Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: A Hero – träffsäker, komisk men också skakande berättelse

by

A Hero
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Originaltitel Ghahreman
Regi och manus Asghar Farhadi
I rollerna Amir Jadidi, Mohsen Tanabandeh, Fereshteh Sadre Orafaiy, Sarina Farhadi

En träffsäker skildring av hur hur maktlös den som står lång ned på samhällsstegen är. Filmens berättelse är i mycket en skildring av livet och samhället i Iran men samtidigt en universell historia. I A Hero borrar Asghar Farhadi sig in frågor om skuld, moral och heder och i synnerhet i en värld där ett videoklipp i sociala medier kan klä av all heder från en människa.

I centrum för handlingen står Rahim (Amir Jadidi) som sitter i fängelse på grund av en obetald skuld. Att sättas i fängelse för att man har en skuld istället för att få chansen att arbeta, få lön och kunna betala av skulden låter för mig som ett medeltida rättssystem, ovärdigt en demokrati, typiskt för en teokrati som Iran.

Rahim har permission från fängelset under två dagar, då han bor hon sin syster och hennes man. Rahims son, som ser ut att vara i tioårsåldern, bor också där. I Iran har fäder i stort sett alltid rätt till barn vid skilsmässor. Rahim är skild och har träffat en ny flickvän. Tillsammans med flickvännen har Rahim en plan för att försöka förmå sin fordringsägare att efterskänka en del av skulden och därmed kunna bli frisläppt från fängelset.

Rahims flickvän har hittat en väska med guldmynt i. Hon vill att de växlar in dessa guldmynt till pengar och betalar av en stor del av Rahims skuld. Men Rahim bestämmer att de ska försöka få tag på den person som tappat väskan. Detta sätter en både komisk, absurd och väldigt mänsklig karusell av händelser.

Även om filmen utspelas i Iran och mycket i handlingen är typiskt iranskt kan vi ändå känna igen många av de fenomen som tas upp. Sociala mediers otroliga inflytande över vad den stora massan tänker och tycker är en världsvid företeelse, kanske ofta en förbannelse.

Asghar Farhadi berättar:
– Liksom överallt i världen har sociala medier stor plats i människors tillvaro i Iran, så pass omfattande att man har svårt att minnas hur våra liv såg ut innan de fanns. Jag tycker det märks ännu tydligare i Iran än på andra platser, på grund av landets socio-politiska situation.

Filmen skildrar också hur maktlös den är som står långt ner på samhällsstegen, som en fattig fängelsekund. Och människor har svårt att ha medkänsla för andra än sig själva, då var och en är fastlåst i att tycka synd om sig själv. Detta är en stark berättelse som jag är rätt skakad av. Trots att det är ett drama, en påhittad berättelse, kan vi känna igen fenomenen i våra vardagsliv och i alla olika samhällssystem. A Hero är en träffsäker, komisk men också skakande berättelse.

OM ASGHAR FARHADI
Tvåfaldige Oscarsvinnaren Asghar Farhadi vann Grand Prix i Cannes for A Hero.
Asghar Farhadi långfilmsdebuterade 2003 med Raghs dar Ghobar / Dancing in the Dust. Hans fjärde film Darbareye Elly / About Elly vann Silverbjörnen i Berlin 2009 för Bästa regi samt utsågs till Bästa film vid Tribeca Film Festival. Nader och Simin – En separation, Farhadis internationella genombrott från 2011, vann bland annat Guldbjörnen i Berlin, en Golden Globe samt en Guldbagge för bästa utländska film. Filmens framgångar kröntes med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, och den fick dessutom en Oscarsnominering för Farhadis originalmanus. Ett par år efteråt gjorde han Det förflutna, som bland annat nominerades till en Golden Globe för bästa utländska film, och 2016 kom The Salesman som bland många andra utmärkelser fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samt en Guldbagge. Farhadis filmer har därmed vunnit Irans enda två Oscarstatyetter genom tiderna. Bland hans filmer märks också Alla vet med Penélope Cruz och Javier Bardem. A Hero utsågs till årets Oscarsbidrag från Iran.

Filmrecension: The Adam Project

by

The Adam Project
Betyg 2
Premiär på Netflix 11 mars 2022

En berättelse om en stridspilot som tar sig tillbaka till år 2022 för att ta itu med ett stort problem i framtiden. Han ville till 2018 med kom fel. Framme i år 2022 träffar han sig själv som tolvåring. Tillsammans måste hans framtids-jag samarbeta med sitt tolvåriga jag för att förhindra ett hot i framtiden.

Tja, grundfrågan i temat har vi väl stött på tidigare i science fiction-berättelser kring framtiden och tidsresor.

När den tidsresande stridspiloten Adam Reed råkar kraschlanda år 2022 börjar han samarbeta med sitt 12-åriga jag för att rädda framtiden. Den här är långt ifrån den bästa i denna genre. Den började gulligt, lite komiskt men efter ett tag kom tv-spels-dramaturgin in med onda giriga människor med rymdskepp från framtiden och en massa skjutande.

