Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: En värsting till syster är mestadels parodisk glittrig glamour än halleluja moment

by

Foto: Mats Bäcker

En värsting till syster 
China teatern 3 oktober 2019
Bok av Cheri Steinkellner och Bill Steinkellner
Regi och översättning Albien
Koreografi Siân Playsted
Scenografi Andreas Bini
Kapellmästare Janne Radesjö
Kostymdesign Camilla Thulin
Mask & Perukdesign Sara Klänge
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign Oskar Johansson

Att göra en film av en bok och en musikal efter en film är aldrig en lätt match. Grunduppsättningen från Usa har dessutom turnerat runt i större delen av världen i nästan 20 års tid. Att Woopi Goldberg fått en massa priser för sin roll som syster Maria Deloris, gör att hela storyn är välkänd. Om en svensk tolkning ska kunna konkurrera om intrycken behövs mycket gammalt in i nya förpackningar och ge en och annan överraskning. ”Glöm Jehova, är ska ingen sova” 

Kvällens störst wow-upplevelse är utan konkurrens scenografin. Det är så mästerligt och genomtänkt att till och med ett vant öga och en inbiten kyrkobesökare inte kan se sig mätt på bytena, färgerna och underfundigheterna. Sällan har mina blåa ögon blivit så imponerade.

Uppsättningens största nyckelfråga under kvällen är, kostymerna. Självklart behöver musikalkläder en uns glamour och bling bling för att med hjälp av tempo och stilarten i sig lyfta handlingen till en lättsammare nivå. Kläderna i den här uppsättning chockar dock till en helt annan nivå. Allt är alldeles för överdrivet, vilket jag inte trodde att nunneskrudar ens skulle kunna bli. Jag har mycket svårt att förstå syftet med att man måste gå så enormt mycket över gränsen. Kanske vill man chocka? Kanske vill man verka modern? Min känsla blir bara att man enbart vill ge skenet av parodiska nunnor med mycket lite själ utan genuina personligheter. Det gör mig nästan lite ledsen att man vill förpacka konceptet så, när det verkligen finns härliga och roliga rollkaraktärer som man hade kunnat ta tillvara på. Jag förstår inte alls varför man exempelvis mot slutet klär ut dem i kläder som påminner om pråliga polska folkdräkter. Ingen av de agerande nunnorna har så små personligheter eller röster att de behöver den typen av utklädning. Det förminska skådespelarinsatserna på ett populistiskt vis och jag blir nästa generad på deras bekostnad.

Föreställningen har definitivt sina skämtsamma och roliga inlägg, där man drar på smilbanden många gånger. Däremot känns handlingen och replikerna ofta mycket tunna och jag funderar mycket kring originalmanuset och översättningen. Det blir aldrig bra när man låter sig nöjas med ”swenglish” i dialogerna. Det kan bli så enormt fånigt när man översätter engelska ord, ordagrant. Man borde söka efter en undermening och ge av den istället. Exempelvis så finns det massvis av bättre ord än ”baby” att säga till sin käresta. För vem vill bli beskylld för att med dålig betoning pålysa ordet spädbarn i ömma stunder med en annan vuxen. 

Det svåraste med att ha en musikalisk föreställning med skådespelare, sångare och dansare, är om inte alla aktörer är lika bra på alla sina moment på scen. Har man en begåvad och klockren skådespelare som Suzanne Reuter på scen, kan ingen annan i hennes närhet, i hennes scener komma undan med vad som helst. En mycket bra skådespelare förstör på så vis för en annan vars större styrka kan vara sång eller dans. Därför var det också mycket tråkigt att Karl Dyall inte hade en större rollkaraktär, eftersom han tillhör en smal skara av dansare som enligt amerikanska Hollywood mått även kan agera och sjunga på liknande nivå. 

Gladys del Pilar är en underbar sångerska och är det även i den här föreställningen. Jag hade dock gärna sett att hon hade gett Deloris lite större personlighetsdrag av en tuff brud. Istället upplever jag att vi fick allt för mycket plattityder och glittrig lyxförpackning.     

Självklart kan man inte förvänta sig eller hoppas på några djupgående teologisk kunskap i en musikal. Däremot skulle musikalens totala intryck vuxit om man bara hade finslipat det allra självklaraste i böner, bibelcitat eller grundläggande kristendoms kunskaper. Det är ju när man är påläst om något som man skulle ha kunnat kosta på sig att vara satirisk mot kyrkan och kristligheten. Nu blev det ibland enbart parodier och några burleska försök till enkla poänger. 

