Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Chimären – en rolig, burlesk men också tragisk italiensk film

by

Chimären
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Visas på den italienska filmfestivalen Made in Italy
Regi Alice Rohrwacher
I rollistan Josh O’Connor och Isabella Rossellini

En helt klart Fellini-inspirerad burlesk historia av regissören Alice Rohrwacher som också själv spelar en av birollerna. Handlingen utspelas i ett Italien i en tid före Internet, mobiltelefoner och sociala medier. Huvudkaraktären är Arthur (som spelas av Josh O’Connor som spelade prins Charles i tv-serien The Crown. Arthur är en engelsman som hamnat i Italien och lever tillsammans med ett slags rövarband som bor i husvagnar ovh små krypin de byggt av pappkartonger och liknande. Arthur och rövarna försörjer sig på att plundra gravar.

Gravarna de plundrar är mer än tusen år gamla etruskiska gravar. Många av dessa gravar innehåller saker som de döda fick med sig in i graven då de anhöriga tänkte att de skulle ha användning för dem i nästa liv. Vissa av gravarna är från enkla människor och där finns inte så värdefulla saker men ibland hittar gänget gravar från rikare etrusker och där kan de få tag på dyrbara föremål.

Arthur har en ovanlig förmåga. Med en speciell pinne, en slags slagruta, kan han känna var det finns gravar under marken. Kanske är det metall- och guld-föremål pinnen och Arthur reagerar på?

Filmen spretar något då den är uppbyggd av flera berättelser, flera teman, som drar åt olika håll. Filmens distributör beskriver filmen så här: Nutid och förflutet, liv och död, människor och andar, sång, musik och dans, allt får plats i denna makalöst underhållande väv där Isabella Rosselini är en av de gyllene trådarna.

Jag både håller med och inte håller med om den beskrivningen. Filmen bubblar åt olika håll och Isabella Rosselinis roll är en av flera trådar. Visst gör Isabella Rossellini en bra roll som den äldre kvinnan Flora, men gyllene är väl inte rätt ord?

Flora är en äldre kvinna som bor i ett stort hus som en gång varit välvårdat men nu är slitet. Flora har vuxna döttrar som inte bor hemma längre och för att ha gratis hjälp har hon tagit sig an en ung kvinna, Italia (spelas av Carol Duarte) som genom att arbeta för Flora får gratis sånglektioner.

Flora och Arthur har en nära vänskap som bland annat bygger på en av hennes döttrar, Beniamina som varit Arthur flickvän och stora kärlek. Beniamina är försvunnen sedan flera år men Arthur väntar tålmodigt. Är hon verkligen försvunnen? Något stämmer inte, det är uppenbart.

Till dessa trådar: rövargänget och gravplundringen, relationen med den välbärgade kvinnan, sökandet efter den försvunna kärlek tillkommer en spirande vänskap med Italia som i sin tur gömmer sina två barn i Floras stora hus. Ett intressant sido-tema är parallellen och likheterna mellan rövarna och de förnäma folket som säljer vidare allt som rövarna hittar i gravarna. Rövarna får mat för dagen medan de rika blir ännu rikare genom att sälja statyer, guld och annat som hittats i etruskernas gravar. De välbärgade skor sig alltid medan de fattiga sliter för nästan ingenting.

Ordet chimär kan ha några olika betydelser som ändå hör ihop. Från wikipedia:
Chimaira (grekiska Χίμαιρα, latin Chimaera; försvenskat: Chimära) var ett fruktat, trehövdat monster i den grekiska mytologin.
Chimär – hjärnspöke
Chimär (biologi) – inom botanik en växt där två olika vävnader växt samman, inom zoologi och medicin en individ med celler från två genetiskt olika individer
Ordet chimär betyder vanligen en ogrundad falsk föreställning, bedrägligt sken eller hjärnspöke.

Ett bra och klurigt namn på filmen. Vem är chimär? Är Arthur en chimär, är han sammanvävd av olika kulturella bakgrunder? är han bedragare? Bedrar han sig själv?

Filmen är rolig och berörande men samtidigt drar den åt för många håll för att bli ett mästerverk i nivå med Fellinis filmer. Men Rohrwacher tar absolut ett stort steg i hans fotspår. Den är både rolig och burlesk, men också tragisk och gör mig sorgsen. Ett stort plus dock för de otroliga karaktärerna. Vilken fantasi som ligger bakom detta färgrika persongalleri.

Chimären tävlade om Guldpalmen vid Cannes Film Festival 2023.

