Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Band of horses
Why are you OK tour 2017
Datum 2017-03-09
Plats Annexet, Ericsson Globe
Betyg 4
Med många låtar från de tidiga albumen frälste Band of Horse Stockholmspubliken. Nu har dom en sista spelning kvar på denna europaturen, imorgon den 10 mars i Malmö
Magnus Carlson
Den långa vägen hem – Turné 2017
Datum 2017-03-02
Plats Kägelbanan, Södra teatern, Stockholm
Betyg 3
Då har turen kommit till Magnus Carlsons hemtrakter, söder på Stockholm, på vinterturnén. Nu gäller det att skörda lite extra medans det går. Magnus är uppbackad av proffs på scenen, Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfeš, organisten Patrik Kolar och gitarristen Anders Lewén sticker ut mest. Ändå känns det lite avslaget, det här är northern soul, det mesta på svenska, men publiken känns inte riktigt på topp. Det är hjärta och smärta, kärlek och uppbrott och en jäkla massa rök på scenen. Visst är det trevligt och svettigt blir det, men det beror mest på att Kägelbanan är slutsåld till sista plats. Magnus Carlson är populär nu, men kvällens största applåd får Lisa Ekdahl då hon gästar scenen. Magnus vill spela svettig soul på svenska, och ibland funkar det. Kvällens bästa låt är Tänk om, skriven av Anders Lewén. Det skulle ha behövts ett gäng till låtar av samma klass. Nu plockas det fram låtar från Magnus soloskivor och materialet blir lite för tunt. Ändå är det en trevlig kväll, men det skulle kunna vara en ändå trevligare kväll.
Mitt hjärta
Brinner i bröstet
Den långa vägen hem
Tack vare dig
From now on
Eternal love
Dom band som binder mig
If I Could Only Be Sure
Elin
Långa skuggor
Det värsta av allt
Ain’t there something money can’t buy
Vill du verkligen vara ensam?
Somebody stole my thunder
Tänk om!
Varför är jag här?
Jag ber dig/Hata hat
Elvis Costello
Detour – Turné 2017
Datum 2017-02-22
Plats Göta Lejon, Stockholm
Betyg 4
Elvis Costello 2017 är ute på en Turné, helt ensam på scenen. Han bjuder på lite nya låtar, en del gamla favoriter och däremellan mycket snack. Detta är andra spelningen på Europa-delen av turnén. Denna spelning i Stockholm följs av tre till i Sverige, Göteborg, Malmö och Jönköping. Det är Elvis Costello ensam på scenen, med en flygel på scenen och åtta gitarrer.
Erkänner, vi var inte den yngsta publik jag sett på en spelning. Det är alltid svårare med en sittande publik men ikväll spelar det ingen roll. Elvis showar, berättar storys om sin familj, och sjunger både bra och några gånger ganska illa. Han skapar gitarrkakafoni med hjälp av en sequencer. Han kliver framför mikrofonen och sjunger rakt ut i salongen i Alison och möts av kvällens största jubel. Det här en personlig kväll och den är helt enkelt underbar. Det här är en kväll där det är tyst i salongen när musiken spelas och Elvis säger att nu kan han spela vissa låtar, så att dom låter som han har tänkt. Han bjuder på några av sina första sånger, sånger tänkta till en kommande musikal och berättar om hur hans familj har påverkat hans musikskapande.
Mellansnacket på konserter kan ofta bli krystat, här är mellansnacket något du ser fram mot. Elvis Costello är generös, ibland vacklar han till mellan låtarna, ändå spelar han i två och en halv timme. Han har gjort ett antal ändringar i låtlistan från förra spelningen i Helsingfors. Han är känd för att ändra en hel del mellan olika konserter och det kommer säkert att hända till hans andra spelningar i Sverige.
Jag har gillat Elvis Costello sen hans första skiva, My aim is true, men jag har aldrig sett honom live förrän ikväll . Jag har följt honom genom minst 30 olika skivor, och han är en expert på att återskapa äldre musikstilar i sin egen stil. Ikväll är det Elvis med en gitarr eller en flygel, och det gör att allt byggs ihop. Bäst ikväll är Alison, watching the detectives och Almost blue, men resten ligger inte långt efter. Jag är nöjd när vi lämnar salongen och sugen att försöka skaffa biljetter till någon Sverige-spelning till.