Jag gladde mig avslutningsvis åt att systerskapet och kärleken mellan systrarna fick en inramning och betoning som är viktig. För det är ju gemenskapen och uppoffringen i deras tjänster som ger den rätta balansen till varför nunnor väljer i glamourfritt liv i det fördolda.

Ensemble Gladys del Pilar, Suzanne Reuter, Kim Sulocki, Karl Dyall, Alexander Larsson, Klas Wiljergård, Fernando Fuente, Peter Gröning, Birgitta Rydberg, Charlott Strandberg, Edda Irestad, Ayla Kabaca, Åsa Bergh, Nina Hammarkullen, Elenor Margareta Erikson, Anna Werner, Annette Belander, Annika Herlitz, Anna Lidman, Jesper Blomberg, Tony James Andersson, Nils Axelsson, Tomas Totten Strömberg. 

Teaterkritik: Gränsfall belyser hur den relativa sanningen blänger oss surt i ögat

by

Gränsfall
Regi Hugo Hansén
Översättning Hugo Hansén och Björn Lönner
Musik Daniel Douhan
Scenografi Jenny Nordmark
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Playhouse Teater den 26 september 2019

Den spräckliga ridån går åt sidan och vi ser en blå rektangel som föreställer ett rum. Det är minimalistiskt med rekvisita som för att poängtera att det är skådespelarna som kommer att fylla ut all den lämpliga plats som fyllas ska. Det visar sig att den tolkningen verkligen kommer att göra sig gällande under kvällen. Här stjäls ingen uppmärksamhet från aktörerna.

Föreställningen belyser mycket krasst att det där med egna barn och andras ungar är en realitet vi måste räkna med i andras- och i vårt eget liv. Det går inte att gömma sig bakom klyschor. Om du kan rädda ditt eget skin eller framstå som finare än vad du egentligen är, för egen vinnings skull, så kommer de flesta av oss att ta den gyllene- och enkla vägen. Det låter inte fint, men vad sjutton. Nu tänker jag kosta på mig att bli cynisk också. För är det inte rätt mänskligt trots allt, eller borde vi vara helt principfasta när det gäller moral och etik. Uppsättningen håller mycket fast vid den vite mannens fördelar och makt, samtidigt som andra gärna vill anse sig som skrupelfria och för mångfald, så länge det inte viner om den egna knuten.

Kvällens skådespelare levererade en och annan lång monolog av poängterande och provocerande natur. Man kan naturligtvis inget annat än att förbluffas och imponeras över att man kan komma ihåg långa repliker i ett mycket högt tempo. Däremot irriterades jag utav att publiken började applådera efter dem, som om massan av ord i sig skulle jämföras med ett ordmaraton som man ville heja fram mer av. Jag funderade över om det var så att karaktären Charlie fick dessa applåder inledningsvis, för att tempot och mängden ord enbart upplevdes som huvudsyftet med den långa monologen (åh hör ni så många ord jag kan säga fort och länge). Självklart såg vi den arga och upprörda unga mannen, men orden blev mer av kvantitativ natur än genomgående kvalitativ i sina känsloyttringar. En och annan paus verbalt sätt hade kunnat ge mer must till karaktären.

I motsatts till sin son var Louise en mycket tänkande rollkaraktär som tydligt genomgick våndor. Där såg man hur känslolivet kastades mellan att vilja göra det som är rätt och till det faktum att moderskapet lätt vill ge egna fördelar till det födda barnet.

Kvällens mest sympatiska karaktär var pappa Henry som faktiskt inte var förblindad av sitt föräldraskap. Han hade inte heller problem med att ge sonen raka puckar. Dessutom glade det mig någonstans att inte heller Henry fick förbli perfekt i sina val och bedömningar mot slutet. För det är väl lite det som är meningen med att vara människa; vi är av naturen självupptagna individer, ologiska personer som vill ta för oss av det vi kan få. Vi är inte politiskt korrekta utan har alla en släng av både det ena och det andra.

Både Pia Oscarsson (Monica) och Cecilia Frode (Jenni), blev i sina tolkningar, trots att rollerna inte var helt politiskt korrekta, ändå de tolkningarna som påminner om oss alla envar. Kan det vara så att ju mycket finare man försöker vara som människa desto hårdare faller man när man väl faller under påtryckningar.