Filmrecension: Tarot – långtråkiga, sega skräckscener som jag mest skrattade åt

by

Tarot
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Spenser Cohen och Anna Halberg

En skräckfilm borde väl vara spännande eller skrämmande någon gång? Här satt jag mest och hade långtråkigt när det var meningen att det skulle vara kusligt. Ibland skrattade jag och övriga publiken när det skulle vara skräckfyllda scener. Jösses.

Filmen marknadsförs med att ett gäng vänner bryter mot en regel som säger att man inte ska använda någon annans tarotlek. Det stämmer inte, det är inte filmens handling. Det som sätter igång hemskheterna är att en kvinna som var sierska och astrolog i Ungern för flera hundra år sedan satt en förbannelse i tarotleken som används. När någon använder den tarotleken slår förutsägelserna in i deras mest hemska form i en grym blodig död.

Sju vänner har hyrt en fantastisk herrgård för att fira att en av dem fyller år. De är fyra unga kvinnor och tre män. När de upptäcker att ölen tagit slut börjar de leta överallt i det stora huset och hittar en gömd avdelning i källaren som är fylld av saker som har med magi och ockultism att göra. Där hittar de en tarotlek i en trälåda. En av de unga kvinnorna känner till tarot och blir övertalad av de andra att göra läggningar för var och en av dem.

Ett stort minus är att vi inte hinner bygga upp någon relation till eller känsla för någon av de sju innan det läskiga börjar. De är trevliga, ganska vanliga unga människor men ingen fastnar riktigt som karaktär.

En vanlig missuppfattning bland de som inte känner till tarot är att det är ett verktyg för att förutsäga framtiden. Visst, det finns de som använder tarot för att sia om vad som ska hända men det är långt ifrån den vanligaste användningen. Det finns många tankar och idéer kring tarot. Det finns de som har en massa ritualer och regler och andra som har en betydligt mer avslappnad relation till tarot. Det finns de som tror att det är farligt att låta andra röra ens personliga tarotlek. Men det är långt ifrån en allmän regel.

Sex i svärd

En direkt felaktighet om tarotkorten är med i filmen. Det är slarvigt av filmskaparna. I en scen visas ett kort som påstås vara ”sex i svärd”. I den scen där det sägs att en person drabbas av ”sex i svärd” har manusförfattare och regissör förväxlat kortet ”sex i svärd” med ”tio i svärd”.

Svärd är en av fyra sviter i tarot. Svärd förknippas med luftens element och handlar om tankar, om logik och förnuft, idéer. Korten i den sviten handlar inte ens om riktiga svärd som fysiskt körs i ryggen på någon. Det handlar om jobbiga tankar. Jag hade nog väntat mig lite mer kunnande av ett team som gör en skräckfilm kring tarot.

Tio i svärd

Visst, det är en skräckfilm och inte tänkt som en korrekt skildring av tarot. Att jag inte helt håller med om en del tolkningar av korten, det kan jag överse med eftersom det är en skräckfilm. Men direkta fel som förväxlingen av ”sex i svärd” med kortet ”tio i svärd”, det är rent slarv.

Skräck är en genre med många usla filmer men också en och annan film som ändå är intelligent uppbyggd. Tarot tillhör inte de lyckade i sin genre. Jag hörde ingen i salongen skrika av skräck. Under reklamen före filmen var det en reklamfilm som var lite skrämmande och då hördes flera i publiken skrika till, men inget sådant under filmens gång. Den är en av de segaste rysare jag sett på länge.

Monstren, det vill säga figurer från tarotkorten, som tog gestalt och mördade personer som blivit spådda, var mest fula och äckliga. Och personerna, i filmen var byggda på klichéer, karaktärer vi sett i alldeles för många filmer redan. Och att en skräckfilm inte ens är det minsta läskig är ändå ett bottenbetyg.

Ett litet försök till tema finns i filmen. Det handlar om ödet och om det går att förändra vad som förutsagts. Det genomförs tyvärr lite slarvigt och höjer inte betyget för helheten för min del ändå. Synd för det kunde varit intressant.

Filmrecension: Rosalie – tragisk, dyster

by

Rosalie
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Stéphanie di Giusto

En tragisk, dyster berättelse om en kvinna i Frankrike 1870 som inte var som alla andra – och som ville få vara den hon var. Rosalie var en ung kvinno som föddes med skägg och hår på hela kroppen. Filmen är en djupt berörande berättelse om att bryta mot normer.

