerskap och ligamatcher. Har enormt mycket kvar att ta del av bara på SVT Play. Fantastiska Skam följdes ingående först i sommar, medan jag låg ett år efter med säsong 3 av Vår tid är nu och då lämpligt nog tittade på tillkomna delarna som skildrade sommaren 1951. Efter hand blev det på tok för mycket melodram, på gränsen till pekoral. Trevligt att få se flera skådespelare som jag recenserat efter prestationer på scen i Göteborg

Min topplista: 1. When The Dust Settles (Danmark) 2. Erkännandet (England) 3. We Got This (Sverige) 4. Målet är målet (Sverige) 5. Herngrens husbil (syskon träffar kändissyskon) 6. En engelsk skandal (England) 7. Stjärnorna på slottet 8. Alla mot alla (frågesport i tv5) 9. På spåret 10. Så mycket bättre

Succén Don Quijote i regi av Erik Holmström – foto Lina Ikse

SCENKONST Ett år präglat av restriktioner, uppskjutna premiärer och negativa besked i omgångar som ändrat förutsättningar. Och med tanke på att Stadsteatern haft stängt för renovering och att Operan inte haft publik verksamhet sedan det förödande virusutbrottet, har undertecknad samlat ihop åtskilliga högkvalitativa upplevelser. Flera frigrupper har gjort förnämligt avtryck som alltför för få fick möjlighet att se. Hoppas många av nedanstående verk kommer ha nypremiär.

En lista utan inbördes rangordning på vad som i berömmande ordalag recenserats i Kulturbloggen från Göteborgs scener (med reservation för att jag missat någon uppsättning) :

  • Nationen – Backa Teater (från 15 år)
  • Sommarnöjen av Teater Bauer – Vingen i Torslanda
  • De vågade – Teater Jaguar
  • Avatarer – Masthuggsteatern
  • Var är min man? – Stadsteatern (Lunchteater i Norgehuset )
  • Tuesdays With Morrie – GEST vid Chapmans torg
  • Misantroperna – Folkteatern
  • Kontrabasen – Stadsteatern
  • Blixtra, spraka, blända – Folkteatern
  • Feardom – 3e Våningen (dans)
  • Ingeborgs manifest – Teater Trixter
  • Barnen – Göteborgs Dramatiska Teater
  • Förfesten – Hagateatern
  • Stolarna – Teater Trixter
  • Don Quijote x 7 – Folkteatern (sju (!) premiärer på åtta veckor)
  • Sysslolösa unga män med tillgång till vapen – Stadsteatern
  • Nyårsrevyn – Wendelsberg
  • Unga Amanda – GöteborgsOperan

LITTERATUR Vad gäller läsning har året varit exceptionellt. Skriver upp vilka titlar jag läst i en anteckningsbok. Kunde genom att räkna ihop antalet konstatera att tid och lust samverkat till att det blivit 60 böcker under årets lopp. Tre av dem har recenserats utförligt här: Kriminalromanen Gränsmark av Aino Trosell (som jag läst nästan allt av) samt två påkostade och efterlängtade biografier om med rätta mycket mycket ansedda musiker – Georg Riedel respektive Gilbert Holmström. Under senhösten när kulturlivet tvingades att upphöra tog mina ”undanflykter” slut. Syftar på att på bibliotek i tur och ordning lånade delarna i den ryckiga, kusliga närgångna uppgörelsen med samlingsnamnet Min kamp. Vill inte påstå att jag frossat i den gränslöse Knausgårds ordmassor, men på något sätt tas man i besittning. För närvarande återstår den gigantiska del VI för att bedriften ska klassificeras som komplett.

Minns från den obekymrade vanliga tiden en givande genomgång av Glaskupan på Stadsbiblioteket i Gbg i ständiga serien Klassikerprat. Vidare två mycket intressanta föredrag av filosofen Jonna Bornemark i Stensjökyrkan och hos Humanisterna samhällsgranskaren Lars Åberg, vars senaste böcker jag ännu inte tagit del av. Något att se fram emot! Är en smula kluven efter att ha slukat den extremt ambitiöse debutanten Lydia Sandgren, vars huvudpersoner studerar humaniora och går på rockklubb på samma platser som undertecknad, fast absolut tillfreds med att ha tillägnat mig den Augustprisade skildringen.