Är det inte ganska mänskligt, om än förkastligt, att vi gärna är villiga att rucka på våra fasta principer när det konkret och ingående påverkar oss som djupast ? Inte vill man ge bort sina chanser och stora möjligheter, även om det blir på någon annans bekostnad.

Det är nästan så att jag inte vill säga det, för det låter nog lite klyschigt. Sanningen är dock den att Strindberg har rätt d.v.s. ”det är syn om människorna”.

Ensemble Jessica Liedberg (Louise), Björn Lönner (Henry), Linus Nilsson (Charlie), Pia Oscarsson (Monica), Cecilia Frode (Jenni)

Barnlitteratur: Allt som händer inuti – mycket tänkvärd för alla

by

Allt som händer inuti
Av Reyhaneh Ahangaran
Illustration Annika Lundholm Moberg
Förlag: B Wahlströms Bokförlag (Nordstedts Förlagsgrupp AB)
ISBN 9789132210600

Det här är en viktig bok eftersom den handlar om tankar och känslor från A till Ö. Det är lätt för den vuxne att själv läsa på om man är osäker kring hur man ska prata om visa lätt kniviga saker i ett barns uppväxt, ”inget barn ska behöva lösa jobbiga saker på egen hand”

Dessutom är det lätt som vuxen läsare att med hjälp av alfabetet faktiskt beta av och komma ihåg viktiga saker som man både som förälder, annan vuxen eller pedagog kan behöva vara medveten om att dagens unga funderar kring.

Boken har fantastiska bilder och är rolig, samtidigt som skickligt motiverande för den som ska förklara en känsla eller situation för ett barn.
Man känner sig som vuxen också mycket trygg eftersom författaren av boken är legitimerad psykolog och det märks tydligt att hon är påläst och inte främmande för att diskutera komplicerade utgångspunkter genom ett barnperspektiv

Jag skulle lätt kunna säga att alla vuxna som har med vår nya generation att göra skulle behöva den här boken. Den har redan gett mig professionella uppslag och tankar som jag tänker använda i mitt jobb. Den är också bra för att faktiskt förstå saker som jag jag önskar att någon vuxen hade förklarat för mig när jag var liten. Men bättre sent än aldrig, tänker jag.

Teaterkritik: Gemenskapen med Teater Trixter – Otäckt nära sanningens riktiga möten

by

Gemenskapen – Uppstartsmöte
Manus Petra Revenue i samband med ensemblen
Regi Petra Revenue Lars Andersson
Musik Björn Knutsson
Scenografi och teknik Ger Olle Monnikhof Miranda B Wikström Kim Lech (praktikant)
Teater Trixter i ABF huset i Stockholm tisdagen den 10 september 2019

Vi kommer in i ett öppet glasrutan på ABF. Min första tanke är att jag missuppfattat att det är en föreställning jag ska gå på, eftersom jag enbart får känsla av att det är ett öppet möte av något slag. Jag är på väg att fråga om det verkligen är en föreställning, när jag i ögonvrån på en skådespelare ser en glimt av scenkonst. Därmed ett mycket spännande gränsdragande mellan scen och verklighet. Att med tiden också räkna ut vilka som var skådespelare och vilka av publiken som var med för egen skull, gav en kittling.

Föreställningen går ut på att i AA-modell diskutera ensamhet och människans starka behov av att inte vara själv, även om relationer är svårt. Tanken i föreställningen var nog att försöka ge en teologisk och historietyngd berättelse kring hur det inte var så bra att vi genom kunskapens äpple fick valmöjligheter. Den ”förbjudna frukten” är mer lockande före än efter. Man slänger sig dock med många floskler kring vad religion och Gud eventuellt är. Jag hade gärna sett lite fler nya tankar än enbart ”religion är ett opium för folket”. Däremot gick det inte att låta bli att le åt det faktum att en av skådespelarna berättar att han talade med Gud, vill göra slut med för att han inte finns.

Föreställningen saknade en markant röd tråd och diskussionerna skådespelarna emellan blev ibland något pompösa. Däremot fanns det spännande livsöden att berätta om och som säkert kan falla in under en och en var. Jag hade också gärna sett att föreställningen inte var drygt en timme lång, utan enbart 45 minuter som lektioner vanligtvis är. Annars hade man fått lov att ha en fikapaus som gärna hade kunnat få lov att vara inom spelets gång och utan att skådespelarna tappade sina roller. Nu blev man rastlös och kände att ”nu kan jag det här”.

