Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Det ensamma slottet i spegeln – magisk, vacker och mystisk

by

Det ensamma slottet i spegeln
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Keiichi Hara och Takakazu Nagatomo

En magisk, vacker och mystiskt japansk tecknad film. En berättelse om att vara ung och möta svåra saker, att vara mobbad eller förlora ett syskon eller fly från övergrepp. En handling som överraskar och inte följer den vanliga mallen. Den är fylld av oväntade vändningar.

Huvudpersonen är Kokoro, en blyg som inte går till skolan. Hon får ont i magen varenda morgon och klarar inte att gå till skolan eftersom hon är mobbad, men inte vågar berätta för någon om det hon utsätts för i skolan. Många unga kan känna igen sig i henne och hur hon reagerar. Det kan vara skamfyllt att berätta att man blir mobbad. Många barn skäms över det, fast det inte borde skämmas. Det är mobbare som ska skämmas. Men barn har en tendens att tiga om det svåra de möter.

En dag upptäcker Kokoro att spegeln i hennes sovrum lyser och är en portal. Hon kan inte motstå utan går in i portalen genom spegeln och där förs hon till ett magiskt slott där hon möter sex andra ungdomar och ett magiskt figur: en flicka med vargmask. Flickan i vargmask berättar att hon är utsänd för att ge dem ett uppdrag. De är inbjudna för att söka upp en nyckel i slottet. Den som hittar nyckeln kan ta sig till ett hemligt rum och där får han eller hon en önskan uppfylld. Men bara en kan vinna.

De unga ägnar dock inte så mycket tid åt att leta nyckeln. De hänger istället i slottet och umgås. De har alla, var och en, ett eget rum i slottet. De har det mysigt och spelar spel och annat. Det finns dock en viktig regel. De måste ge sig av tillbaka till sitt vanliga liv genom spegeln senast klockan fem på eftermiddag japansk tid. Om de stannar kvar efter fem blir de uppätna av en varg.

Det är mycket vackert tecknat, i en stil som jag sett i många japanska serietidningar. Kanske lite väl gulligt tecknat, men det kan vara en bra avvägning eftersom berättelsen ibland har en del otäcka händelser som de unga upplever. Det är en fantastiskt berättelse om vänskap, om att våga öppna sig för någon, att våga lita på någon och om att möta utmaningar och svårigheter, att möta de jobbiga i livet.

Jag tänker att den som ska se filmen inte ska vara för ung. Åldersgränsen är satt till elva år och jag tror att barn som ska se den bör vara minst elva år. För övrigt är filmen minst lika väl värd att upplevas av oss vuxna. Det är så med bra tecknade filmer: de talar både till de yngre och de äldre.

Filmrecension: The Animal Kingdom – går inte att se oberörd

by

The Animal Kingdom
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Thomas Cailley

Tankeväckande, sätter igång känslor och funderingar. En film som inte riktigt kan placeras i en kategori. Det är en psykologisk thriller, en form av fantasy och samtidigt en högst realistisk skildring av människors reaktioner inför det som är annorlunda. En unik, annorlunda berättelse som det är svårt att hitta någon liknande att jämföra med och den går inte att se oberörd.

I centrum står 16-årige Émile Marindaze och hans pappa François Marindaze. Världen har drabbats av en sjukdom eller mutering som gör att människor långsamt förvandlas till djur, fåglar och fiskar. Émiles mamma Lana är en av de som drabbats och som sakta förvandlas till en björnliknande varelse och mer och mer tappar sin mänskliga skepnad och förmågan att tala.

Familjen Marindaze lever i Frankrike. Där har myndigheterna bestämt att muteringen är en form av sjukdom och den som drabbas läggs in på låsta avdelningar och sjukvårdspersonalen försöker korrigera muteringarna, till exempel genom att klippa bort klor, raka bort päls. Det gör att de muterade blir funktionshindrade, de blir fullständiga djur och har tappat sin mänskliga skepnad.

Myndigheterna har bestämt att Lana och de andra som är inlagda på regionens kliniker ska förflyttas till ett särskilt större sjukvårds-center i södra Frankrike, vid nationalparken Landes de Gascogne Regional Natural Park. François kämpar för att hålla ihop familjen och att ha kvar kontakten med sin fru Lana. Han besöker henne ofta och tvingar med sonen. När hon nu ska flyttas till södra Frankrike skaffar han sig ett jobb där och en bostad och tvingar Émile att följa. Émile är inte alls intresserad av att flytta eller hålla kontakt med sin mamma. Han är tonåring och vill umgås med vänner och träffa tjejer.

En olycka inträffar under transporten av de muterade och de kan ta sig ut i skogarna i området runt om. François ger sig ut för att söka efter Lana. Människor är rädda för de muterade och militären kallas in för att jaga de muterade. François vill rädda Lana från att bli dödad av soldater. Även om hon muterar är hon ändå innerst inne Lana, menar han. Mitt i detta händer något som gör att tillvaron för François och sonen blir ännu mer mardrömslik.

