Gästskribenter

Jag blir så fruktansvärt ledsen när en magnifik låtskatt, förvaltad av utsökta musiker, blir en tråkig tillställning helt i avsaknad av liv och glädje. Jag älskar verkligen nästan allt som skapats av kvällens huvudperson Ritchie Blackmore. Deep Purple är förfäder för modern hårdrock och det går att stapla klassiker på hög en hel eftermiddag. Med Rainbow togs ytterligare steg i skapandet av klassiker och ytterligare en eftermiddag kan fyllas med låtar ur den repertoaren. Till och med Blackmore’s Night kan erbjuda en lång helkväll med fantastiska låtar. Och så blir det så här andefattigt och poänglöst.

Det är verkligen en samling fantastiska musiker på scen och Blackmore har fått tag på en otroligt bra sångare som kan bära de här låtarna vidare från 70- och 80-tal till idag. Men det slösas bort på osäkert mellansnack och riktigt tradiga instrumentala partier som ingen blir lyckligare utav. Jag får känslan att alla på scen är så begeistrade av legenden på scenen, att de själva blir en del av publiken. Det är så sorgligt att bevittna. Många valde också att titta bort, gå hem, göra något annat. Det är inte ofta man ser så många gå mot utgången medan huvudattraktionen spelar. Sist det hände var väl när Whitesnake havererade för några år sedan.

Den här föreställningen hade kunnat genomföras på eftermiddagen medan folk låg och chillade i gräset. Det hade varit värdigare. Nu blir det tyvärr bara pinsamt. Och då är ända alla låtarna bra, fantastiska stycken musikhistoria som framförs med stil och perfektion. Jag förstår inte hur det är möjligt att misslyckas när man har sånt här material att jobba med.

Hoppas de som stannade kvar, också dröjde sig kvar när magnifika Myrath hoppade in och ersatte sent avbokade Behemoth som nattlig spelning. Då kanske kvällen ändå räddades något.

Årets festival är slut och karavaner av hårdrockare är på väg hemåt genom Sverige. Vad bär vi med oss från det här året, vårt nionde år som Kulturbloggens utsända?

I vanlig ordning är allt oklanderligt hanterat. Allt från matförsäljning och bekvämlighetsinrättningar, till speltider och variationsrikt utbud på scener. Det finns förstås småsaker att ha synpunkter på. De långa köerna vid vissa tider vet jag har retat upp många. Jag kan faktiskt inte hålla med. Vi kom när det var som längst kö in till nationaldagsfirandet på torsdagen. För oss var det inte superviktigt att hinna in till det men för de som verkligen tyckte det var viktigt att hinna, borde väl ha kunnat föreställa sig att de inte var de enda som ville in just då?

En festival som samlar drygt 35000 besökare per dag, har givetvis tillfällen då det flockas lite extra vid insläppen. För de besökare som tycker det är för mycket folk kanske kan bege sig till mindre festivaler runt om i landet istället. Fast få får de förstås inte se Kiss eller Iron Maiden (2018) och de får sannolikt inte vattentoaletter inne på området heller. Det är rätt mycket som finns på Sweden Rock, som inte finns på andra festivaler. En orsak till det är förstås en stabil ekonomi, extremt bra planering och en festivalledning som älskar sitt uppdrag.

Bäst i år har som vanligt varit: Musiken, Musiken, Musiken! Tätt följt av säkerheten, bekvämligheten, vänligheten, hjälpsamheten. Ja allt det som kännetecknar hårdrocken och den här festivalen.

Sämst då: Smaken på vattnet i presstältet. Ni ser, det är verkligen nere på petimeternivå när det sämsta är sådana detaljer.

Nästa år är vårt tionde år på Sweden Rock. Kanske börjar det bli dags att lämna vidare stafettpinnen till andra skribenter, eller så fortsätter vi tio år till. Den som lever får se.

Dream Theater har kämpat på troget sina ideal och sin publik i över trettio år så det är inga duvungar som äntrar scenen en halvtimme efter midnatt den här fredagsnatten. Att det här är festivalens skickligaste band tycker jag står klart redan efter en liten stund. Med så sanslöst skickliga musiker och en sångare som är mäktigt tonsäker blir det en konsert utöver det vanliga. Trots den sena timmen och det kylslagna vädret samlas en stor publik framför scenen. En publik som spelar luftgitarr, lufttrummor, luftpiano och som sjunger med i de komplexa texterna på sant progmetal-manér. Man blir lite lycklig av att se en sådan genuint musikintresserad publik.

Att ha ett förband som Kiss är säkert inte något bandet är vana vid men i år blev det så här på Sweden Rock Festival. Kiss drog till och med över sin tid med nästan tjugo minuter så det blev sen entré för Dream Theater. Men de förvaltar sin tid utmärkt och lämnar ingen besviken.

Den här sortens progressiva metal är tveklöst den mest intressanta musiken som bjuds på rockfestivaler, men det är också musik som kräver lite mer av sin publik. Det är inte lättsmält utan avsevärt mer konstnärligt. Allt har sin plats och sin tid och just den här natten var det absolut Dream Theaters tid och plats. Tack för den bokningen.

Varför Disturbed inte är ett av årets headline-band är en gåta. De har ett modernt sound, en stabil publik och en megahit med Sound of Silence. De visar också att de inte är ett one hit wonder utan att de har mycket bra material för en lång spelning. Dessutom visar de att de tar sitt ansvar genom att ha genomtänkta och tänkvärda mellansnack.

Jag undrar om jag sett en större publik vid Rock Stage tidigare i veckan. Det ska ha varit när Tenacious D spelade men jag undrar om inte Disturbed hade större publik. Det var rejält trångt riktigt långt bakåt i fältet. Och visst, många stod där för att höra radiohiten men de blev nedmalda av tung, metodisk hårdrock. Det var en fröjd att höra hur tajt och vältrimmat rytmsektionen tryckte på och gitarren låg på som ett sågverk i effektivitet.

Faktum är att gruppens svaga länk är sångaren David Draiman. Han har ett rörelseschema på scenen som påminner om Rob Halford i Judas Priest, men utan den teatrala pondus och vokala förmåga som Halford besitter. Det riskerar att bli lite tråkigt när det mesta låter likadant och när det inte händer speciellt mycket på scen. Men här är jag oförtjänt gnällig. Jag har kul, det är hårt och bra drag. En riktigt lyckad konsert på det stora hela.