Denna science fiction-film spretar i högsta grad och det är som att filmens skapare inte lyckas bestämma sig vilken slags film det ska vara och vilken målgrupp som den ska tilltala. Problematiken kring tid och vad det skulle kunna innebära för framtiden om vi verkligen kunde resa i tiden och förhindra att saker inträffar i framtiden är en fråga som det funderats kring i flera sammanhang. I denna film blir dessa funderingar både spretiga och väl ytliga och förutsägbara.

Fick tvinga mig själv att se klart denna film. Att den ändå inte fick allra lägsta betyg beror på att skådespelarna är rätt charmiga.

Filmrecension: Den stora friheten – omskakande, går rakt in i hjärtat

by

Den stora friheten
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Sebastian Meise
Medverkande Franz Rogowski, Georg Friedrich, Anton von Lucke m fl.

Vad händer med människor när de blir inlåsta i fängelse för längre tid? Denna film tror jag ingen kan se utan att bli djupt berörd. Den går rakt in i hjärtat. I centrum för filmen står Hans som är homosexuell och som flera gånger grips och döms till fängelse. Paragraf 175, den tyska lag som kriminaliserade homosexuella handlingar togs bort helt först 1994. Denna berättelse är som filmbolaget skriver: En stark och omskakande berättelse om livet som offer för Paragraf 175.

En del filmkritiker har kallat filmen för en film om kärlek. Nja, egentligen tycker jag att filmens tema är något annat. Temat är vad en samhälle kan göra med människor när de buras in och i synnerhet vad som händer när människor blir dömda för något de är, som till exempel då det var kriminellt att älska människor av samma kön som man själv. Hans lever en stor del av sitt liv bakom fängelsemurarna och då är det ganska självklart att han knyter en del nära kontakter med män i fängelset. På så sätt finns kärlek och relationer med i filmen, men det är inte grundtemat.

I fängelset träffar Hans bland andra en grövre brottsling, Viktor som sitter inne på livstid för mord. Viktor är inte homosexuell men efter att ha vistats på fängelset samtidigt i flera år knyter de två männen en slags vänskapsrelation. På ett sätt är Viktor en spegling av samma tema som filmens tema, om vad det gör med människor att leva i ett fängelse. De två männen inser på olika sätt att deras förmåga att anpassa sig till livets på utsidan inte längre är möjlig. De har lärt att överleva i det råa klimatet innanför murarna.

Att därför kanna dennaför ett kärleksdrama har jag svårt att hålla med om. Visst finns det olika former av kärlek med i relationerna som skildras men det filmen framför allt handlar om är vad förtrycket av homosexuella gjorde med de som utsattes för att sitta i fängelse med jämna mellanrum. Att bli ”botad” och inte längre homosexuell är knappast möjligt.

”Den stora friheten” är Österrikes Oscarbidrag 2021 och vann ”Un Certain Regard Jury Prize” på filmfestivalen i Cannes tidigare samma år.

Filmen pendlar mellan olika tidsperioder vilket är skickligt genomfört. I kläder och annat förstår vi snabbt vilken tid varje scen utspelas i. Den är stark, berörande, omskakande och med oerhört duktiga skådespelare. För mig som inte är van vid österrikisk film eller tv var det spännande att skådespelare jag inte sett tidigare.

Filmrecension: Snöleoparden – en fantastisk djurfilm och en kontemplativ resa

by

Filmrecension: Snöleoparden
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Marie Amiguet

En fantastisk resa i otämjd natur – står det i marknadsföringen av denna underbara dokumentär. Men filmen är mycket mer än så. Det är en film som öppnar våra ögon för allt liv som finns omkring oss och är en filosofisk betraktelse över våra liv och hur vi ser på oss själva och omgivningen. Filmen är en meditation över vad det är att leva och den pekar på det viktiga i att kunna vänta. Att vi inte behöver rusa jämt och ständigt, vi behöver inte packa in så mycket aktiviteter som möjlighet i den tid vi har. Ge livet tid att bara vara.

Dokumentärfilmaren Marie Amiguet följer med Vincent Munier, en av världens främsta naturfotografer, och författaren Sylvain Tesson högt upp bland Tibets bergsmassiv för att med egna ögon få se samt fotografera snöleoparden, ett av världens mest sällsynta kattdjur. Men i denna oländiga kalla trakt finns ett djurliv som få har sett och dokumenterat. Filmfotografen har kommit nära massor av olika djur. Det är helt enkelt underbart fantastiskt. Det är stort att få se dessa djur, en del arter jag inte ens kände till.

Men filmen är mycket mer än en inspelning av djur, i samtalen mellan fotografen och författaren får vi höra tankar kring vad stadslivet är och vad naturen är och hur viktigt det är att kunna sitta still och vänta. För att kunna fånga sällsynta eller skygga djur på foto är det en förutsättning att kunna hålla sig dold och ha tålamod och vänta. Men det är väl också en metafor för mycket annat i livet. Om vi har tålamod och kan vänta in saker kan vi få uppleva stora ting. Det är vad filmen förmedlar.

Ytterligare ett stort plus för musiken, som skapats av Warren Ellis i samarbete med Nick Cave.