I Frankrike förmedlar myndigheterna en rädsla för de muterade, en skräck för de annorlunda. I förbifarten får vi höra berättas om att i Norge lever människorna och de muterade sida vid sida och accepterar varandras olikheter. Denna berättelse är drabbande och kan tolkas på många olika sätt. Människors och myndigheters hat mot allt som är annorlunda är en av många sätt att tolka denna berättelse. Det handlar också om att kunna släppa saker, att låta någon gå vidare. Det finns paralleller till vad som händer med miljö och klimat. Ja det finns mycket att tänka på och att prata om kring filmen.

Specialeffekterna får ett stort plus. Det är imponerande att hur filmskaparna med specialeffekter får mig som tittare att känna in djurmänniskornas lidanden. Paul Kircher som spelar Émile får högsta betyg. Han är så trovärdig och helt enastående.

När jag först läste om filmen hade ganska låga förväntningar och tänkte att det var en form av katastroffilm. Men detta är något helt annat och den är trots att lutar åt fantasy med muterade djurmänniskor är den ändå realistisk i skildringar av mänskliga beteenden. Det är ingen actionfilm utan mer en psykologisk fantasy och en far och en son i en tid där världen står i brand.

Ett pressmeddelande om filmen berättar att vid den franska premiären av The Animal Kingdom blev den hyllad i pressen och fick betyg 4,3 av 5 av den franska kritikerkåren. The Animal Kingdom har gjort publiksuccé med över 1 miljon besökare i Frankrike.

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

by

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Bokrecension: Jag kommer att hitta nyckeln av Alex Ahndoril – seg och ointressanta karaktärer

by

Jag kommer att hitta nyckeln
Författare Alex Ahndoril
Serie Nyckelserien (del 1)
Utgivningsdatum 2023-11-01
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Sokcic, Miroslav (form)
ISBN 9789100802165

Suck. Jag minns att jag läste en gång för länge sedan att den berömda barnboksförfattaren Enid Blyton skrev att läsare gärna vill läsa detaljer om maten som äts i en berättelse. Det är ett berättarknep som används ofta, speciellt av författare som uppenbart skriver för att få många läsare/köpare. Suck, igen. Det är något om författarparet bakom pseudonymen Alex Ahndorils anammat till överdrift. Det blir  segt med alla beskrivningar av mat: av förrätt, varmrätt, dessert, tilltugg plus alla detaljer om alla drinkar som insups. Eftersom det är kötträtter som äts hela tiden är det många avsnitt som alla vi som är veganer eller vegetarianer helst hoppar över. Det är rätt otidsenligt ändå att ingen i berättelsen ens är vegetarian eller laktos- eller glutenintolerant.

Ovanpå detta får vi miljöbeskrivningar som onödigt detaljrika där vi får reda på träslag i bokhyllor och material i fåtöljer, med mera, med mera. Nej det är mycket som är utfyllnad i denna bok och som hellre kunde utnyttjats till att öka spänningen eller fördjupa de oerhört ytliga karaktärerna.

Hur kommer det sig att en stort bokförlag som Bonniers gärna ger ut sådana här böcker? Jag behöver nog inte ge något svar på vad som styr Bonniers.

Bakom pseudonymen ligger författarparet bakom Lars Kepler, som slog igenom stort redan med deras första kriminalroman, Hypnotisören, som i september 2009 nådde försäljningslistans första plats i Sverige och blev den mest sålda kriminalromanen i Sverige år 2010. Den har sedan dess kommit att bli en av de mest sålda kriminalromanerna i Sverige genom tiderna.

”Jag kommer att hitta nyckeln” är första delen i en planerad serie pusseldeckare av Alex Ahndoril, det nya namnet på författarduon som är känd som Lars Kepler. Lars Kepler är pseudonymen för svenska författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Denna deckare är tänkt vara en pusseldeckare. Den stora mästarinnan när det gäller pusseldeckare är förstås Agatha Christie. Det märks att Alex Ahndoril till formen är inspirerad av Agatha Christie. Huvudpersonen är privatdetektiven Julia Stark som för ett uppdrag av en stenrik man som är ägare till ett familjeföretag i Västernorrland som försörjer sig på skogar. Han hade haft bolagsstämma på godset och på morgonen hittade han ett fotografi i sin telefon på en bunden, blodig man med en säck över huvudet. Han har inget minne alls av vad som hänt, han var så stupfull under kvällen. Han vet inte vet mannen på fotot är eller om den som är fotograferad är död eller inte. Stark får uppdraget att undersöka vad som hänt innan polisen kopplas in. Julia Stark ber sin ex-man Sidney, som är polis, att följa med och undersöka fallet.

Julia och Sidney tas emot på godset och där är det välbeställt med lyxiga miljöer, en kock som lagar och serverar mat för finsmakare och drycker av alla de slag. Mat och dryck beskrivs in i detalj, som jag redan nämnt och det gör att berättelsen tappar fart.

