Thomas Johansson

”Jag är svart, fast färgen på min hud är brun. Jag har ett komplext kärlsystem av rötter som förgrenar sig över kontinenter, etniciteter, klasser, färgskalor och epoker. Jag är en korsning av Slovakien, Tyskland, Frankrike, Afrika, South Carolina. Av vit, svart, cherokee. Jag är Jason, son till den svarte Madubuko Diakité och den vita Elaine Bosak. Jag är alla de länder mina förfäder kom ifrån och skeppades från i kedjor. Jag är alla de färger och nyanser deras hud hade. Jag är deras vrede och längtan, deras framgångar och deras drömmar.”

Så inleds Timbuktus föreställning ”En droppe midnatt”. Baserad på den bok som kom senhösten 2016. Det är en personlig berättelse om hur det är att söka sina rötter och vara en mosaik av bakgrunder. Samtidigt är det en historielektion, hur jag som vit man aldrig funderat på min hudfärg. Ändå år hudfärgen något jag bär med mig hela tiden. Under en resa i Bangladesh blir jag påmind att jag har en helt annan hudfärg än majoriteten omkring mig. Inte ens då var det jobbigt att vara vit, mest en bekräftelse på att jag har det bra i livet, som vit och man. Den vita färgen som är en minoritet av hudfärger, men normen som är skyddad genom livet och som alla mäter sig mot.

Med på scenen tillsammans med Jason Timbuktu Diakité är femmannabandet Damn! och sångerskan Beldina. Innan jag sett föreställningen hade jag svårt att beskriva vad det var jag skulle se, var det en show, konsert, föreställning eller teater? Efter det att jag sett föreställningen är jag fortfarande inte helt säker på vad jag sett, men skulle beskriva det så ungefär så här. Det är en historielektion med konsertinslag av jazz och hiphop, personligt berättat av Timbuktu, om hans familj och släkt,  snyggt bildsatt av David Giese, samtidigt lite långtråkig, men musikinslagen är bra.

Samtidigt är det en nödvändig lektion. Rasismen i dagens samhälle kanske inte liknar den i 70-talets Skåne, men den finns här. Blir alltmer högljudd och det är bara tillsammans som vi kan gräva ner den i den grav den här hemma. Timbuktu förser oss med spadar och lite motivation, och rappar några nya låtar under tiden.

This is it – After darks sista show på Oscarsteatern

Betyg 4

Foto: Peter Knutson

Efter mer än 40 år tycker Christer Lindarw att det snart är dags att stänga butiken. Men först innan ridån går ner för sista gången, ska det bjudas på massor av glitter, glamour och gnistrande kristaller. Mer än 40 år är en lång tid, men Christer Lindarw lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt.

Mitt i allt gnistrande fyrverkerier till shownummer, finns det stunder för eftertanke. Kamrater som dött på vägen hyllas, hela showen tillägnas till den bortgångne Lasse Flinckman.

Jag har sett ett antal shower med After dark under åren, den första 1982. Då hände det att om dom mimade till en låt få hade hört, så blev det oftast en topplistelåt, så stora var dom. Kändes som de körde show efter show på Hamburger börs, och jag erkänner att jag gillade det där extravaganta, och att du fick vara hur du vill.

Jag tappade räkningen på antal klädbyten under kvällen, men det ska vara 23 klädbyten enligt uppgift på deras hemsida. Ungefär samma antal som det antal olika shower After dark har satt upp. Att sammanfatta mer än 40 år och +20 shower på en kväll är svårt, men här lyckas man med det.

Det är naket, känns äkta bakom allt glitter och fjädrar. Det är ok att vara sig själv, eller vilja vara någon annan. Det är du som bestämmer, men nu under en dryga två timmar, är det helt ok att bara vara och njuta av en glänsande show. Shownumret där kända artister sjungit in paroditexter om sig själva, är snygga, och blir lite extra kul under premiären i Stockholm då flera av dom sitter där i salongen.

Slutnumret på allsång till La Dolce vita är snyggt, kul och rappt. Rappheten finns där över hela showen, det är meningen att du ska fundera på hur alla dessa klädbyten hinns med. Det är ett snyggt paket Christer Lindarw skapar, en snygg sammanfattning av ett ganska långt liv i rampljuset. Jag tvivlar lite på att han kommer att klara av att kliva ur rampljuset. Kanske gör han en Jerry Williams och bara fortsätter, och fortsätter. och Christer, här få du namnet på din nästa show. ”Man måste få showa lite”. Jag kommer nog tillbaka då också.