Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Christy – varm, mänsklig berättelse från slitna arbetarkvarter i Cork

by

Christyl

Christy
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Brendan Canty

En varm och mycket mänsklig berättelse om att hitta hem, att hitta sin tillhörighet. En irländsk film om klassklyftor, om utsatthet men också om lojalitet och solidaritet.
Denna irländska socialrealistiska berättelse kretsar kring två unga män, halvbröder, som tidigt förlorade sin mamma. Den äldre, Shane, bor med sin flickvän i arbetarkvarteren i Cork och har nyligen fått en liten dotter. Shane försörjer sig och sin lilla familj som målare. Hans halvbror, sjuttonårige Christy, har blivit utslängd från sitt fosterhem i ett av de finare kvarteren där de välbärgade bor. Shane måste ta hand om sin yngre halvbror några veckor medan de väntar på en ny fosterfamilj för Christy. Eftersom Christy snart fyller 18 år är det inte så många fosterhem som är intresserade av att ta emot honom.

Filmen utspelas i staden Cork. Googles AI berättar om den staden: Cork är Irlands näst största stad, belägen i grevskapet med samma namn i sydvästra Irland. Staden är känd som ”the rebel city”, har en rik matkultur, historiska byggnader som Cork City Gaol och en vacker naturhamn.

Christy får följa med till Shanes jobb, men det passar inte honom särskilt bra. Christy ger sig ut på vandringar i det slitna arbetarkvarteren i Cork och hittar vänner. Han möter människor som kände honom när han var femåring och han knyter nya kontakter och hittar också ett arbete som han passar för och trivs med.

Berättelsen har en fin blandning av dåtid och nutid. De unga har mobiltelefoner och skapar egna texter som de framför rappande som samtidigt som är det något tidlöst som hänger över deras kvarter, hur den nedtryckta och utnyttjade arbetarklassen är både rebellisk men samtidigt fast i sin situation och klyftan mellan de fattiga och de rika är som alltid gigantisk.

En av av filmens styrkor är att den låter berättelsen flyta fram som i ganska lugn takt utan överdrivna poser.Det är som livet ofta kan är med utmaningar och svek och samtidigt finns lojalitet och vänskap. I den grå och hårda vardagen finns också en gemenskap och tillhörighet. Christy börjar hitta en plats där han känner att han kan stanna, att han har en tillhörighet, att där finns rötter han trott han tappat bort. Samtidigt förstår hans halvbror inte hur bra det vore för Christy att få stanna där. Det är en stark berättelse om att hitta sin själv och sin väg genom sorg och förlust och hitta ny tillhörighet.

Christy hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin och hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Christy blev stor vinnare på IFTA (Irish Film & Television Academy)
– tog hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa klippning och Bästa Casting.

En film som drar in mig och det känns son att jag är med där på ett hörn och det går inte att värja, den är känsloladdad och stark och känns oerhört realistisk. Enormt duktiga naturliga skådespelare i alla roller.

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

by

Joanna is Skywalking

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.

Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldsmonopol kan förtrycka medborgare

by

Två åklagare

Två åklagare
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Sergei Loznitsa

En skildring av ett samhälle där de som har monopol på rätten att utöva våld utnyttjar sin makt genom att gripa, fängsla och också döda den som vågar kritisera något. Filmen utspelas 1937, under sista tiden av förtrycket utan Stalin i Sovjetunionen. Det är en mörk film som ger kalla kårar av skräck längs ryggraden. Den är otäck, men det är mycket välgjort.

1937 i Sovjetunionen var tiden för Stalins stora utrensnings tid. Oändligt många greps utan att på något sätt begått något brott. Vi får se hur tusentals brev från oskyldigt anklagade bränns i fängelsecellerna, en av de fängslade får i uppdrag att bränna alla dessa brev. Fången läser en del av breven i smyg och lyckas på något sätt, not alla odds, få iväg brevet utan fängelset och brevet når den nytillträdde åklagaren Alexander Kornev.