The Weeknd i Globen Stockholm
17 februari 2017
Betyg: 3
Han ställde in sin medverkan i somras, men nu kliver han in på Globens scen. Äntligen finns popens framtid på plats i Globen. För det är pop som The weeknd valt att luta sig mot, pop med influenser av . Det har tagit sju år sen han släppte sin första mixtape, men det har ändå gått väldigt snabbt. I passet står det Abel Makkonen Tesfaye, men sen sin första mixtape har han kallat sig The weeknd. Den lite annorlunda stavningen är för att undvika en krock med det kanadensiska rockbandet The Weekend.
När han kommer in på scenen så möts han av kärlek, inget problem på mottagandet av publiken. Ovanför scenen hänger en konstruktion som ser ut ungefär som en vinge. Den sänks ner långt, så det blir effekten av intim scen. En svettig bubbla där vi är tillsammans. Det här är första gången han har en egen turné, och Stockholm är platsen för europapremiären. Det är slutsålt, och alla förutsättningar finns där för att få till en fantastisk kväll, men det är något som saknas. Jag gillar the Weeknd för att det finns en svärta i musiken, med ångest och ifrågasättningar av vad som är viktigt. Det känns som bortblåst just nu, och mycket låter ungefär likadant. Live blir den senaste skivan Starboy avklädd, och där står det några ensamma basgångar och gungar.
The weeknd har valt att resa med bara tre musiker på scenen, och han står mestadels ganska långt från dom. Det blir en distans och jag känner att publikens reaktioner inte får någon riktig respons från scenen. Jag tänker för mig själv att han nästan lika gärna kunde haft inspelad musik. Så känns det i varje fall, för lite samspel med de andra på scenen. Jag och andra som gjorde misstaget att ställa sig långt fram på vänster sida av scenen ser mest hans rygg under stora delar av konserten. Även här blir det ett avstånd. Det här är en konsert där publiken exploderar några gånger, men det skulle kunna vara så mycket mer. När jag ska förklara för någon som inte känner till Weeknd hur han låter, så brukar alltid förklaringen en modern Michael Jackson med ganska svarta texter. Texter som fått svärtan av det liv han faktiskt har haft, med droger och strulighet. Allt detta känns som bortblåst ikväll. Nu får vi en konsert med de flesta av hans hits, men i lite känslolösa versioner. Jag längtar efter mer svärta, mer R&B och mer av sampel med musikerna. Kanske nästa gång. Ändå är jag säker på att många är nöjda när vi går hem i natten.
Låtlista:
All I Know
Party Monster
Reminder
Six Feet Under
Low Life/Might Not
Often
Acquainted
Ordinary Life/Stargirl Interlude
Intro/Starboy
Nothing Without You
A Lonely Night
Rockin’
Secrets/Can’t Feel My Face
In the Night
Earned It
Wicked Games
High for This
The Morning
Sidewalks
Crew Love
Tell Your Friends
Die for You
I Feel It Coming
False Alarm/Glass Table Girls
The Hills
Artist: Ed Hartcourt
Scen: Debaser Strand
Betyg: 4
Ed Harcourt, tillbaka i Stockholm, första gången på fyra år. Äldre, mörkare och sorgsnare. Ed släppte sin sjunde fullängdare i höstas. Hans artistkarriär har inte varit spikrak, han erkänner själv att han lånar inspiration från Nick Cave och Jim Morrison, men hans täta melodier är hans egna. Att han låter tight och tät på scenen när han ändå står där ensam, med två undantag där han får sällskap, är skickligt. När Ed kliver ner på golvet framför scenen ensam med en mikrofon och publiken blir det svettigt och intimt som i en sängkammare.
Det senaste albumet, Furnaces, är hans mest intima och mörka skiva. Skivan är ett detaljrikt myller av ljud och gnissel. De dovt bultande trummor finns här på scenen med hjälp av en sequencer. En verktyg han ofta använder, och jag gillar det. Du får känslan för hur han bygger sin låtar, och när han sjunger i den, så blir det en kör med många röster.
Mestadels ensam på scenen, men det blir aldrig tråkigt. Upptåg och nya varianter av mikrofoner. Nya leksaker som kan skapa ljud. En ny ljudbild. En ny Ed Hartcourt, som trots sin svärta, mår ganska bra. Det är med pigga steg jag går hem i natten och funderar på om jag har tid att åka till Malmö imorgon för att få uppleva samma sak igen. Han spelar där på alla hjärtans dag, men jag hinner inte åka.
