Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Skuggan över stenbänken – vackert, poetiskt, fantasifullt

by

Malin Karlsson i Skuggan över stenbänken. Foto: Sören Vilks

Skuggan över stenbänken
Bygger på Maria Gripes roman
Dramatisering Gustav Tegby
Regi Sara Cronberg
Konstnärligt koncept Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym Helle Damgaard
Videodesign Stefan Bexell Stanisic
Ljus Johanna Svensson
Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteater Stockholm 10 november 2023

En vacker, poetisk och fantasifull berättelse, en föreställning som är perfekt att gå på med hela hela familjen. Inte för de allra minsta barnen men för barn från tio-tolvårsåldern är det en varm, lagom spännande och hemlighetsfull handling som spelas upp. Där finns också samhällskritik i skildringen av klyftorna mellan de rika välbeställda och de fattiga, utanförskapet. Det var stora skillnader mellan fattiga och rika då men det finns fortfarande kvar. Maria Gripes mer esoteriska andliga budskap som är temat i flera av hennes mer kända romaner är något nedtonat i denna berättelse men det finns ändå där och är nog mer aktuellt än tidigare.

Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet i en mindre svensk stad. Huvudpersonerna är 14-åriga Berta och familjens nya husa Carolin som är ung och lite mystisk, väldigt ovanlig och med skinn på näsan. För att vara tjänsteflicka är hon ovanligt självsäker och självständigt tänkande. Både Berta och hennes bror Roland dras till Carolin. Bertas familj är välbärgad och har råd att hålla sig med både husa och tjänsteflicka. I staden finns också Flora, en alkoholiserad kvinna med två små barn som far illa.

Malin Vispe i Skuggan över stenbänken.

Den nya tjänsteflickan, Carolin, är världigt annorlunda. Hon är en udda och snabbtänkt ung kvinna. Hon är väldigt nyfiken på familjens fotoalbum och ägnar mycket tid åt att dem. Samtidigt är hon tystlåten om sin egen bakgrund och familj. Alla i familjen har på något sätt en dragning till henne.

Skugganserien skiljer sig från Maria Gripes mest kända romaner. I Skugganserien är det mystiska nedtonat, men det finns ändå kvar på ett finstämt, subtilt sätt, framför allt genom Bertas far som ständigt stänger in sig i sitt arbetsrum där han forskar kring Emanuel Swedenborg för att skriva en bok om Swedenborgs tankar. Berta och Roland hade en storebror som dog som liten och Swedenborgs tankar om att de som dött fysiskt ändå finns kunde ge fadern tröst i sorgen.

Pierre Tafvelin och Leopold Lilja i Skuggan över stenbänken.

Skuggan över stenbänken är en magisk föreställning på flera sätt, med digitala effekter i svartvitt som involverar scenografi, ljud och ljus. Det är mycket välgjort scenografiskt, bildmässigt, ljudmässigt och med kostym. På scenen står flera stora skärmar där olika foton och miljöbilder projiceras. Allt i svartvitt vilket skapar en stark tidskänsla från 1900-talets början, en känsla av att titta in i ett fotoalbum från den tiden. Av och till rullas möblemanget in som pappkulisser. En bra symbol för det välbärgade borgerskapets tunna fernissa. Även kostymer följer den svartvita färgskalan. Det förstärker en känsla av mystik och tidlöshet, att vi förflyttas till den tiden och den tiden finns här.

Föreställningen är både rolig och berörande och har något både för de vuxna och barnen, alla kan känna igen sig i något eller någon. De digitala effekterna gör att föreställningen delvis är som en film men ändå är det fortfarande scenkonst med skådespelare på scen. Det fungerar väl och blir ett mycket bra sätt att få barn och ungdomar att uppskatta teater.

Religionshistorikern Per Faxneld skriver om Maria Gripe:
Maria Gripe tyckte om spökhistorier men ogillade vidskepelse. Hon menade att världen inte fullt ut kan omfattas av våra sinnen, men att det som framstår som gåtfullt idag kan vara fullt begripligt i framtiden.
Ordet ”ockult” hade en mycket negativ laddning. Det osade villfarelse och moraliskt fördärv.
Gripe själv invände i en intervju mot att hennes böcker kallades ockulta. Hon menade att Tordyveln och Agnes Cecilia är rena spökhistorier. I Agnes Cecilia finns dessutom en psykologisk förklaring. I skuggböckerna finns inga övernaturligheter alls och de innehåller inga ockulta budskap. Jag är mycket road av spökhistorier, men jag tycker illa om vidskepelse. Sedan är det en helt annan sak att våra fem sinnen inte räcker till för att uppfatta hela tillvaron och att mycket som i dag är fördolt för oss kanske i morgon får en naturlig förklaring. Men det betyder inte att det är ockult.

