Mats Hallberg

12/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Millenials / Hasard & Boléro – Marcos Morau/ Sita Ostheimer

MiR Dance Company

Fick lyxigt nog klartecken på snabb impuls i veckan att gå på föreställning med två dansverk. Vad som lockade slog minst sagt väl ut, visade sig bli en raffinerad upplevelse sedd från sidan på första balkong. En dam röd hatt sa till mig efteråt att framträdandet var det bästa hon sett. Skulle för mitt vidkommande kanske inte sträcka mig så långt, fast visst blev jag exalterad och mycket imponerad. Går på den scenkonst som kort och gott kallas dans då och då både på Operan och Storan, men hade ingen koll på MiR Dance Company vars bas är Gelsenkirchen. Känner inte till om de besökt oss tidigare eller om det var premiär på svensk scen. Stora Teatern var välfylld fast inte fullsatt.

Millenials av Marcos Marau pågår i cirka trettiofem minuter med nio synkade dansare medan programmet efter paus, uppdelat i två verk, framförs av sex dansare (delvis skiftande besättning). Både det snabbt förbipasserande inslaget efter paus och den successivt stegrande fördjupningen i Ravels omisskännliga Boléro hade koreograferats av Sita Ostheimer.

Marau som dekorerats till riddare i Frankrike och två gånger på senare tid utsetts till Årets koreograf av tysk tidskrift huserar på flera prestigefyllda institutioner i Europa, därtill konstnärlig ledare för danskompani baserat i Barcelona. Han har jobbar i bland annat Nederländerna, Lyon, Köpenhamn, Belgien, Berlin och Milano, ofta haft olika befattningar. Verk av honom har också uppförts på GöteborgsOperan.

Tyska före detta dansaren och koreografen Ostheimer har frilansat i Europa och är sedan 2017 konstnärlig ledare för ett eget turnerande kompani i Berlin som samarbetar med andra konstnärliga yrken. Hon har också prisats för sin gärning. Dessutom undervisar bägge. Under avdelningen fakta ska sägas att Morau också ansvarar för scenografi och kostym medan Thomas Ratzinger sköter ljuset och Anna Chernomordik varit dramaturg. Också Ostheimer har adderat scenografi & kostym till sina uppdrag. Ljuset efter paus tas om hand av Barnaby Lionel Booth. I uppsättningen av Ostheimers verk har dessutom koreografiassistent och dramaturg involverats. Eftersom solister saknas framstår det som onödigt att lista varje medverkande på scen.

Innan intryck förmedlas kan det vara intressant att berätta om respektive upphovsmans intentioner. Vad har tänkts om rörelserna, vad ska de symbolisera? Framhålls att verken speglar, utmanar och förstärker varandra, att programmet tar fram två skilda temperament. I Millenials skildras enligt uppgift en vilsen nutida generation utan fast förankring, en generation för vilka världen blivit vidöppen. Bildvärlden framställs filmiskt och på scenen pekas på hyperkommunikation, singulära upplevelser och ensamhet. Engagemang och åtagande görs till lika lockande som skrämmande begrepp . För att vara uppriktig uppfattade inte mitt otränade öga särskilt mycket av dessa långtgående tolkningar. Ett initierat äga menade i sin recension att gestalterna påminde om dockor. Från mitt håll tyckte jag att de synkat ryckiga rörelserna i kollektivet liknade mimares koordination. Som framgår av första bilden var de svartklädda dansarna sysselsatta med att formera sig kring sina svarta sombreros. Otroligt skickliga förstås i både drömskt tempo och blixtsnabba skiftningar.

Musiken förtjänar mer än ett stycke. Före paus låter det svulstigt och melodramatiskt med en tillsats av rytmisk electronica. Separat eller inmixad förekommer musik av Caroline Shaw, vilonist och vokalist som därutöver är prisas producent och kompositör med en dragning till avantgarde. Hon har tilldelats flera Grammys. Men det räder ingen tvivel om att Scott Walkers mäktiga baryton är mest tongivande, ibland som isolerad röst, ibland med karaktäristiska stråkar. Hans beslöjade stämma framsjunger twentyone som en magisk siffra. Även om jag sällan lyssnar på denna Brel-influerade stilbildare som efter åren med Walker Brothers fick ett genombrott sent 60-tal, vill jag påpeka att jag äger hela sex album ( Scott 2 finns på både cd och vinyl) med honom eller gruppen, varav ett par samlingar. Blev ett slags igenkännandets glädje att höra hans tonsäkra baryton i detta annorlunda sammanhang.

