Sparks Hippopotamus
Betyg 4
Sparks Hippopotamus den första nya Sparks-skivan på nio år. Visst, dom musiksatte en radiomusikal om Ingemar Bergman och gjorde en skiva med grabbarna i Franz Ferdinand men detta är den första egna skivan på rätt lång tid.
Sparks i sig självt är ett unikum, finns det ett världsrekord för att vara ett band under lång tid, skulle bröderna Mael ligga bra till. Spelat ihop sen 1970, och under namnet Sparks sen 1972. Har på vägen spelat de flesta musiksorter du kan tänka dig, Har faktiskt aldrig haft en nummer ett-singel varken i England eller Sverige. Är mer känt som det där intelligenta bandet med konstiga rytmer, ordlekar och en sångare som inte har några problem med udda sång och höga toner.
Deras 24:e skiva eller om det är den 22.a (beror på hur man räknar) Hippopotamus följer den gamla vägen, att inte följa de regler och normer som finns för hur en skiva ska låta eller vad en låt ska handla om. På den nya skivan finns det låtar om begravning, alzheimer, skandinavisk design och missionärsställningen. Den bästa låten kommer sist, och där har de tagit hjälp av den svenska sopranen Rebecca Sjöwall. Det är den perfekta avslutningen på Hippopotamus.
Det finns några andra riktiga guldkorn på skivan, ” Edith Piaf (Said It Better Than Me)” är en pop-pärla i sin enkelhet. Eller enkel kan den nog inte räknas som, men en typisk låt för Sparks. Testa den låten, gillar du den, så smaka på resten av den nya skivan, men i små portioner om du inte är van med den udda tonföljden, att en låt visst kan ha fyra-fem olika rytmer, att det är insprängt piano lite överallt och till detta en röst som är speciell. Testa och se om du gillar den nya Sparks. Sparks var min första skiva 1974, och nu 43 år senare gillar jag dom fortfarande.