Fakta om de som medverkar i filmen;
Kärlek till naturen är något som genomsyrat tillvaron för trion bakom SNÖLEOPARDEN. Fotografen Vincent Munier, trefaldig vinnare av BBC Wildlife Photographer of the Year och Nikon European Ambassador, har fotograferat djurlivet runtomkring sig sedan han var tolv. Regissören Marie Amiguet har tidigare tjänstgjort som fotograf på The Valley of the Wolves. Ursprungligen tog hon kandidatexamen i biologi men lusten att göra dokumentärer om djur och natur drev henne snabbt in på den bana hon följt sedan dess. Författaren Sylvain Tesson skrev i början av tiotalet prisbelönta vildmarks-skildringen The Consolations of the Forest: Alone in a Cabin on the Siberian Taiga, filmatiserad under titeln In the Forests of Siberia.

Snöleoparden har lockat en storpublik till biograferna i Frankrike, hittills närmare 500.000 besökare. Den har deltagit i flera festivaler och vunnit priser i Cannes och i Santa Fe Film Festival bland annat.

Teaterkritik: Kulla-Gulla på Kulturhuset Stadsteatern – en helhetsupplevelse

by

Foto: Markus Gårder

Kulla-Gulla

Av Martha Sandwall-Bergström
Dramatisering Åsa Lindholm
Regi Maria Sid
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus och bild Joonas Tikkanen
Musik och komposition Iiro Rantala
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Catharina Allvin
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Urpremiär 4 mars 2022, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Maja Rung, Eva Stenson, Odile Nunes, Ludde Hagberg, Sandra Medina, Manuela Gotskozik Bjelke, Matilda Ragnerstam, Tove Edfeldt, Simon Edenroth, Carlos Romer Cruz, Yngve Dahlberg, Lars Göran Persson, Robert Noack, Karim Rahali, Rebecca Seward, Björn Vårsjö, Oscar Karlsson.

Ibland är samhället så orättvist att det är moraliskt rätt att bryta mot den lag som makten förtrycker med. Det är ett grundläggande tema i Martha Sandwall-Bergström bokserie om Kulla-Gulla. När denna berättelse nu tar gestalt på en teatescenr presenterar dramatikern Åsa Lindholm och regissören Maria Sid med sitt team en överväldigande och engagerande föreställning. Premiären fick stående ovationer, vilket den är väl värd. Skådespelarna agerar som ett sammansvetsat team och scenografin med en stor gunga i mitten som får föreställa både tåg och skog är en smart och fantasifull lösning.

Salongen var fylld av många familjer med barn. Det var roligt att gå på en teaterföreställning som inte i första hand vänder sig till barn men ändå fungerar utmärkt för de yngre samtidigt som den talar till de vuxna. Kulla-Gulla är en stark berättelse där den unga föräldralösa flickan som kallas Kulla-Gulla är en hjälte som kan inspirera i denna skildring av ett Sverige i brytningstiden då torpare och statare började bryta sig fria från slavliknande förhållanden.

Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.

Kulla-Gulla behövs nu, idag då stora själviska, giriga makthavare ställer till krig. Det är aldrig de mäktiga, de rika, som drabbas av krig eller följderna av naturkatastrofer eller pandemier. Det är alltid de fattiga, de maktlösa som blir värst drabbade och utsatta. I berättelsen om Kulla-Gulla möter vi fattiga människor som blir utsugna av de rika markägarna. En pojke som stulit ägg för att hans mamma är sjuk och de inte har någon mat blir straffad med sju slag med en linjal på sin hand för att minnas de sjunde budordet: du skall inte stjäla. Men vi som läser berättelsen eller ser föreställningen känner att här är det tjuven som har den moraliska rätten och patron som bestraffar gör moraliskt fel.

Föreställningen är drygt två och en halv timme med paus – och de två akterna skildrar två helt olika faser i berättelsen om Kulla-Gulla. I den första får vi följa när hon som föräldralös auktioneras ut bland torpare och bönder för att bli gratis arbetskraft. Hon får slita hos hårt och när torparmor dör tar Kulla-Gulla, fast hon själv är ett tolvårigt barn, över ansvaret för torparens barnen. Mannen arbetar men super  mycket och tar långt ifrån det ansvar en förälder förväntas ta.

I den andra akten har Kulla-Gulla hamnat hos sin rika morfar, patronen, och hon får fina kläder, massor av mat och ska utbildas till en fin dam. Den delen är av och till väldigt rolig och publiken skrattar gott. Maja Rung som är duktig i första akten växer ännu mer i sin roll i den andra akten, där vi kan känna med Kulla-Gullas nyfikenhet inför de unga kvinnorna i den rika världen.

Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.

Att baka in en bokserie på nio böcker i en teaterföreställning måste självklart föra med sig att några händelser och karaktärers utveckling i böckerna tas bort. Men det finns några små missar i överföring från böckerna till scenen, några lösa trådar som inte följs upp. Framför allt tänker jag på Johannis som klagar på att han inte hör i första akten. Vi som läst böckerna vet varför. Men det får vi aldrig reda på i andra akten då han dyker upp och tycks vara fullt hörande. Det kanske vore bättre att ta bort den delen helt?

En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.