Hasard framstår som ett fristående förspel till huvudnumret. Nyskrivna musiken är komponerad av Yehezkel Raz. Här utforskas i eruptiva mönster puls och kroppens gränser, stundtals i form av uttryck från solitära varelser. Dansarna i Boléro är sex till antalet, tre män och lika många kvinnor klädda i färggranna kulörer. Här flödar passion och antydan till aggressivitet i ett dynamiskt samspel mellan par. Tror inte det en slump att rörelsemönster får mig att associera till den fatala intrigen i Carmen, eller? Mycket hopp, fäktande med armar och halvpiruetter förekommer. Kontinuerliga, ikoniska stegringen i musiken från det stillsamt subtila, leder oss med obönhörlig kraft fram till de enormt bombastiska crescendon vi vet kommer sätta punkt för verket.

Ljudet i Storans högtalare är ypperligt balanserat. Framgår inte vilken inspelning som används. Jag har Boléro på en lp-skiva utgiven 1974 med Philadelphia Orchestra dirigerade av Eugene Ormandy. Kan skriva under på innehållsdeklarationen när den talar om för oss när temat drivs till sin spets, hur den spanska danstraditionens rytmer sätter dansarna på prov, deras fysiska kapacitet. Nästan hypnotiskt suggereras den finala extasen fram. Påstås att publiken dras med i ett kollektivt rus där rytmen utgör både motor och motstånd. Ytterst få bedömare skulle hävda något annat. Jo visst var denna afton på Storan en exceptionellt berikande händelse, en modernistisk hyllning till dans som en konstart ständigt under utveckling. I verken rymdes både explosiv virtuositet och sofistikerade manövrar, oftast utförda i skiftande konstellationer, ibland i total synk för enheten på scen. Man häpnade över ensemblens spänst och grace och hur den inkorporerats i koreografernas estetik.

10/5 2026

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum

Ska försöka förändra förhållningssätt eftersom alltför utförligt recensionsskrivande gör mig mentalt utpumpad. Medveten om att ingen kräver denna utformning, men så svårt att bete sig annorlunda. Och inte känns pressen mindre när jag läser OM gamla texter, vilka pockar på att nästa recension ska vara på samma nivå.

I följande fall kan dock hävdas att det inte alls behöver bli något uttömmande referat. Anledningen är att jag minst tre gånger skrivit om Anna Kruses skivutgivning ingående i hennes gigantiska Edit Södergran-projekt, varav det en av gångerna blev till en lång genomgång och analys i ett megalångt svep. Därtill har ett lyckat framträdande med Mölnlycke Storband hyllats i skrift. Utan att ta till överord kan således hävdas att jag bidragit till att introducera den i Danmark boende svenska sångerskan och tonsättaren. Har jag rätt info har hon som examinerats från Rytmisk Musikkonservatorium släppt åtta skivor, varav någon eller några som inte är tonsättningar på Edit Södergran ( 1892-1923).

Var dock premiär vad gäller att vara med live om samarbetet mellan Kruse tillsammans med sin kärntrupp – Nicholas Kingo vid flygeln som också trakterar rhodes, dragspel och såg(!) ihop med strängbändande eleganten Jeppe Holst på tre gitarrer plus pedal steel – och den finlandssvenska skådespelerskan Stina Ekblad med sin karaktäristiska röst. Minns att kvinnorna gjorde reklam för sitt projekt i SVT – Go´Kväll. Sett den erfarna aktrisen i nervig pjäs av Stig Larsson på 90-talet och i Köpmannen från Venedig, bägge gångerna på Dramaten.

På senare år har jag sett henne på Storan tillsammans med Iiris Viljanen och musiker i en musikalisk berättelse om gemensamma rötter och i Kungsbacka där hon som recitatör delade scen med orkesterledaren och violinisten Malin Broman och Carmerata Nordica. Såg henne dessutom i tv-studio under inspelning av Kulturfrågan Kontrapunkt när jag fick möjlighet att vara publik i fjol. Av de prisade huvudroller hon haft på film gjorde hon ett outplånligt intryck i Amorosa, Mai Zetterlings biopic om Agnes von Krusenstjerna. För några år sedan lästes Ekblads intressanta självbiografi. Ända sedan ungdomen har hon känt till och läst den modernistiska pionjär vars banbrytande lyrik är den litterärt inriktade konsertens röda tråd. Antar att hon också deklamerat ur diktsamlingarna offentligt före samarbetet med svenska sångerskan inleddes.