Alexander Kornev är nyutbildad jurist och övertygad kommunist och tror på allas lika värd och han tror på rättsstaten inom Sovjet. En aning blåögt kan vi tänka som kan betrakta detta på nästan nittio års avstånd. Kornev ger sig av till fängelset för att träffa den fånge som skrivit brevet. Fången som skrivit brevet vill att det han har att berätta ska nå riksåklagaren. Han tror att det ska gå att få rättvisa.

Kornev gör allt vad han kan för att träffa fången och föra hans berättelse om orättvisor, tortyr och falskspel och korruption till landets justitieminister i Moskva.

Scenerna inifrån fängelset med långa mörka korridorer och vakter med röka stövlar som marscherar fram. Alla fängelsevakter är fångade i en hierarki och ingen vågar ta något initiativ, alla lyder den står över honom. Givetvis är alla vakter män.

Det är ett hemskt och skrämmande system som berättats om i olika versioner, bland i filmer om Östeuropa innan Berlinmuren föll. Liknande hierarkiska diktaturer finns än idag. Iran och Nordkorea är välbekanta diktaturer. Det har nog alltid funnits sådana stater och nationer. Men för mig handlar filmen inte alls bara om hur det var då, 1937 – och inte heller hur det förmodligen kan vara i exempelvis Iran. Jag ser hur de som monopol på att utöva makt, ofta i kombination med att de har rätt att utöva våld, kan missbruka detta också i länder som Sverige, som kallas demokrati. Det kommer av och till rapporter om polisbrutalitet i Sverige eller om vaktbolag som begår övergrupp mot utsatta, svara grupper. Nyligen läste jag en nyhet om hur vakter och polis gemensamt slängde ut en man med Parkinson från en krog för att mannen skakade. Många som har sjukdomen Parkinson har ofrivilliga skakningar. Att vakten tillsammans med polis då avvisar en människa med en svår sjukdom på det sättet är att missbruka sin makt. Sådant händer i Sverige också. Det är viktigt att ha vara ögon öppna för vad som händer i hierarkiska strukturer. De grupper eller sammanhang som har monopol på att få använda våld i ett samhälle är ofta uppbyggda med tydlig rangordning där den som utför våldet ”bara lyder order” och inte kan eller har tillåtelse att tänka själva.

Om regissören:
Filmskaparen Sergei Loznitsa föddes i Sovjetunionen i nuvarande Belarus och är numera bosatt i Ukraina. Två åklagare är hans första fiktionsfilm sedan 2019 års hyllade och i dag än mer relevanta Donbass, och han har sedan dess skapat ett flertal omtalade dokumentärfilmer. Det kyliga, drabbande och aktuella historiska dramat Två åklagare är Loznitsas största filmiska bedrift hittills och var den internationella kritikerkårens favorit i Cannes 2025, där den hade världspremiär i tävlan. Två åklagare är en berättelse om den totalitära regimens brutalitet och en film vars lärdomar resonerar i vår nutid.

Filmrecension: The Moment – absurd, rolig, träffsäker drift av musikindustrin

by

The Moment

The Moment
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Aidan Zamiri
I rollerna: Charli XCX, Alexander Skarsgård, Rosanna Arquette, Kylie Jenner, Rachel Sennott, Kate Berlant, Jamie Demetriou, Arielle Dombasle, mfl.

En absurd, rolig och bitvis mycket träffande skildring av hur musikindustrin fungerar och hur subkultur som lyckas slå igenom sugs in i de makthavande kommersiella krafterna. Filmen bygger på Charli XCX och hennes erfarenheter, speciellt i samband med succén kring Brat-albumet. Fast det är ingen dokumentär utan ett drama, en förvrängd och dramatiserad skildring, en mockumentär.