Hon växte upp med sin pappa som rakade av henne skägg och päls dagligen för att hon inte skulle väcka uppmärksamhet. Hennes pappa lyckas få henne bortgift till barägaren Albert, som inte har en aning om att hans blivande fru har skäggväxt.

Rosalie flyttar till Albert som driver ett café i en by i Frankrike. Albert har ett problem, han är skyldig en av byns rikaste och mest inflytelserika män mycket pengar.

Rosalie har en stor dröm i livet. Hon vill få ett barn. Hon vill också innerst inne vara älskad som den hon är, få vara accepterad med skägg och allt. Hon kommer på idén att låta sitt skägg växa och genom att människor ska bli nyfikna ska de få många gäster till cafét. Hennes idé lyckas bra i början. De får så många gäster att de kan göra sig skuldfria. Dessutom blir caféet populärt. Många kommer dit och Rosalie accepteras av byborna, till en början. Hon får också några vänner.

När Rosalie låter skägget växer får hennes ansikte ett mycket manligt utseende, men i övrigt är hennes kropp mycket kvinnlig och hon är feminin och omsorgsfull och vårdande på många sätt. I början ser byborna henne som den hon är och hon blir uppskattad. Fast inte av alla. Hon bryter verkligen mot den rådande normen. Dessutom är hon tuff och blir mer och mer självsäker. Hon viker inte får någon och vågar till och med säga emot byns makthavare. Ovanpå det marknadsför hon sig själv med halvnakna fotografier som hon låter en fotograf ta av henne. Dessa kort säljer hon sedan i caféet.

Men när en olycka sker i byn vänder stämningen. Rosalie blir oskyldigt beskylld för att ha vållat olyckan och anklagas för att dra hemskheter till bygden.

Det är svårt att bryta mot normer. Det var svårt i slutet av 1800-talet och kan absolut fortfarande vara svårt både i Sverige och andra länder. Som jag ser det var det inte skägget i sig som gjorde livet svårt för Rosalie, det var att hon var kaxig dessutom och att hon bröt mot flera normer, bland annat med fotografierna där hon var nästan naken. Det finns alltid gränser för hur många normer en människa får bryta mot. Det visar filmen på ett starkt och talande sätt.

Att filmen inte får högre betyg är för att den har flera vändningar som inte är helt underbyggda. Det är också flera så detaljer som visas men som aldrig utvecklas. Det är för mycket som känns ofärdigt i berättelsen. Den är för mörk också och speciellt vändningen i slutet kommer för abrupt. Det är en berättelse som skulle kunna vara unik och oemotståndlig med två så duktiga skådespelare som Nadia Tereszkiewicz (Rosalie) och Benoît Magimel (Albert).

Om filmen:
Rosalie hade världspremiär i Un Certain Regard i Cannes där den tog emot en stående ovation från publiken. Nadia Tereszkiewicz som spelar Rosalie prisades på fjolårets César-gala. Benoît Magimel som spelar hennes man vann Césarn för bästa manliga skådespelare för andra året i rad.

Teaterkritik: 77 meddelanden till framtiden – en mäktig helhet

by


Foto: Sören Vilks

77 meddelande till framtiden
Manus och regi av Jacob Hirdwall
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus Peter Stockhaus
Koreografi Johanna Lindh
Musik Fredrik Söderberg
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Ljud Johan Adling
Dramaturg Anneli Dufva
Urpremiär på Dramatens lilla scen 25 april 2024

En fantastisk mäktig helhet – oerhört skickligt sammanvävt med duktiga skådespelare, allt samverkar som en enhet: koreografi, videoinstallation, ljus och ljud. En makalös föreställning men för att vara ärlig är det mer en föreläsning än scenkonst, det är mer propaganda för kampen mot klimatförändringarna är ett drama med djup. Den är ingen föreställning som kan tolkas på flera nivåer. Det är tydligt och ingen tvekan om vad ensemble och produktionsteam vill säga. Men i sin genre: en makalös föreställning. Och även om budskapet är tydligt talar föreställningen till alla våra sinnen.

Manus som är skrivet av regissören Jacob Hirdwall bygger på dokumentärt material, berättat av 77 unga människor, mellan 9 och 37 år, från hela världen. Det handlar om hur vi har det idag – berättat för dem som kommer att leva i framtiden. Med i stort sett totalt fokus på klimatförändringarna. Jag tror att om andra unga människor fick berätta för framtiden om dagens värld är jag inte säker på att det enbart skulle handla om klimatet. Det är ett medvetet urval vad som ska vara med. Det är tydligt att produktionsteam och manusförfattare inte haft något syfte att ge nivåer av möjliga tolkningar.