Bästa bokupplevelser: 1. Att döda en härmtrast – Harper Lee 2. Min kamp (I – V) – Karl Ove Knausgård 3. Bland myglare, ministrar och miljonärer (grävande reportage) – Jan Mosander 4. De oroliga (om privatpersonen Ingmar Bergman) – Linn Ullman 5. Samlade verk – Lydia Sandgren 6. Fotbollsspelarpojken (biografi om Tord Grip) – Stefan Lövgren 7. Swede Hollow – Ola Larsmo 8. Hovjuvelerans barn (släktkrönika) – Gunnar Bolin 9. Quel Bordel (biografi om Christian Falk) – Håkan Lagher 10. Freak (biografi om Freddie Wadling) – Robert Lagerström 11. Doften av en man – Agneta Pleijel 12. Kvinnor som formade pophistorien – Anna Charlotta Gunnarsson 13. Gränsmark – Aino Trosell 14. Vem dödade Bambi? – Monika Fagerholm 15. På spaning efter farfar – Aarto Paasilinna / Vill inte göra listan för lång. Finns egentligen ännu fler titlar att rekommendera

Sven Wollter i Driving Miles – foto Ola Kjelbye

DÖDEN, DEN VIDRIGA Vore fel att inte omnämna några av alla de skapande människor vi förlorade under 2020, oavsett om de avled av covid 19 eller annan orsak. I SVT visades nyligen en minneskonsert för att hedra Marie Fredriksson. I jazzvärlden har vi mist läskigt många. Rolling Stone har sammanställt en diger förteckning. Där märks såväl legendarer som viktiga kultfigurer. Tänker på Ennio Morricone, Johnny Mandel, K. Penderecki, Hal Willner, Manu Dibango, Tony Allen, Peter Green, Mc Coy Tyner, Harold Budd, Betty Wright, Neal Peart, Andrew Weatherall, K.T Oslin och Andy Gill (Gang of Four) jämte Roy Hargrove, för att nämna ett antal storheter jag har viss kännedom om.

Hoppas att jag undviker flagranta förbiseenden. Vill nämligen alla sist lyfta fram tre personer. John Prine (foto ovan) hade jag förmånen att höra live i Göteborgs Konserthus 2017. Han var en av de mest respekterade låtskrivarna och artisterna i en fri alt country-stil i USA och erhöll flera Grammy. Prine överlevde cancerdiagnos, men dog vid 73 års ålder i sviterna av covid 19.

Stadsteatern och teaterälskare på Västkusten sörjde i somras. Carina Boberg som tillhörde fasta ensemblen dog efter en tids sjukdom. Hon var lika duktig på drama som i de syrligt humoristiska roller man förknippade henne med. Spontant från sista åren ser jag Bobergs ypperliga gestaltningar framför mig från Smärtan och Fanny och Alexander

. Sven Wollter var verksam in i det sista och turnerade med Nynningen (bandet recenserades i K-bloggen för några år sedan). Ända sedan Hemsöborna och Raskens har Wollter gjort outplånliga intryck, blivit folkkär genom sina exceptionella meriter. Sista decenniet hade jag turen att bevittna den enastående utstrålningen från scen ett halvdussin gånger. Dessutom fick jag 2011 intervju på tu man hand halvannan timme. Merparten av intervjun kan läsas här: https://www.seko.se/regioner/vast2/kultur/ mats-hallberg-intervjuar-sven-wolter

Amanda Andréas släpper jazzig julpralin 11/12 – intervjuas via mejl

by

Ifjol liverecenserades Amanda Andréas i Kulturbloggen. Undertecknad har hört henne med band vid fyra tillfällen och därtill åtskilliga gånger lyssnat på skivdebuten som producerats av Simon Ljungman. Hon når ut till en bred publik. Har lovordats av både Lira och HYMN jämte Per Sinding Larsen på SVT. I pressrelease till Kom till mig (när juldagsmorgon glimmar), en jullåt på 2:10 som hon skrivit tillsammans med Erik Björksten, får vi veta mer om en 80-talisten vars kulturella hemvist tidigare varit teatervärlden.

Stimstipendiaten brukar benämnas sångpoet, alternativt stort framtidslöfte inom svensk (vokal)jazz. Andréas har ett eget attraktivt uttryck i vilket flera stilar överlappar. Skivan Som havet innehåller vispoppiga original garnerade med blåsinstrument. Hennes uppsluppna och stämningsfulla konserter går mer i jazzvisans tecken.