Vid tiden för då Maria Gripes böcker kom kunde motståndet gentemot hennes mystik vara starkt på sina håll men idag är nog tiden mer mogen. Många statistiska undersökningar visar att en stor andel som bor i Sverige eller i västvärlden idag är öppna för tanken att det finns saker som våra sinnen inte kan registrera eller uppfatta som vetenskapen kanske kan i framtiden.

Om Sara Cronberg och Bombina Bombast
Regissör Sara Cronberg har varit verksam sedan 1998 på Malmö Stadsteater, Uppsala stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern samt flera teatrar i Danmark. Hon har i flera projekt samarbetat med scenkonstkompaniet Bombina Bombast som skapat över 30 originalverk för scen och film karaktäriserade av mötet mellan scenkonst och innovativa teknologier. För deras gemensamma föreställning Ögonvittnen tilldelades de Thaliapriset 2019.

Om Maria Gripe
Maria Gripe är en av Sveriges stora och kända barnboksförfattare. Hon skrev ett 30-tal böcker, däribland Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Böckerna har gjort succé över hela världen och översatts till över tjugo språk. Skuggan över stenbänken kom ut 1982 och är första delen i Skuggserien som innefattar totalt fyra böcker.

Regissören, Sara Cronberg säger:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen.

Skuggan över stenbänken är den första i den så kallade Skuggserien som består av fyra romaner. Kanske iscensätts också uppföljarna? Det skulle säkert välkomnas av många. I alla fall av mig och alla de som gav premiären stående ovationer.

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe

Filmrecension: November – angår oss alla

by

November
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 november 2023

En stark film som sticker ut i mängden. Jag tycker inte ordet ”viktig” är bra att använda egentligen – kultur behöver inte vara viktig, men när det gäller denna skildring av en jakt på terrorister så är den både viktig och välgjord och mycket talande för vad som behöver tas upp just nu, i vår tid.

Filmen skildrar jakten på de terrorister i flera attacker i Paris s13 och 14 november 2015 dödade minst 130 människor och skadade fler än 350. IS, Islamiska Staten, tog på sig ansvaret för dåden. Filmen skildrar denna jakt på skyldiga terrorister som är den störa terroristjakten i Frankrike hittills.

Terrordåden i Paris i november 2015 var ett samordnat terrorattentat med skottlossningar och explosioner på sex platser i centrala Paris och i förorten Saint-Denis den 13 och 14 november 2015. 130 personer dödades och över 350 skadades vid dådet. 89 av dödsoffren och över 300 av de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Konsert låter skrämmande bekant. Hamas grymma attack som startade krigstillståndet gentemot skedde också i samband med ett sammanhang där människor träffas för att njuta av musik, vid en musikfestival.

Filmen börjar med att vi får se hur larmtjänsten blir överöst av samtal. Larm på larm ringer från attacker spridda över staden. Jag minns nyheterna den dagen med rapporter om dödsattacker mot människor vid en sportanläggning, kaféer, restauranger och konsertlokalen Bataclan. Bomber och människor som sköts till döds. Den franska polisens antiterroristenheter går direkt upp i katastrofläge. Ganska snart får de tips om att fler terror-attacker är planerade så det blir än viktigare att få tag på de terrorister som ligger bakom allt och planerar allt.

Vi får följa antiterrorist-enhetens kamp både för att förhindra fler dåd och för att få tag på de skyldiga. Terroristerna sprider falska uppgifter som gör att antiterrorist-enheten tror att en av ledarna har dödats.

I ett pressmeddelande om filmen berättas att av respekt för de döda och efterlevande visas inte illgärningarna. Det är ett stort plus för filmen av andra skäl också. Vi behöver inte se alla hemskheter för att förstå vad terrorism innebär. Det gör att det blir ännu mer fokus på själva jakten på terroristerna.

Filmen fokuserar på jakten och till skillnad från många Hollywood-produkter är det mer gruppen som helhet än de enskilda poliserna eller militärerna vi följer även om vi får följa två-tre av dessa polismän och poliskvinnor lite närmare. Men det handlar inte om dem som privatpersoner. Väldigt lite av deras privatliv exponeras. Jag tycker det fungerar väldigt bra. Det gör att filmen känns aktuell, trovärdig och jag får en känsla av att vara med där, mitt i hetsen.

Ett annat plus är att filmen låter oss slippa komma alltför när terroristerna. Vi behöver inte veta vad som gjort dem så hatfyllda att de utan att blinka dödar hundratals människor som de inte ens känner. För de finns människor som har svåra förhållanden men inte väljer att bli terrorist. Vi har också en enorm hjälte i filmen, en privatperson som vågar berätta vad hon vet och sett, trots att hon utsätter sig för fara.