Föreställningen innehåller många monologer. människor berättar saker istället för att det iscensätts. Det är en tydlig trend på scener i Sverige idag med en eller flera personer på scen som i stort sett berättar något istället för att detta iscensätts i handlingen eller i dialog. Jag tycker det är en tråkig utveckling, det är att urholka kraften i scenkonst. Men – i denna föreställning fungerar det och det griper tag i mig. Berättelserna är starka, raka och tydliga och hela föreställningen är ett väl fungerande samspel mellan scenografi, ljus, scenbild, koreografi, musik och ljud som tillsammans talar till flera sinnen. Emellanåt är det till och med lukter som sprids från scenen som talar till luktsinnet. Skickligt. Imponerande.


Handlingen följer Agnes (mycket välspelad av Tina Pour-Davoy) som klättrar ned från det träd hon bott i under två år. Agnes förundras hon över hur människorna lever sina liv nere på jorden. Hon möter Robert (Rasmus Nyström är som alltid trovärdig i sin karaktär), en författare som väntar på en orkan som aldrig kommer. Tillsammans vandrar de genom en värld i förändring på jakt efter berättelser om vår tid.

Vad är Agnes? En guda-dotter kanske? Eller en ängel? Eller vårt bättre jag? Eller naturen? Valet av namnet Agnes är förstås inspirerat av Strindbergs Ett drömspel där guden Indras dotter, Agnes, gör en drömlik färd genom världen och möter genom olika aspekter av mänskligheten. Hon möter människorna och deras liv, fyllda av lidande men också av glädje och skönhet.

Föreställningen är en vidareutveckling av Jacob Hirdwalls föreställning ”We Hear You — Greta Thunbergs tal” på Stora scenen på Dramaten 2020 som blev startskott för det internationella projektet We Hear You – A Climate Archive. Pjäsen är en del av detta projekt.

Historierna som pjäsen bygger på är berättade av konstnärer, trädgårdsmästare, bönder, studenter, fiskare och aktivister från bland annat USA, Indien, Danmark, Kenya, Quatar, Mexiko, Brasilien, Serbien, Singapore, Palestina och Thailand. Planen är att alla berättelser ska arkiveras i 1.000 år.

Regissören Jacob Hirdwall berättar:
– Vi har träffat 77 unga för samtal på Zoom där de fritt fått berätta om hur det känns att vara ung och veta om att vi står mitt i en klimatkris. Jag har sedan vävt samman ett urval av berättelserna till en pjäs med mycket humor och magiskt tänkande. Det här projektet, som är ett av de största berättarprojekten någonsin på Dramaten, har kopplat samman klimataktivister på flera kontinenter som kunnat skapa nya nätverk.


Även när jag sympatiserar med syftet och håller med om mycket som sägs om klimatförändringarna är jag ändå lite skeptisk till när scenkonst blir en del av en kampanj. Samtidigt är jag djupt imponerad, bländad, ja överväldigad av denna helhet. De sju skådespelarna på scen, Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Nina Zanjani och de två jag redan nämnt, Razmus Nyström och Tina Pour-Davoy, är alla lågmälda och tydliga, vilket är helt rätt i detta sammanhang. De berättar lugnt och ändå känslofullt.

De bär alla en slags arbetsoverall som påminner om de som bilmekanikerna i Macken brukar ha. Varje person ha en egen färg på sin överallt, Agnes har den färgstarkare gula, övriga mest i grå-brun-tonade tillbakadragna versioner för att det ska vara tydligt att det som ska synas är var de berättar, inte vem de är. Lite roligt att Elin Klinga är ett undantag med en arbetsoverall som verkar vara skapad i ett sammets-material, lite kvinnligare, lite mer glamoröst.

Truppen är förstärkt med nio praktikanter från Kulturamas konstnärliga utbildningar. Det blir starkt när så många röster kan höras samtidigt. Videoinstallationer, ljus, ljud, musik, skådespelare och praktikanter, allt bildar tillsammans en stark röst.

Jag förmodar att många gymnasieklasser och högstadieklasser kommer att se föreställningen. Jag hoppas också att många makthavare gör det. Kanske är det inte för sent att rädda jorden? Och den som inte håller med om vad som framförs på scen bör också se den för att kunna diskutera. Låt oss alla lyssna på varandra. Fast jag har svårt att tro att mänskligheten kan samverka och stoppa utvecklingen med tanke på vad som sker internationellt med krig och våld och stora nationer som förtrycker kvinnor, där kvinnor inte ens har rätt att bestämma själva om de vill ta ett jobb eller inte som i Iran. Men jag är också skeptisk till människors vilja och förmåga på grund hur människor beter sig lokalt där fimpar slängs överallt i Sverige, där bilar kör i full fart på gångvägar runt skolan där jag bor. Jag är pessimist och efterlyser konkreta tankar och förslag hur det ska gå till att påverka utvecklingen utan att världen blir en diktatur. Det är mina högst personliga reflektioner förstås och jag efterlyser sådana diskussioner i föreställningen.