Aggressioner på scen gör alltid publiken orolig. Osämja och våld är alltid obehagligt på scen för publiken eftersom man inte har full kontroll. Den ilska som var på scen i den här föreställningen var ibland så genuin att man inte visste om det var rollkaraktären eller skådespelarens egna känslor som gick över styr för att det gick fel på scen. Skrämmande, men nyttigt och annorlunda.

Skådespelare Hans Brorson (Sören), Ingvar Örner (Kurre), Karin Blixt (Eva), Lars Andersson (Vilgot), Lena Nordberg (Inez)

Gemenskapen trailer v1 from Teater Trixter on Vimeo.

Teaterkritik av ett rent nöje med clownen Manne & Co: Ren glädje, skratt och bus som clowneriets förebilder

by

Foto: Thomas Lundqvist

Ett rent nöjemed clownen Manne & Co
I Rålambshovparken den 15 juni 2019 för Parkteatern/Stockholms stadsteater
Manus och regi av trion Klintberg

I det varma sommarvädret var vi trots all en stor och engagerande publik. Mitt glada clownhjärta log också åt de faktum att barnen vrålade efter Manne och åt honom vid sin entré utan några restriktioner. Jag tror självaste Bruce Springsteen hade kunnat känna igen sig och eventuellt uppleva lite konkurrens. Jag skulle gärna ha sådana ovationer på mitt jobb.

I år var temat att hålla sig ren, inte smutsa ner och tänka på naturen. Glädjer mig åt att man tog snor som ett exempel eftersom kids fullkomligt älskar vårt klibbiga kladd i näsan, vilket är helt förståeligt (”Snornödsituation”). Det blev en bra miljödebatt där till och med vår berömda aktivist Greta fick vara med på ett hörn. Jag uppskattade det bra pedagogiska tänket och den raka och schyssta undervisningen till föräldrar som har ansvar för en ny generation människor. Samtidigt är det bokstavligen ett ”rent nöje” att se på trion Klintberg och deras clowneri. Vi får den busiga och tramsiga clownen Manne som påminner något om Zanni i den italienska komedin*. Därefter ser vi den musikaliska och tillrättavisande clownen i Olle (en Pierrot liknande karaktär men inte vit) och slutligen anländer Maria som den färgglada och livfulla (Colombina liknande) clownen som fick medge att människor kan driva henne till vansinne. Mellan slarvigt bus, tydliga regler och massor av energi kan härlig clowneri skapas. Det gjorde det också.

Clownen Manne har en fantastisk förmåga att genom lättsamma repliker och mjuka rörelser ge barnen en uppfattning om hur härligt clowneri faktiskt är. Att han är spontan och utan att tveka blandar kroppsspråk och teckenspråk med varandra gör att man inte för ett ögonblick kan sluta le åt hans upptåg. Manne får mycket bra draghjälp och uppbackning av sina kollegor på scen. Man känner tydligt hur ”tighta” de är med varandra och man ser att de skrattar spontant med varandra när ingen ska se. Man hoppas på mer clowneri från dem framöver.

Manuset är skrivet på ett sådan vis att barn från 4 år ska förstå handlingen och det gör de också. Jag uppskattar dock som vuxen att många skämt är dubbelbottnade så att vuxna kan få en egen upplevelse också, av föreställningen. Jag tycker att man ska ta åldersinriktningen på 4 år på allvar. Några föräldrar vid min sida var lite besvikna över att deras 2 åring inte lyckades vara intresserad i 45 minuter. Det är som att kräva av mig att jag skulle orka läsa en doktorsavhandling i fysik utan att somna. Barnteater kan inte tillfredsställa alla ålderskategorier samtidigt och det är orimligt att kräva.

I hela konceptet kring att tvätta förekommer också lite trollkarls konster som några av barnen blir mycket fascinerade av. Tanken kring hur saker kan krympa och växa igen är bedårande fint. Deras avslut med en pedagogisk och tackande sång var mycket medryckande och frågan är när man slutar tralla på den. I bästa fall sitter den kvar mycket länge.

På scen Manne Klintberg, Olle Klintberg, Maria Klintberg.

* Är namnet på den italienska komedin s.k. lustspel (1500-talet) som är grunden för många clownkaraktärer. Rollerna spelar parodier och ironiska spel om moraliteter mm.