Det är bara några personer som var närvarande under bolagsstämman och bland dessa ska Julia och Sidney klura ut om mord skett och vem som i så fall är mördaren. Deras utredning och förhör av de misstänkta beskrivs så vi som läsare ska kunna försöka lista ut svaret på gåtan och i slutet samlar Julia alla för att i klassisk Agatha Christie-stil berätta vad som hänt och vem som ligger bakom.

Men, nja, för min del blir det aldrig intressant och det engagerar mig aldrig. Det är alldeles för meningslösa skildringar av människornas karaktärer. De skildras mest bara som depressiva och sorgliga. Det är svårt att engagera sig i människor som är stenrika och ändå tycker att allt är meningslöst och att det är så orättvist behandlade. När någon reagerar är reaktionerna inte underbyggda ordentligt, som när Julia får ett utbrott i de sista kapitlen och beger sig till en nattklubb.

Del 2 i Nyckelserien kommer i april i år, 2024. Men för min del kommer jag att avstå. Jag tycker att detta författarpar skrev intressantare som Lars Kepler.  Nyckelserien kommer jag inte att följa. Man måste prioritera sin tid.

Filmrecension: Fyra små vuxna – ytlig film om polyamorösa förhållanden

by

Fyra små vuxna
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 januari 2024
Regi Selma Vilhunen

En ytlig reklamfilm för polyamorösa relationer där den stora behållningen är Alma Pöysti. Hon är enastående. Hon är skälet till att filmen inte får betyg 1. Alma Pöysti är aktuell i flera filmer i år där hon visar sin bredd som skådespelare, som i Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller och Fares Fares En dag och en halv och en roll i tv-serien baserad på Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Hon har nyligen avslutat arbetet med en film av Pirjo Honkasalo och hon medverkar i den internationella produktionen av Tove Janssons Sommarboken.

Här spelar Alma Pöysti Juulia, en politiker som aspirerar på att bli partiledare i sitt parti. Hon får reda på att hennes man, Matias som är präst, är otrogen. Han har att förhållande sedan lång tid med en yngre kvinna, Enni. Först blir Juulia ledsen, arg och knäckt. Men efter ett tag har hon kommer fram till att de borde ha ett öppet förhållande där Matias kan fortsätta att träffa Enni och om Julia träffar någon hon vill ha en regelbunden sexuell relation med får hon ha det. Hon samlar Matias och Enni och ger dem en guidebok om polyamorösa förhållanden. Efter ett tag träffar Juulia en dragshowartist, Miska, som hon inleder ett förhållande med.

Givetvis är ett sådant arrangemang inte helt smärtfritt och några vinner mer på det. För Enni är det inte lika roligt som för Juulia och Matias. Enni har ju bara Matias. Och så lyckas hon att bli med barn trots att hon påstått att hon har spiral. Det är förstås självklart att det är hennes strategi för att få ha Matias mer närvarande hemma hos henne. Miska är inte lika ensam som Enni, han har ju ytterligare ett förhållande,  en pojkvän i Stockholm.

Filmens handling är så förutsägbar och har ett mycket traditionellt upplägg: Problemet, hitta en lösning, några smärre motgångar och en gullig happy ending. Lite grann skrapar den på ytan och visar vissa problem som kan dyka upp men det är lång ifrån fördjupat.

Polyamorösa relationer är inget nytt under mänsklighetens historia även om dessa relationer oftast är till männens fördel, som harem som är tillåtet för en del stenrika män i islamstyrda länder och att män i muslimska länder får ha upp till fyra hustrur. Det finns också människor i västerländska länder som lever i öppna förhållanden, de är gifta men tillåter varandra att ha relationer vid sidan om.

Ett plus får filmen dock då trots att handlingen kretsar kring sexuella relationer är det ändå inte överdrivet många sexscener utan förhållandena skildras också på andra sätt. Sex är viktigt i relationerna som skildras men det handlar om annat också.

Ett stort minus får denna film däremot för hur den skildrar narkotikabruk som något som ingår i normalt vardagsliv för människor. Med tanke på att många fler dör på grund överdoser av narkotika varje år i Sverige än i gängkriminella skjutningar är det sorgligt och bedrövligt när drogmissbruk skildras som något som naturligt hör ihop med en myskväll. Jag menar inte att filmskapare har ansvar för att predika vad som är ett bra liv. Men alla som har någon susning om hur livet är vet att dels skördar narkotika många dödsoffer och dessutom ger knarkmissbruk mycket lidande till alla som lever kring en missbrukare. Om en film på något sätt ska skildra verkligheten borde den inte låta kokain ingå som något helt självklart när småbarnsföräldrar kopplar av. Från Folkhälsomyndigheten: Under 2022 avled 860 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Av samtliga dödsfall 2022 stod de oavsiktliga överdoserna för 43 procent av fallen, 34 procent utgörs av suicid och i 23 procent av fallen har inte avsikten kunnat bedömas. Nu utspelas Fyra små vuxna i Finland men jag har svårt att tro att kokain och andra tunga droger är mindre farliga där än i övriga världen.

Fyra små vuxna – trailer from Folkets Bio on Vimeo.