Medverkande Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani och nio praktikanter från Kulturama. Koreografi: Johanna Lindh. Musik Fredrik Söderberg.
Medverkande praktikanter från Kulturama Patrik Andersson Walle, Farah Bayoudh, Patrick Brännfors, Otilia Manstad, Annie Mc Williams, Simon Sandqvist, Cia Norberg Söderman, Elvira Rosling, Ida Vainionpää

PS. Jag kan inte låta bli att dra en liten parallell till tv-serien 3 Body Problem på Netflix som handlar om människor som skickat ut meddelanden ut i rymden och sedan efter flera år är det någon ute i rymden som fångar upp meddelandet och kontaktar jorden och bestämmer sig för att flytta sin befolkning till jorden. Eftersom många på jorden är trötta på att människor inte kan ta hand om vår jord är det många som välkomnar utomjordingarna med tanken att inga varelser kan vara värre.

Filmrecension: Leaving Jesus – en film som är viktig för många som lämnat eller vill lämna en fundamentalistisk grupp

by

Leaving Jesus
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Ellen Fiske

En dokumentär som sätter igång många tankar och känslor. Vi får följa en grupp före detta kristna fundamentalister som träffas på en retreat i USA för kristna som lämnat sin tro.

Ellen Fiske, regissören, har fått komma retreatdeltagarna mycket nära och har fått närvara med filmkameran vid terapisessioner, övningar och också fått följa med flera av dem till deras privatliv. Det är imponerande att dokumentären fått möta dessa människor i så känsliga situationer.

Alla som är på retreaten är födda in i sina kyrkor och samfund. De har aldrig haft något val och vi får därför ingen förståelse för vad som lockar människor till dessa samfund och grupper. Jag skulle gärna se en liknande film med människor som gått med i en grupp som är fundamentalistisk och som hindrar dem från att leva som de vill och att de sedan vaknar upp och lämnar. Att lämna något man själv valt måste vara omskakande och svårt. Jag har läst några sådana böcker, speciellt av före detta scientologer.

Att som vuxen lämna något man fötts in i måste vara enormt svårt. I många fall måste de lämna familj och släkt samtidigt. Många fundamentalistiska grupper tillåter inte sina medlemmar att umgås med avhoppare. Så är det i Jehovas Vittnen, till exempel.

En del av kyrkor som deltagarna i retreaten kommer från brukar inte definieras som fundamentalistiska, till exempel Katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Vad som blir djupgående fundamentalism beror inte alltid på religioner eller filosofin utan minst lika mycket på den enskilde individen och gruppen. Också politik kan bli fundamentalistisk. Också så kallade new age-grupper som fokuserar på nyandlighet kan utvecklas till fundamentalism, tänk bara på vad som hände med Heavens Gate som var en slags ufo-troende nyandlig grupp. P3 Dokumentär har berättar om den:
De döda visar sig tillhöra en religiös sekt, som tror att de ska hämtas upp till himlen av ett rymdskepp som följer kometen Hale-Bopp. En komet som precis vid den här tiden, kan ses som tydligast från jorden. Många av medlemmarna i sekten har lämnat sina familjer tjugo år tidigare.

Retreatledaren jämför att tro på Gud med att vara fundamentalist. Det är trots allt inte samma sak. Vad Gud är kan definieras på så många olika sätt. Alla som tror att det finns något utöver det som går att mäta med dagens vetenskapliga utrustning är inte fundamentalister.

De existentiella frågorna om liv och död, om meningen med livet, tvingas nog de flesta att möta någon gång i livet. Jag blir glad av att det finns regissörer som Ellen Fiske som tar upp det detta och går på djupet med ämnet. Det är skickligt att få dessa människors förtroende, att få komma dem så nära och få dem att berätta. Och med tanke på hur farliga fundamentalistiska grupper kan bli är det viktigt att kunskap om detta når ut. Jag tror att denna film kommer att bli viktig för många som brottas med att lämna ett samfund eller grupp de fötts in eller gått med i och nu har lämnat eller vill lämna.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med regissören Ellen Fiske.