Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Dansrecension: Change – för oss ut på en resa djupt in i vårt inre och långt ut i universum

by

Foto: José Figueroa

Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023

Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.

Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?

Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.

Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.

I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.

Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.

En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.

Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.

Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.

Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.

Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.

I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul

Filmrecension: One More Time – en slags remake av Måndag hela veckan

by

One More Time
Betyg 3
Premiär på Netflix 21 april 2023
Regi Jonatan Etzler

40-åriga Amelia (Hedda Stiernstedt) fyller fyrtio år. Hon är rätt ångestfylld inför födelsedagen. Tiden har flytt iväg och hon känner att livet inte blev det hon hade förväntat sig som artonåring. I gymnasiet var hon populär, hade en av de snyggaste killarna som pojkvän och var eftertraktad både som flickvän och som kompis. Nu har hon inte lika många vänner och hon är singel och jobbet går inte särskilt bra heller. Hennes gamla vänner tycks alla ha lyckats mycket bättre i livet. Hon säger till en av sina få vänner att hon önskar hon kunde bli arton år igen.

Ibland kan det vara farligt att önska sig saker. Önskningarna kan gå in och det kanske inte är så kul som man trodde. Natten till sin födelsedag blir hon påkörd av en lastbil och när öppnar ögonen vaknar hon upp i sitt flickrum, hos sina föräldrar år 2002 på sin 18-årsdag. Först kanske det känns spännande och att hon får chansen att återuppleva sitt livs bästa dag och skapa livet som hon vill att det ska vara. Det är bara det att denna dag upprepar sig. I ett, hela tiden. Vad hon tar för beslut och vilka val hon är gör på sin födelsedag vaknar hon upp igen och igen av sina föräldrars falsksång när de uppvaktar henne på 18-årsdagen. Ja det är en slags remake av den klassiska filmen Måndag hela veckan med Bill Murray.

Helt klart är denna film inspirerad och influerad av Måndag hela veckan. I en scen tittar Amelia till och med på Måndag hela veckan tillsammans med en vän för att klura ut hur hon ska ta sig ur loopen som hon tycks ha fastnat i.

Det är framför allt en komedi och som många svenska komedier är karaktärerna inte helt realistiska utan något skruvade. Det tillhör själv formatet. Det fungerar godkänt och är väl nästa enda sättet att låta rollerna spelas. Förstås är det lite kluvet att inspireras så tydligt av en klassisk film. One More Time är rolig och underhållande men också väldigt förutsägbar. Måndag hela veckan är ändå klassikern och ett betyg högre.

Hedda Stiernstedt är en av senare års svenska skådespelare som är på väg uppåt i karriären. Hon slog framför allt igenom för den stora svenska publiken i tv-serien Vår tid är nu. Jag tycker att hon var mycket bra i den serien. Komedier kanske inte är hennes starkaste kort. Fast man vet aldrig, förstås.

Filmrecension: Andra människors barn – en eftertänksam film om stora känslor

by

Andra människors barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Rebecca Zlotowski
Skådespelare Virgine Efira, Roschdy Zem, Chiara Mastroianni

En eftertänksam film om stora känslor. Om att längta efter att få ett barn. Rachel är en fyrtioåring lärare som är engagerad i sitt jobb som lärare, omtyckt av både kollegor och elever. Hon är en ganska lycklig människa och har vänner och en syster och pappa som hon har bra relation med. Hon har till och med en bra vänskapsrelation till sitt ex. Men innerst inne skulle hon vilja ha barn. Fast den tanken eller känslan har hon inte riktigt erkänt för sig själv heller. Hon är fyrtio år och tiden för att kunna bli med barn rinner undan.

Rachel tar gitarrlektioner och där träffar hon Ali. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Ali har en fyraårig dotter, Leila. Han är skild och delar vårdnaden om dottern med sin före detta fru. Rachel får finna sig i att det tar sin tid innan hon får träffa Leila. När hon väl får träffa Leila växer hennes känslor för Leila och hon vill bry sig om Leila som sitt eget barn, vilket inte går. Leila har en mamma. Att älska någon annans barn är inte alltid samma sak som att älska ett eget barn. Och Rachel får också finna sig i att alltid komma i andra hand. Leila är alltid Alis första prioritet och hennes mamma är alltid hennes mamma.

Rachel är en lättsam person och hon älskar livet, sina elever, sina vänner, sitt ex och sina gitarrlektioner. Hon börjar bry sig om mycket om Leila och hennes längtar efter att få ett eget barn växer.

Denna film är trovärdig och känns väldigt äkta. Rachel är väldigt charmig, ser bra ut och har lätt för att visa vänliga och omsorgsfulla känslor. Hon är klok och ger ett ärligt intryck. Men hon lurar ändå sig själv, hon vill inte släppa fram och erkänna sin sorg över att det verkar svårt att få barn för henne. Det är också svårt att leva i en relation där någon annans barn alltid kommer i främsta rummet. Att visa sin besvikelse då hon blir bort-prioriterad klarar hon inte riktigt av.