Sextiofyra personer hade tagit sig till Dergårdsteatern en solig men kylslagen söndagseftermiddag. De ges biografiska och litterära upplysningar av Stina Ekblad vars röst inte bara reciterar emellan Kruses framförda verser, utan också brister ut i sång vid några tillfällen. Vi får en genomlysning av skaldinnans omvälvande författarskap även om viss tyngdpunkt ligger på senaste albumet Ringar från i fjol vars tonsättningar hämtats ur postumt utgivna Vaxduks häftet, en samling med årstidsanknutna romantiskt präglade ungdomsdikter. Det blir två fylliga set med poetiska visor, jazziga låtar, recitation och information om en litterär bjässe som sorgligt nog dog i Karelen i misär av tuberkulos utan att ha uppnått medelåldern. I paus serveras räkmacka eller fika för de som önskar. Ljudteknikern lovordas från scen vilket han sannerligen förtjänade.

Efter paus blir det en längre avdelning. Efter att ordlös allsång anbefallets och hörsammats tror jag att detta utgör en naturlig final. Istället finns ett par nummer kvar på repertoaren, vilka väcker sådant bifall att önskan om extranummer exekveras. Vilka styrkor finns då i artistens konstnärskap? Vill lyfta fram Kruses mästerliga sätt att betona så att varje betydelsefull stavelse accentueras. Vidare hennes fruktbara kreativitet vad beträffar sound och sättning. Och självklart förmågan att tonsätta texter vilka inte var ämnade att sjungas. Att hon därtill ger instrumentalisterna frihet (antar att det är så det förhåller sig) att insiktsfullt färga melodier i stick med utsökta improvisationer, måste också framhållas.

Ska som sagt låta bli att redovisa mina fylliga anteckningar. När första akten var till ändå visade värden att han hade gåshud. Också recensenten berördes och njöt stort. I vår genom sociala medier stressade tillvaro förstärkt av kompromisslöst agiterande, behöver vi sjunka in i en helt annan idévärld skapad på vårt språk för över ett sekel sedan, fast med ett utifrånperspektiv.

Enligt Ekblad är Södergran vår största poet. Lyskraften är omistlig och hon var en stilbildare, någon som fick sitt stora genombrott ett par år efter sin död med samlingen Landet som icke är och då poeter som Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius (om hans möte med Södergran 1922 handlar Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel som jag haft inspelad på video) för modern intygade vilket betydelse dotterns diktning haft för dem. Dessa och liknande anekdoter delges vi av en annan finlandssvensk kulturbärare, nämligen Stina Ekblad. Vi får reda på att katter, hösten och naturen är vanliga motiv. Hon levererar Södergrans mest omtalade formuleringar på ett alldeles självklart sätt som bara hon kan, rader vilka vi som har visst hum om svensk lyrik känner igen.

Tidigt i denna litterärt inriktade konsert infaller en av höjdpunkterna. Det är en jazzig pärla där det sjungs om ”storstadens brusande hav” till ackompanjemang av piano och spansk-klingande gitarr. Den afölhs upp med en drömskt dröjande fullträff där Kruse kompas på dragspel av Kingo. Ett par visor som mixar valser lite på tvärs med aningen bluesiga intron av Holst tillhör de skimrande ögonblicken. Andra halvans inledning andas optimism, en livsberusande naturdikt.

Uppseendeväckande sound uppstår när Kingo ett par gånger spelar på såg och i en duett riffas dessutom diskret på en elgitarr. Man exalteras av lusten att byta sound, att bryta förutsägbara mönster. Krönet på denna inställning infaller i Jag såg ett träd, vars vidunderliga, jazzigt utbroderade stick blev en musikalisk topp. Fäster mig vid strålande sång och ljuvliga stick i utannonserade finalen. Extranumren hade förstås en särskild lyster, en aura omkring sig. Syftar på hur Ekblad deklamerade och därpå sjöng Dagen svalnar och betagande tonsättning från albumet Champagne fötter vars tango-stuk minner om argentinske kungen av vemod Astor Piazzolla.