Hon önskar att den nykomponerade sången ska få oss att för en stund släppa oro, skingra tankar och tillåta oss att drömma om att få träffa vem vi vill, utan påbud om avstånd. Musiken är inspelad live i studio med svängig kvintett från Göteborg. Förutom Amanda på sång heter musikerna Erik Björksten (gitarr), Malin Almgren (trummor), Boel Mogensen (kontrabas) samt Ida Kjellberg (kör). Amanda & Erik är producenter medan Åke Linton mixat och Claes Persson står för mastring.. Kom till mig släpps digitalt på JUDITHS Music and art.

pressfoto Ann-Charlotte Arnborg-Larsson

FRÅGOR TILL AMANDA ANDRÉAS

Hur uppstod idén att göra en kort och klämmig jullåt med ystert tonfall?

”Den kom helt spontant. Refrängen dök upp vid pianot sent en kväll och sedan har hela processen drivits av lust. Tidigare har jag haft ett behov av att skriva text och musik helt på egen hand, kanske för att jag ville bevisa att jag kunde. Tvivlet på mig själv har jag lagt åt sidan då jag bollat, sågat och lekt med min kompanjon. Har i samarbete med Erik Björksten skrivit om både beträffande text och ton. Tror faktiskt jag har pågående Corona-år att tacka för denna arbetsmetod. Detta år av handsprit, restriktioner och utskjutna drömmar har väckt en ostyrig längtan efter att få släppa ängslan; om än bara för ett par minuter.”

Hur resonerade du kring sättning och musiker?

” Liveinspelning med jazzkvartett toppar min önskelista varje år. Nu tänkte jag att det var dags att förverkliga detta och vilka musiker kunde vara mer passande, att ge liv åt en ostyrig juldagsmorgonlåt än de jag valde?”

Många är förtjusta i att göra musik på temat julens högtid, kanske särskilt ett sådant här exceptionellt år. Vad gör du för att nå ut i konkurrensen?

”Eftersom den var klar så tätt inpå stundande högtid, hade det varit strategiskt smart att vänta med singeln tills nästa år 2021. Men väntat på bättre tider är ju det enda vi gjort sedan mars månad, så jag tänker att den som hör den hör. Jag hoppas att vi kan strö lite glittrande eskapism i decemberregnet, om det så bara landar hos sextio personer.”

Du verkar ha en fäbless för refränger som sätter sig i huvudet hos lyssnaren. Är det medfödd eller uppövad talang?

”Tack för påståendet! Jag älskar att skriva musik, men är rätt usel på att skriva ner vad jag komponerar. Därför är vad som sätter sig det som det blir något av. Vanligtvis går jag runt och ruvar på ett tema mer eller mindre omedvetet i veckor. Sedan en dag eller vanligtvis en alltför sen kväll, dras jag till pianot och där och då kommer låten bara ut. Ibland fastnar den inte. I så fall brukar jag sätta refrängen som vers, därefter skriva en ny refräng. Det är väl mitt enda tips på hur man kan gå till väga, förutom att gå på känsla och strunta fullkomligt i huruvida ens idé är trendig eller ej.”

pressfoto Ann-Charlotte Arnborg-Larsson

En av flera saker som imponerar i din karriär är samarbetet med den berömde ljuddesignern Åke Linton (brukar kallas fjärde medlemmen i E.S.T). Vad betyder hans erfarenhet? (Intervjuaren blev en smula starstruck vid första mötet med Åke Linton, som lyckligtvis visade sig vara fullkomligt ”down to earth”)

”Jag år så glad för samarbetet med Åke. Han är en trygghet i mitt skapande med sin kunskap, generösa tålamod och konstnärliga kreativitet. Han har verkligen öppnat mina öron för ljud och ändrat mitt sätt att lyssna. Är så tacksam för alla timmar jag fått sitta med i hans studio på SGS. Nu är det riktigt nörderi när vi snackar om pappriga trummor, torrare rum och retro panoreringar.”

Hur har pandemin känslomässigt och ekonomiskt påverkat din tillvaro?

”Framför allt har året präglats av oro för nära och käras hälsa. Men självklart har det även genomsyrats av besvikelse över att inte få utöva mitt yrke och min passion. Tack vare konserter på mindre sättning, komponistuppdrag med stöd från Kulturrådet samt stipendium (Svensk Jazz, Konstnärsnämnden och STIM) har vi klarat oss bra trots allt. Men det finns en längtan efter att få möta de som lyssnar på min musik. Saknar publiken mycket. Efter min familj är det den som betyder allra mest.”