Denna film handlar inte bara om barnlöshet. Jag tänker att idag i Sverige där det finns många som lever i bonusfamiljer kan många säkert känna igen sig i känslorna kring förhållanden med andras barn iblandade.

Andra människors barn är en film som väcker känslor och ger säkert publiken en del att prata om. Regissören har låtit berättelsen flyta fram i ett lugnt tempo och låter kameran vila på framför allt Rachels och Alis ansikten och låter oss förstå mycket genom små rörelser. Skickligt regisserad och berörande berättelse.

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

by

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Filmrecension: Rebel – intensiv och djupt berörande, tankeväckande

by

Rebel
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

En intensiv, våldsamt och djupt berörande berättelse om krigets vanvett – och om IS (Daesh) i synnerhet. En film som nog ingen kan se utan att känna djupt att något är fel i världen när människor kan vara så grymma. Det är en tankeväckande film som också förhoppningsvis öppnar ögonen för att allt inte är svart eller vitt.

Kamal är en ung man som bor i Molenbeek utanför Bryssel, Belgien, med sin mamma Leila Wasaki och tolvårige lillebror Nassim. De har kommit till Belgien som flyktingar från Marocko. Kamal har inte riktigt lyckats etablera sig i tillvaron. Han driver runt och hänger med ett motorcykelgäng. När polisen hittar bevis på att han säljer droger drar han till det krigsdrabbade Syrien för att hjälpa till i en biståndsorganisation. Han tänker att han på så sätt kan gottgöra det strul han orsakat och att han kan bli en bättre förebild för sin lillebror.

Livet blir inte alltid som man tänker. För Kamal blir det katastrof. Han blir kidnappad av IS. Han kan rädda sitt liv dels genom att han visar att han är muslim och för att han kan vara till nytta, han är duktig på att filma och klippa samman filmer. IS visar gärna videoklipp från sina attacker och när de dödar syriska soldater eller västerlänningar. Det är dock inte möjligt att vara med i IS utan att delta i våldet. När han tvingas vara med och avrätta syriska soldater blir han filmad och visas i ett videoklipp som postas online och blir sett av många i Belgien också.

Livet blir svårare för hans mamma och lillebror då omgivningen i Molenbeek ser videon som ett bevis på att Kamal radikaliserats och gått med i IS. Skolkamrater tar avstånd från Nassim. Det är inte lätt att vara tolv år och känna sig övergiven och ensam då storebror tycks ha gått till IS. Det finns dunkla krafter också i Molenbeek som anser att mediers rapportering om IS är falsk. IS befriar muslimer från västvärldens förtryck, menar de. Luriga personer som erbjuder Nassim att få återförenas med sin bror.

Det är en mycket välgjord film som känns realistisk och som tittare blir jag engagerad och känner med mamman och hennes söner. Deras val känns begripliga även om det är huvudlösa val de gör. Regissörerna har valt att också varva filmsekvenserna med hiphop-videor. Jag är inte någon hiphop-lyssnare annars men dessa avsnitt fungerar mycket bra i helheten. Rapinslagen har mycket bra texter och jag känner också korresponderar med de mer poetiska arabiska visdomsorden som inleder varje nytt avsnitt i filmen.

Skådespelarna är enastående. Mamman Leila Wasaki spelas av Lubna Azabal som år aktuell på bio nu i den hyllade filmen Den blå kaftanen. Hon är en oerhört duktig belgisk skådespelare som bland annat också år känd från Nawals hemlighet (2010), Coriolanus (2011) och Body of Lies (2008).
Amir El Arbi som Nassim Wasaki är en ung skådespelare som vi säkert kommer att få se mer av. Han är imponerande. Aboubakr Bensaihi som spelar Kamal Wasaki står också för flera av hiphop-videorna. Det märks att han har en karriär som sångare också. Han är en belgisk skådespelare och sångare av marockansk härkomst och är känd för att ha spelat Marwan i den kritikerrosade filmen Black från 2015.

Rebel är ett mästerverk och en ovanlig krigsfilm som låter oss både känna avsky för våldet men också förstå mekanismerna som driver människor. Lysande skådespelare och en viktig berättelse.

Fakta om regissörerna:
Regissörsduon Adil El Arbi och Bilall Fallah slog igenom 2015 med Black. Genombrottet ledde till Hollywood och chansen att dra storpublik till biograferna med internationella megahiten Bad Boys For Life. De har även bidragit till Marvel Cinematic Universe genom att regissera ett par avsnitt av Ms. Marvel. Rebel är deras återkomst till Belgien och ett ämne många berörts av och alla har en åsikt om.