• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Amina

17 december, 2023 by Rosemari Södergren

Amina
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Ahmed Abdullahi
I ROLLERNA
Amina Nimco Ahmed Ali
Sofia Jamilah Mohamed Kirih
Rose Ariane Castellano

En film som klär av myten att vi kan uppnå vad vi vill bara vi kämpar och tror på var dröm. Amina är en ung talangfull MMA-fighter men som inte kan satsa på målmedvetet som hon vill eftersom hon har en dotter på sju år. Hon har delad vårdnad och har därför sin dotter varannan vecka. Amina liksom dotterns pappa har somaliskt ursprung, men bor i Sverige. Dotterns pappa bor tillsammans med en svensk kvinna som han väntar barn med. De erbjuder sig ofta att ta hela vårdnaden. Framför allt för att Amina inte är den perfekta mamman. Amina jobbar kvällar och nätter som vakt vid diskotek och hennes föräldrar vill inte ställa upp som barnvakt eftersom de tycker att hon som kvinna ska ta sitt ansvar som mamma och se till att få en jobb på dagtid.

Amina slits mellan omgivningens förväntningar på hurdan en mamma ska vara och sin egen inre drivkraft och dröm. Det enda hon egentligen älskar att göra är att träna och gå matcher som MMA-fighter. ”Det är den enda ska kan”, säger hon.

En dag möter hon en av sina gamla träningskamrater som fått chansen att gå en riktigt stor proffsmatch. Kamraten berättar att hon hr en av de bästa coacherna, Rose. Den som accepterad som ett uppdrag hos Rose vet att den kommer att få stora matcher om han eller hon tränar hårt. Lusten att gå in på allvar för MMA sätter fart inom Amina och hon börjar träna hårt på Roses gym och gör allt för att få hennes som sin coach.

Det blir allt svårare att kombinera träning och matcher med att vara mamma. Förväntningar och krav från familjen krockar med krav från tränaren. Aminas föräldrar vägrar ställa upp som barnvakt om Amina tränar. Det är skrämmande att inse att det kan vara så ensamt för en ensamstående mamma. Att det är så omöjligt att få hjälp. Samtidigt kan idrottens krav också vara pinsamt enögda.

Det var väldigt intressant att se filmen på den biograf jag gjorde för övriga i publiken var ungdomar med somaliskt ursprung. Vid ett scen i filmen skrattade både de och jag väldigt högt. Amina lämnar dottern till hennes pappa och sambo vid jul och blir inbjuden att äta julmat med dem. ”Jag har lagat somalisk julmat”, säger pappans sambo. Något som heter somalisk julmat finns ju inte. Enligt den provisoriska konstitutionen från 2012 är islam Somalias statsreligion, spridandet av andra religioner än islam är förbjudet i landet samt alla lagar måste följa sharias generella principer. ( Från wikipedia ) Eftersom filmens regissör Ahmed Abdullahi är född i Somalia vet han säkert om det och har den scenen av andra skäl, kanske för att visa på en del svenskar okunnighet eller som en liten rolig blinkning åt somalisk publik.

Filmen Amina vänder förstås på Rocky-konceptet. Istället för att det är man som är helt fokuserad på att bli bäst i världen är det här en ung kvinna son har en sjuårig dotter. Det är inte accepterat för en kvinna att sätta något annat före sitt barn i första rummet och även om Amina älskar sin dotter får hon inte stöd från omgivningen på samma sätt som en man säkert skulle få. En kvinna förväntas alltid sätta sitt barn i första rummet. När dottern berättar att hos mamman, Amina, äter de alltid med plastbestick för att slippa diska, ses det som ett bevis på hur dålig mamma hon är.

Amina försöker leva som omgivningen förväntar sig. Försöker sätta dottern i första rummet och söker dagjobb, umgås med släkt och familj. Men det är uppenbart, det ger henne inte någon lycka. Hon trivs inte med att samlas med övriga kvinnor inför ett bröllop och dansa och prata om barnuppfostran.

Filmen Amina känns mycket äkta och den är engagerande. Det torde vara omöjligt att se den utan att bli berörd. Och ett stort plus för en lång rad mycket duktiga skådespelare.

Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Många män överger sina barn men nästan inga kvinnor, det var så idén till filmen började hos mig. Hur kommer det sig att om en man lämnar sitt barn så är han en skitstövel medan en kvinna är ett monster? Det är den frågeställningen som jag vill utforska i filmen Amina. Jag har alltid varit intresserad av temat ”frihet vs ansvar” som vi undersöker i vår film, men också vad som händer med oss när vi hela tiden blir matade med bilder och berättelser på ”lyckade” personer utan få veta vad de offrat för att nå toppen? Vad händer med oss när våra drömmar blir en drog?

REGISSÖRENS BIOGRAFI
Ahmed Abdullahi är svensk manusförfattare och regissör född i Somalia. Han har regisserat flertalet uppmärksammade och prisbelönade dokumentärer och kortfilmer, bla dokumentären Jag är Dublin, Guldbaggevinnaren Martyren samt Francis, som var en av sju filmer som shortlistades till en student- Oscar för bästa utländska kortfilm. European Film Promotion Future Frames utmärkte Ahmed till en av de tio mest intressanta europeiska filmskaparna. Ahmed har även regisserat tv-serier såsom En mot en och Top dog. Amina är Ahmed Abdullahis långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

15 december, 2023 by Rosemari Södergren

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Finn Vinter, liv

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024

12 december, 2023 by Rosemari Södergren

Hanteringen av odöda inviger Göteborg Film Festival 2024, berättar ett pressmeddelande:
Den 26 januari invigs den 47:e upplagan av Göteborg Film Festival med Europapremiären av Thea Hvistendahls Hanteringen av odöda, en adaption av John Ajvide Lindqvists succéroman. Filmen tävlar i Nordic Competition på festivalen och invigningen äger rum både i Göteborg och på biografer över hela landet. Invigningen och Hanteringen av odöda kommer också att ingå i Göteborg Film Festivals onlineutbud och gå att streama under invigningskvällen i festivalens digitala salong.

Med känslomässigt djup, visuell kraft och perfekt tonträff berättar regissören Thea Hvistendahl om tre familjer som nyligen lämnats i sorg efter närståendes bortgång. Men plötsligt slås elnätet ut och de avlidna börjar röra på sig. Norska stjärnorna Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie (båda prisade för Världens värsta människa) gestaltar komplicerade återseenden och avbrutna sorgeprocesser tillsammans med bland andra Bahar Pars och Bjørn Sundquist i ett kusligt tankeväckande skräckdrama.

– Det känns fantastiskt roligt att inviga festivalen med en så märkvärdigt vacker, närgånget filosofisk och djupt berörande film, som dessutom samlar flera av Nordens allra främsta skådespelare. Vi har aldrig invigt festivalen med en zombiefilm förut, och det kommer bli festligt, häftigt och skräckigt. Jag längtar!, säger Jonas Holmberg, konstnärlig ledare, Göteborg Film Festival.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Filmen är producerad av Kristin Emblem och Guri Neby.

– Det är en stor ära att få inviga Göteborg Film Festival som enligt mig är en av världens bästa festivaler. Festivalen har betytt väldigt mycket för mig och känns som det perfekta stället att premiärvisa Hanteringen av odöda på. Vi pitchade filmen där för första gången 2019 och min förra film Adjø Montebello visades där 2018. Det är stort att få vara en av få filmer i Nordic Competition. Jag glädjer mig åt att det är i Göteborg som filmen kommer ha ett av sina första möten med publik, säger Thea Hvistendahl.

Göteborg Film Festival invigs simultant på biografer över hela landet och i festivalens digitala salong. Invigningen arrangeras i samarbete med Västra Götalandsregionen.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

10 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Hilma af Klint, Teaterkritik

Teaterkritik: Konspiration – skådespelarna är föreställningens behållning

9 december, 2023 by Rosemari Södergren

Marcus Vögeli, Siri Hamari, Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Doreen Ndagire, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman,Andreas T Olsson

Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten

Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.

I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.

Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.

Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.

I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.

Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.

Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.

I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.

Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.

Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.

Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?

Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Suzanne Oste, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1197
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Foto: Sören Vilks Nietzsche kontra … Läs mer om Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Passenger Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Axel Sondén & … Läs mer om Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, … Läs mer om Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in