November är spännande och angår oss alla. Filmen är extra aktuell idag, när en terror-organisation som Hamas startat ett krigstillstånd i Israel. Denna film är en påminnelse om att kampen mot terrorism är lika viktig idag som för åtta år sedan.

Filmrecension: Slow – seg och ytlig skildring av asexualitet

by

Slow
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 november 2023
Regi Marija Kavtaradze

För att vara en film som handlar om någon som är asexuell är det oproportionerligt stort fokus på sex och sexscener i filmen. Det är lite av ett hån mot de som är asexuella. Asexualitet är ett brett spektrum och handlar om många olika sätt att vara. Skildringen är fördomsfull och en sak är säker: den som tillhör det asexuella spektrat kommer inte att känna igen sig. Och då är frågan: varför skildra det så ytligt?

Filmen heter Slow och den är väldigt seg. Att något kan ta tid att berätta kan vara bra, det kan ge teman tid att fördjupas. Men i denna film är långsamheten bara seg och ger ingen fördjupning. Vilket jag tycker är tråkigt då jag känner många som återfinns under det asexuella spektrat.

Elena är dansare och hon träffar Dovydas när han anlitas som teckenspråkstolk i en klass hon undervisar för döva ungdomar. Elena ska träna de döva ungdomarna inför ett läger och en tävlingar. Elena och Dovydas blir vänner snabbt och vänskapen fördjupas. När Elena vill ha sex berättar Dovydas att han är asexuell. Men då de dras till varandra bestämmer det efter en del strul att ändå ha en relation, att vara ett par. Det blir, inte särskilt oväntat, en del svårigheter i relationen och det blir inte bättre av att de av och till har väldigt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar. Den intressanta delen av filmen är skildringen av hur svårt det kan vara att verkligen våga känna vad man känner och kunna prata om det.

Asexualitet är mer spritt än många troligtvis förstår. I majoritet av filmer och litteratur skildras kärlek som lika med sex. Alla relationer startar när de har sex med varandra. Det är väldigt missvisande. Även våldtäkt innebär sex och det är väl ingen som kallar våldtäkt för tecken på kärlek. Att kärlek är så mycket ner än sex, att kärlek är något som binder samman människor på olika nivåer med eller utan sex är väl ganska självklart, även om tv-serier och filmer nu för tiden oftast likställer kärlek med att ha sex tillsammans. Det är väldigt ytligt. Så jag tycker det är synd att Dovydas asexualitet skildras väldigt ytligt. Filmens distributör skriver om filmen:
Hon vill alltid ha sex
Han vill aldrig ha sex
De älskar varandra

Njae, jag är rätt besviken ändå när de nu ändå kommer en film som skildrar någon som är asexuell. Filmen vann Bästa regi på World Cinema Sundance 2023 och när Litauens Oscarsbidrag. Jag tror att de som röstat på filmen inte känner till något om det asexuella spektrat, för då hade de sett hur mycket filmen missar. Jag känner flera personer som trätt fram i reportage och intervjuer där de berättat om sin asexualitet. De har blivit så hånade och förlöjligade i kommentar från tittare. Uppenbart är det väldigt provocerande i vår värld och vårt samhälle att vilja ha ett djup i en relation innan sex kommer in. Det finns asexuella grupper som kan ha sex om de är mycket trygga med sin relation. Men andra vill aldrig ha sex. En del är romantiska, andra är inte romantiska. Det är ett brett spektrum men det triggar många troll.

Elena är dansare så det är klart det är mycket dans med, många dansscener som ska skildra hennes känslor och inre liv. Det fungerar si så där.

Vad är kärlek? Kärlek kan självklart handla om mycket annat är tvåsamhet. Kärleken till ett barn eller kärleken mellan vänner eller kärleken mellan en människa och en hund eller katt kan vara stark och livsavgörande. Slow missar helt dessa möjligheter att kika närmare på vad kärlek är.

Slow – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Jeanne du Barry – humor och visuellt överdåd i Johnny Depps återkomst i Maïwenns regi

by

Jeanne du Barry
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Maïwenn

Johnny Depps återkomst på biograferna efter den intensivt mediabevakade skilsmässa med Amber Heard och rättegången kring allt ståhej är i en roll kung Louis XV:e av Frankrike. Det är en ganska rolig och absurd kostymfilm med Johnny Depp som en uttråkad fransk kung på 1700-talet.

Filmen bygger på verkliga händelser fast dramatiserade. Huvudpersonen, Jeanne föds under enkla förhållanden och hon lever med sin ensamstående mamma. Hennes mamma fick jobb hos en finare familj från överklassen och mannen i familjen fattar tycke för den lilla flickan Jeanne och lär henne att läsa och öppnar hennes ögon för litteraturens fantastiska värld. Men när Jeanne blir tonåring blir frun i huset orolig för att maken ska lockas till sexuella äventyr med Jeanne som då placeras i ett nunnekloster med en skola för flickor. Jeanne hittar mycket att läsa där och när hon upptäcker erotiska böcker blir hon utkastad från klostret.