Kom till mig (när juldagsmorgon glimmar) finns på Open Spotify

Sharón Clark & Mattias Nilsson släpper sin första singel 11 december – Kulturbloggen har lyssnat

by

pressfoto Jean.Francois Carreau

Afrikansk-amerikanska stjärnvokalisten Sharón Clark och Mattias Nilsson från Skåne möttes på en jazzklubb i New York 2012. Första Sverigeturnén genomfördes ett par år senare. Sedan dess har duon årligen turnerat i Europa, Afrika och Asien med uppträdanden på de mest välkända festivalerna och klubbarna. Man kan bara hoppas att de får möjlighet att spela live ånyo under nästa år.

Kulturbloggen fick nöjet att höra Clark på Trollhättan Jazz & bluesfestival ifjol tillsammans med samma kvartett som spelar på den aktuella singeln , vilket renderade i exalterade omdömen i recensionssvep. Vi har därutöver fått exklusiv intervju med Mattias Nilsson med anledning av den genrefria pianistens 15-års jubileum som frilansare. 2016 utdelade Kulturbloggen högsta betyg till hans solodebut.

Låten som redan spelats av Jazzradion är en sex minuter lång livetagning inför publik, från legendariska Jazzhus Montmartre i Köpenhamn av balladen You Taught My Heart To Sing , inspelad månaden före pandemins utbrott i Europa. Musiken är komponerad av McCoy Tyner medan texten har skrivits av Sammy Cahn. 11/12 2020 skulle bop-pianisten McCoy Tyners ha fyllt 82 år. (Undertecknad har sett den berömde musikern – allra mest känd för att ingått i Coltranes klassiska kvartett – i fint framträdande på Skeppsholmen.) Balladen är inte bara den första singel Clark & Nilsson släpper, utan därtill premiärrelease på pianistens egna bolag MN Records.

Förutom Mattias Nilsson precisionsarbete i ledig stil på välljudande flygel, hörs i bakgrunden dansken Jimmi Roger Pedersen på kontrabas och bakom trumsetet sitter Rod Youngs från USA. Undertecknad har skådat basisten med Mwendo Dawa och batteristen i en sprakande sättning anförd av Gil Scott Heron. I Nilssons pressutskick får vi veta mer om denna kvalificerade rytmsektion. Pedersen har ingått i Horace Parlan trio och studerat för basgiganten NHÖP. Youngs å sin sida har lirat med storheter som Jon Hendricks, Natalie Cole, Abdullah Ibrahim (aka Dollar Brand) och i husband hos BBC för hyllningsprogrammet For One Night Only.

Mitt intryck efter att ha lyssnat ett antal gånger? Låter som en ljuvlig klenod ur 50-talets American Songbook. Fast enligt mina ofullständiga efterforskningar verkar tillkomsten för detta tidlösa alster datera sig till 80-talet. Den enormt framgångsrike textmakaren som skrev odödliga sånger för bland andra Frank Sinatra, har tidigare fått sina ord till You Taught My Heart To Sing tolkade av bland andra Dianne Reeves. Henne och lika fulländade Grammy-belönade kollegor som Cecilie McLorin Salvant och Lizz Wright har jag liverecenserat. Nämns i detta sammanhang för att poängtera att Sharón Clark, tveklöst platsar i en sådan illuster omgivning. Har hört hundratals ballader i samma anda, så ingen kan påstå att liveinspelningen från Köpenhamn präglas av förnyelse.

foto Henrik Rambe

För förvaltare av en behaglig och lätt igenkännbar tradition gäller att slipa på sina uttrycksmedel, vilket här görs med besked. Denna version besitter exceptionell kvalitet, berör särskilt genom sin återhållsamhet. Utan att bli det minsta jolmigt sötsliskig betonas på så vis en sammetslen skönhet. Duon centrerar låten kring långsamt framplockade ackord och den i gospel rotade sångerskans berömda vibrato och dito tonalitet. Tolkningen symboliseras av en avskalad, framåtskridande värme. Pianots klanger integreras organiskt med den himmelskt vackra rösten. Och efterhand skymtar kompet i en perifer roll med vispar och diskret inlagda bastakter. Man skyr klokt nog lusten att visa sig på styva linan. Istället underordnar man sig den gudomligt svävande rösten, alternativt den sparsmakade långsamt vandrande melodin. Metodiken gör känsliga öron lyckliga, får livet i dessa prövningens tider att kännas avsevärt mer meningsfullt.

Fräscha tolkningar med egenart ger total njutning – You Should Have Told Me av Ellen Andersson

by

foto Satu Knape

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

foto från Ellen Anderssons hemsida

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

från Ellen Anderssons hemsida – fotograf okänd

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.