Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: I Was a Stranger – talar till alla sinnen och både till tankar och känslor och den dröjer kvar länge, länge

by

I Was a Stranger

I Was a Stranger
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Brandt Andersen

Oj. Det gör ont i hjärtat. En stark film och på alla plan så proffsigt skapad, både bildmässigt, dramaturgiskt och ljudet – allt samspelar och gör att filmen inte går att väj dig sig emot. Den finns kvar inom mig länge, länge efteråt.

Denna film visar mänskligheten i dess råaste, fulaste form. Det är lätt att tappa tilltron till människor och i synnerhet alla de som bär upp monopolet till våld när man ser denna film. Världen över finns det grupper som har monopol på och rätt att utöva våld mot medborgare. Också i Sverige finns personer som missbrukar denna ställning de har. Filmen utspelas i Syrien, Turkiet och Grekland och skildrar människor i krigstillstånd och starar i Syrien och dess inbördes kring. Men skaka inte av dig filmens budskap för att du lever i Sverige. Det blir extremt tydligt i filmen, våldsmonopol kan alltid missbrukas.

Teatermannen Bertolt Brecht ville att när publiken gick ut från en föreställning skulle de känna att de var stärka av lust att vilja förändra. På ett sätt känns det så efter att ha sett denna film men samtidigt känns det alltför stort, alltför utmanande och alltför svårt. Våldsmonopolet har genom hela mänsklighetens historia varit hänsynslös och speciellt utsatt de svagare grupperna som har minde makt och mindre vapen till sitt förfogande.

Berättelsen är indelad i fyra delar där vi följer olika människor som på olika sätt möts. Vi får följa en syrisk läkare som ambitiöst och kunnigt i sitt arbete räddar liv på alla sårade, oavsett vilken sida de kämpar på. Hon tvingas fly från Aleppo med sin unga dotter. Det är inte populärt att rädda livet på alla. Läkarens flykt sätter igång en kedja av händelser som sträcker sig över gränser och drar in fyra främlingar i samma storm: En flyktingsmugglare som försöker rädda sin son. En soldat som brottas med sitt samvete. En poet på jakt efter ett hem. En grekisk kustbevakningskapten fångad mellan plikt och barmhärtighet. Deras vägar korsas under en natt på Medelhavet, där överlevnaden är osäker och mänskligheten blottas i sin allra råaste form.

Oavsett inställning till migrationsfrågor som tittaren har kommer denna film att förmedla något viktigt. Det handlar inte om hur många som ska få uppehållstillstånd eller inte, det handlar istället om att förändra världen så att ingen människa behöver fly. Att utbilda de personer världen över som i olika nationer har makten att utöva våld – att utbilda i moral och etik och människors lika värde. Ska det vara så svårt? Hur kan världen ens få se ut så här?

Filmen är dramaturgiskt perfekt berättad. Skådespelarna har alla hög klass och är oerhört trovärdiga. Ljudet är integrerat i bilderna på ett fantastiskt talande sätt. Filmen talar till alla sinnen och både till tankar och känslor – och den dröjer kvar länge, länge. Ett mästerverk, men så sorgligt att se människan som så usel och hänsynslös.

Filmrecension: Celtic Utopia – en resa genom Irlands pulserande folkmusik-scen

by

Celtic Utopia

Celtic Utopia
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2026
Regi Dennis Harvey och Lars Lovén

Folkmusik som sticker ut hakan, som är rebellisk – är huvudtemat för denna energiboost till film. Så kul att bjudas in till en resa genom Irlands pulserande folkmusik-scen. Vi får möta en lång rad av olika folkmusiker och höra dem berätta om konflikter och utmaningar som bubblar under ytan i nationen Irland och brittiska Nordirland.

Irland är en självständig suverän stat, medan Nordirland är en del av Storbritannien. Delningen skedde 1921 efter en väpnad kamp, där Nordirland förblev under brittiskt styre med en protestantisk majoritet, vilket senare ledde till den långvariga konflikten ”The Troubles” medan Irland domineras av katolska kyrkan.

Jag tror att många av oss ofta förknippar folkmusik med berättelser från förr och med musikinstrument av äldre utformning, men i den irländska folkmusik-scenen vimlar det av rebell-anda. En del är mycket tydliga med att de vill att Nordirland blir en del av Irland medan andra inte har lika tydlig övertygelse. Musiken kan vara både med äldre instrument men lika ofta med gitarr och moderna instrument. Sångtexterna sticker ut och är roliga, retsamma ibland och mycket politiska ibland.