Som Jeanne ser det finns det bara två valmöjligheter för en ung fattig kvinna: antingen att bli lågavlönad tjänarinna eller kurtisan, ett finare ord för prostituerad. Jeanne väljer kurtisans väg och hon lyckas bra. Hon blir uppvaktad av flera finare män, bland annat greven av du Barry. En dag får greven tips om att ta med Jeanne till kungen, som spelas av Johnny Depp. Kungen och Jeanne får en nära relation. Jeanne blir hans favorit-älskarinna.

Det är en rätt fantastisk historia. Hur sann skildringen av kungen och Jeanne du Barry är – tja det kan väl ingen veta. I en scen går både kungen och Jeanne i mans-kläder och det blir så uppmärksammat att flera av kvinnorna i hovet härmar Jeanne och klär sig i byxor som män. Jag vet inte hur sant det är. Men skildringar av kungens och Jeannes förhållande underhållande och hon är inget offer. Hon har själv valt sitt liv och hon ett liv i lyx. De två har uppenbarligen roligt tillsammans. Givetvis finns det avundsjuka och missunnsamhet och Jeanne får fiender.

Jag hade roligt och filmen bjuder på ett visuellt överdåd med vackert foto. Fantastiska kostymer och den imponerande slottsmiljön från Versailles och två skickliga skådespelare som Johnny Depp och Maïwenn i rollen som Jeanne. Jo, lite egotrippat är det att vara regissör och samtidigt ha huvudrollen och se till att det blir många närbilder på sitt ansikte. Visst. Men det är rätt kul också. Det finns en humor i det också.

Filmrecension: Sound of Freedom – stark, välgjord, spännande, berörande

by

Sound of Freedom
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Alejandro Monteverde

Ingen kan se denna film utan att bli berörd på djupet. Det måste vara omöjligt. I så fall är den som inte blir skakad av Sound of Freedom gjord av sten rakt igenom. Den är både spännande och stark. Trots att den bygger på verkliga händelser fungerar den ändå perfekt som drama. En fallgrop för många filmer som bygger på verkligheten är att redovisnings-skyldigheten tar över för mycket, att regissören tar med mer än vad som är bra för dramaturgin för att han eller hon känner att berättelsen måste redogöras mer detaljerat. Här är resultatet en dramatisk film som engagerar mig som tittare och ger mig en insyn i något som jag egentligen inte skulle vilja veta mer om men som det är något vi alla bör vara medvetna om.

Filmen är djupt tragisk och samtidigt ger den hopp. Den skildrar sextrafficking av barn och kampen mot den. När det gick upp på amerikanska biografer slog den i antalet sålda biljetter ut båda de två stora kassafilmerna, den nya Indiana Jones och den nya Mission: Impossible. Att en film om sextrafficking av barn kan locka storpublik i USA säger en hel del om hur stort engagemang frågan väcker är och att filmen är välgjord. Det är skickligt att kunna skapa en underhållande film av ett så svårt och tragiskt ämne.

Sextrafficking av barn är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter i världen.
Den är redan nu större än illegal vapenförsäljning och är på väg i rask takt att bli större än all världens knarkhandel. Fakta är att slavhandeln är i världen idag större än den var under slavtiden. Bland dessa slavar finns många som säljs som sex-slavar.

Filmen bygger på en sann historia där vi får följa Tim Ballard, en amerikansk agent som arbetar för att sätta fast straffickingligor specialiserade på barn. Men en dag känner han att det inte räcker. Att sätta dig ligorna är visserligen nödvändigt men han vill också kunna rädda dessa barn, dessa unga offer och han får med sig några medarbetare och spårar upp kidnappade barn som säljs som sexslavar.

När Tim Ballard och hans män lyckas rädda en liten mexikansk pojke får de reda på att pojkens syster också kidnappats och är sexslav någonstans. Tim Ballard kan helt enkelt inte släppa det. Vetskapen förtär honom inifrån. Han måste finna henne, till varje pris. Sökandet efter att hitta systern för honom och hans män ut på en farlig – in i Columbias gerillas territorier.

Berättelsen är stark, självklart. Men den är också dramaturgiskt välgjord, spännande och engagerande.

Huvudrollen, Tim Ballard, spelas av Jim Caviezel. Han är privat också engagerad i kampen mot sextrafficking. Jim Caviezel slog igenom i storfilmen Greven av Monte Cristo och har också spelas Jesus i Mel Gibsons The Passion of the Christ. Han har också spelat mot Stallone och Schwarzenegger i Mikael Håfströms Escape Plan och i tv-serien Person of Interest.