Artist: Ed Hartcourt
Scen: Debaser Strand
Betyg: 4
Ed Harcourt, tillbaka i Stockholm, första gången på fyra år. Äldre, mörkare och sorgsnare. Ed släppte sin sjunde fullängdare i höstas. Hans artistkarriär har inte varit spikrak, han erkänner själv att han lånar inspiration från Nick Cave och Jim Morrison, men hans täta melodier är hans egna. Att han låter tight och tät på scenen när han ändå står där ensam, med två undantag där han får sällskap, är skickligt. När Ed kliver ner på golvet framför scenen ensam med en mikrofon och publiken blir det svettigt och intimt som i en sängkammare.
Det senaste albumet, Furnaces, är hans mest intima och mörka skiva. Skivan är ett detaljrikt myller av ljud och gnissel. De dovt bultande trummor finns här på scenen med hjälp av en sequencer. En verktyg han ofta använder, och jag gillar det. Du får känslan för hur han bygger sin låtar, och när han sjunger i den, så blir det en kör med många röster.
Mestadels ensam på scenen, men det blir aldrig tråkigt. Upptåg och nya varianter av mikrofoner. Nya leksaker som kan skapa ljud. En ny ljudbild. En ny Ed Hartcourt, som trots sin svärta, mår ganska bra. Det är med pigga steg jag går hem i natten och funderar på om jag har tid att åka till Malmö imorgon för att få uppleva samma sak igen. Han spelar där på alla hjärtans dag, men jag hinner inte åka.