I The Moment får vi följa Charli, en popstjärna som förbereder sin första stora arenaturné. Charli har precis haft en jättesuccé med albumet Brat. Ja, den som känner till Charli XCX inser att berättelsen bitvis spirat upp ur verkligheten. Fast med en rejäl skruv i handlingen. Vi får se hur stora kommersiella kulturföretag som Amazon tar över. Charli har fått ett avtal med Amazon som ska filma hennes arenaturné och visa den på Amazons streamingtjänst och därigenom kommer hon att nå ut till hela världen och många olika målgrupper. Hon kommer att ta klivet till att bli världsstjärna. Men vad innebär det för hennes kreativitet? Hon slog igenom som en popstjärna långt från välanpassad mainstream. Hon får nu en filmregissör på halsen som lägger sig i hennes planer för turnén och spelningarna. Filmregissören spelas av Alexander Skarsgård och oj, vad jag skrattade emellanåt. Skarsgårds filmregissör är en löjeväckande, skrattretande figur men samtidigt en karaktär som vi kan känna igen. Många har säkert mött denna typ av kommersiell aktör inom olika kulturbranscher.,

Filmen är rolig men väcker också sorg. Det är ledsamt att inse hur många subkulturer som vågar gå utanför det medelmåttiga sugs in och förändras och mister sin udd, mister sin gadd, när det kommersiella storaktörerna tar tag i dem och utnyttjar dem för att krama ut stora vinster. Någonstans under denna process försvinner ofta det äkta.

The Moment är rolig men ger en hel del att fundera på. Jag är glad att jag inte satsat mitt liv och karriär inom musikindustrin.

The Moment hade premiär på Sundance Film Festival den 23 januari 2026. Den är regisserad av Aidan Zamiri som skrivit manus tillsammans med Bertie Brandes och Charli XCX.

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

by

Begynnelser

Begynnelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Jeanette Nordahl

Ett mycket tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten. Träffsäkert och troligen igenkännbart för många skildras hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv, att erkänna för sig själv vad man känner, tänker och vill och därför blir det också omöjligt att vara ärlig gentemot de som är allra viktigast att vara öppen mot.

Trine Dyrholm och David Dencik spelar mot varandra i detta drama om relationer, familjeliv, kärlek, passion och lojalitet. I Danmark har den dragit en stor publik.

Ane (Trine Dyrholm) och Thomas (David Dencik) är ett par i yngre medelåldern med två döttrar. De är på väg att skiljas. Tomas har till och med tittat på en hyreslägenhet tillsammans med sin nya flickvän. Men Ane och Tomas har inte berättat för barnen än att de ska skiljas. De bor i ett hus och Are har inte fått klartecken från banken ännu om hon kan ta över huset själv, om hon kan beviljas lån att köpa loss Tomas del i huset. Men under ytan verkar det som att alla olika skäl de har för att inte ha berättat för barnen att de ska skiljas verkar vara svepskäl som de inte ens själva tror på. Hur säkra är det på att de vill skiljas?

De är så typiskt. De flesta lever som om de ska leva för alltid och att de alltid ska vara ung, friska och starka. Som om det som livet alltid är. Men då händer något de inte var beredda på. Ane trillar ihop och har fått en blodpropp i hjärnan. Hon blir förlamad på ena sidan och förlorat mycket av sin rörlighet. Tomas erbjuder Ane att han kan bo kvar i huset tills Ane blivit tillräckligt rehabiliterad för att kunna börja jobba och kunna bo ensam med döttrarna.

Som åskådare, som ser deras relationer, deras handlande och deras dialoger på film, blir det uppenbart att Ane och Tomas är mer bundna vid varandra än de inser själva. De har starkare känslor för varandra än de själva inser. Kärlek har många former. Lojalitet och tillhörighet kan vara minst lika starkt och viktigt som passion. Att ha barn tillsammans är också något som binder samman två människor. Denna film är mycket välspelad, bra berättad och ger mycket för åskådaren att känna och tänka själv.

Pressmeddelandet om filmen skriver:
Vuxet, varmt och mänskligt om en skilsmässa på paus, med Trine Dyrholm och David Dencik i sitt absoluta skådespelaresse. Jag skriver under på varje ord. Trine Dyrholm och David Dencik liksom hela ensemblen och inte minst de unga skådespelarna som spelar barnen bär filmen.