Varför Disturbed inte är ett av årets headline-band är en gåta. De har ett modernt sound, en stabil publik och en megahit med Sound of Silence. De visar också att de inte är ett one hit wonder utan att de har mycket bra material för en lång spelning. Dessutom visar de att de tar sitt ansvar genom att ha genomtänkta och tänkvärda mellansnack.
Jag undrar om jag sett en större publik vid Rock Stage tidigare i veckan. Det ska ha varit när Tenacious D spelade men jag undrar om inte Disturbed hade större publik. Det var rejält trångt riktigt långt bakåt i fältet. Och visst, många stod där för att höra radiohiten men de blev nedmalda av tung, metodisk hårdrock. Det var en fröjd att höra hur tajt och vältrimmat rytmsektionen tryckte på och gitarren låg på som ett sågverk i effektivitet.
Faktum är att gruppens svaga länk är sångaren David Draiman. Han har ett rörelseschema på scenen som påminner om Rob Halford i Judas Priest, men utan den teatrala pondus och vokala förmåga som Halford besitter. Det riskerar att bli lite tråkigt när det mesta låter likadant och när det inte händer speciellt mycket på scen. Men här är jag oförtjänt gnällig. Jag har kul, det är hårt och bra drag. En riktigt lyckad konsert på det stora hela.