Några av folkmusikerna är kritiska till den katolska kyrkan men att det samtidigt är katolska kyrkan som kämpade för Irlands självständighet. Det är kluvna känslor inför katolicismen. Några berättar att hur deras mamma eller någon annan kvinnlig släkting blev fråntaget sitt barn när de blev gravida utan att vara gifta. Det finns fortfarande familjer som fortfarande inte fått kontakt med barn som togs ifrån dem av de katolska prästerna.

Celtic Utopia visar hur musik, politik och historia är tre delar av samma helhet, de behöver varandra och förstärker varandra och genom folkmusiken kan frågorna spridas ut och diskuteras och funderas vidare kring – och ge styrka. gemenskap och samhörighet. Celtic Utopia är en film som spritter av energi och ger en förståelse för livet på Irland idag.

Medverkande musiker:
The Mary Wallopers, Negro Impacto, The Deadlians, Jinx Lennon, Poor Creature, Branwen, Lankum, Naoise Mac Cathmhaoil, Rising Damp, Young Spencer, Eoghan Ó Ceannabhain, Róis, Post Punk Podge, Susan Hughes, Tadhg Mulligan, Alfie Mulligan, Múlú, Niamh Moriarty, Cathail O’Mhaoil, Summer Newman, Eimear Nic Ionnrachtaigh och Eoghan Ó Garmaile.

Om regissörerna
Dennis Harvey är en filmskapare från Irland. Han är främst känd för sin kortdokumentär The Building and Burning of a Refugee Camp (2024), som vann en Guldbagge för Bästa kortfilm, utsågs av Franska filmakademin (Les César) till en av världens bästa kortfilmer 2024 och mottog flera andra utmärkelser.

Dennis skriver och regisserar huvudsakligen dokumentärfilm, men har även producerat och klippt sina egna verk. Hans första långfilm, I Must Away (2023), var en kalejdoskopisk essä om rörelse, inspelad under sju år i sex länder.

Hans andra långfilm, Celtic Utopia (2025) hade premiär i Locarno, där den vann Grand Prix i Semaine de la Critique.

Lars Lovén är dokumentärfilmare, journalist och dokumentärproducent för radio. Han regisserade dokumentären Fonko (2016), som skildrar den samtida musikscenen i flera städer på den afrikanska kontinenten, spårar dess rötter i kampen mot kolonialism och sätter den i relation till snabba samhällsförändringar. Filmen fick biografdistribution genom Folkets Bio och visades på festivaler i mer än 40 länder världen över.

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

by

En annan Håkan

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Filmrecension: I Swear – rolig, varm och helt överväldigande

by

I Swear

I Swear
Betyg 5
Svensk bioprmiäe 27 mars 2026
Regi Kirk Jones

Så många känslor och tankar far runt inom mig. Jag är helt överväldigad. Tagen. Det är en film jag hoppas kommer att visar runt om i Sverige, på polisstationer, på skolor, på utbildningar för blivande vakter, för åklagare som tyvärr många gånger ställt oskyldiga inför rätta för att åklagare av princip inte står emot förtryckande vakter och poliser sida. En film jag hoppas blir obligatorisk att se för alla som går på Polishögskolan.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelse, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom.

Omkring ett av hundra skolbarn i Storbritannien diagnosticeras med Tourettes. Ungefär 15 procent av dem har liksom han koprolali – att tvångsmässigt uttala svordomar, könsord och andra olämpligheter. John Davidson hade turen att ha en vän med en familj som inte blev rädda eller arga för att var annorlunda utan istället ställde upp på honom. Det gjorde att han kunde få ett jobb och så småningom började föräldrar som hade barn med Tourettes vända sig till honom och detta växte och utvecklades så han mer och mer spridit kunskap om Tourettes.

Robert Aramayo som spelar John i filmen är känd bland annat för rollen som unge Eddard Stark i Game of Thrones och som Elron i Sagan om ringen – Maktens ringar. Han är verkställande producent för I Swear. Robert Aramayo säger om sin roll och filmen I Swear:
-Tourettes påverkar människor på olika sätt, men jag har alltid tyckt att det är ok att skratta när situationen blir komisk – humor är ett av mina verktyg för att ta mig genom livet.

Kirk Jones, filmen regissör, säger:
– Jag hoppas verkligen att den här filmen kan få folk att tänka en extra gång på att ge sina medmänniskor utrymme och tid – att ha tålamod med den som inte är exakt som man själv.

Filmen berör mig på djupet och är varm, rolig och dramatisk och bygger på verkliga händelser och är oerhört viktig för att öppna människors förståelse för människor med Tourettes eller olika tvångssyndrom. Verkligheten är ju, sorgligt nog, att omgivningen och speciellt vakter, poliser och domstolar och troligen också många lärare och rektorer straffar människor som har syndrom eller sjukdomar som på olika sätt gör att de sticker ut från mallen att vara lagom som styr Sverige idag. Jag läste för ett tag sedan om vakter på en krog som kallade på polis som avvisade en man som hade Parkinsons sjukdom. Mannen skakade och vakt och polis bedömde att han vara full, vilket han inte var. Det fallet finns hos Diskriminerings-ombudsmannen. Tyvärr är jag inte hoppfull att förståelse finns för att människor kan ha sjudomar och annat som gör att de inte är som alla andra, men också de som har olika sjukdomar eller funktionsvårigheter bör ha rätt att finnas till ändå.

I Svear är välgjord med duktiga skådespelare, bra berättad, bra filmad. Den har fått stor uppmärksamhet och flera priset. Robert Aramayo är tvåfaldigt prisbelönt på BAFTA-galan.
I hård konkurrens med bland andra Timothée Chalamet och Leonardo DiCaprio vann Robert Aramayo på i februari pris för bästa manliga huvudroll på BAFTA-galan för sin insats i I Swear. Han fick dessutom ta emot EE Rising Star Award som röstats fram av biopubliken. Den kritikerrosade, brittiska biosuccén I Swear nominerades totalt till fem British Academy Film Awards och fick även pris för bästa rollbesättning.


’

Filmrecension: Den nya triumfbågens arkitekt – stark film om kraschen mellan makthavare och konstnärer

by

Den nya triumfbågens arkitekt

Den nya triumfbågens arkitekt
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Stéphane Demoustier
I rollerna Claes Bang, Sidse Babett Knudsen, Xavier Dolan

En skildring av krocken mellan byråkrati och politik och konst och kultur och hur byråkrater och andra makthavare kan döda visioner och konst och kultur. En verklighetsbaserad berättelse som samtidigt är en grymt träffande metafor för hur ekonomer och politiker och andra makthavare kan totalförstöra den innersta kärnan i konstnärliga visioner och projekt. En film som träffar rakt in i hjärtat och som skakar om alla som tror på styrkan i kultur. En film som är kryddad med flera duktiga skådespelare.

Berättelsen utspelas under 1980-talet. Den franske presidenten François Mitterrand utlyste 1982 en anonym arkitekttävling om att skapa ett monument som skulle fullborda den historiska axeln mellan Louvren och Triumfbågen i Paris. En dansk arkitekt, Johan Otto von Spreckelsen (spelad av Claes Bang) vann Till allas förvåning tävlingen. Hans tävlingsbidrag, en kulformad byggnad i marmor som fick rosa färg i solnedgången. Johan Otto von Spreckelsen var inte särskild känd innan han vann tävlingen. Han arbetade som lärare för arkitekter och har dittills endast känd för fyra danska kyrkor och sitt eget hus.

Spreckelsen beger sig från tryggheten i sitt välkända Danmark till Paris för att så i centrum för Paris politiska och kulturella strålkastarljus. Han ska nu projektledare ett av de historiskt största projekten i Frankrike. Han möter hinder och utmaningar. Den marmor han vill ha är mycket dyr och ekonomiska krafter inom politiker går bakom ryggen på honom för att köpa in billigare marmor. I hans ritningar ska fönstren i kuben vara limmade, vilken inte är tillåtet enligt fransk lag. Men om man tummar på hans ritningar blir kuben inte det som den var tänkt. Delas av den kommer att bli fulare och ha skarvar. Spreckelsens vision möts av ekonomernas, politikernas och byråkraternas försåtliga motstånd.

Filmen ställer viktiga frågor om vem som har rätten till ett verk och får mig som tittare att fundera vidare kring hur mycket konstnärer och kultur-arberare bör eller tvingas till att kompromissa. Vem ska bestämma? Ekonomen? Byråkraten? Politikern? Upphovsmannen eller kvinnan till ett verk?

Claes Bang är imponerande trovärdig som den danske arkitekten Spreckelsen som kastas in i politikernas och byråkraternas maktstrider i den fransk topp-politiken. Sidse Babett Knudsen är spännande som hans fru. Vad vill hon egentligen, är hon att lita på? Vi pendlar mellan att lita på henne och att misstänka ränker och egna planer. En stark film som lyfter den eviga frågan om kulturens och konstens värde och undersöker var gränsen går mellan konstnärlig idealism och monumentalt vansinne – och hur kan ekonomer styra kulturens visioner?