Thomas Johansson

The Magnettes

Scen: Obaren Stockholm

Betyg: 4

En onsdag, Obaren i Stockholm, känslan att många på plats inte riktigt vet vad de ska få lyssna på. På scenen kliver det upp ett energipaket från fucking Pajala, det är Rebecka Digervall och Sanna Kalla som tillsammans med Tomas Bäcklund Thuneström är The Magnettes. De är stolta budbärare av att vara självutnämnda töntar från Pajala, som är på ett mellanstadiedisco på Obaren, och vilket disco. Energin som släpps loss i lokalen kan liknas med en flodvåg som bara svämmar över, kanske samma översvämning som hotar i norra Sverige när all snö nu ska smälta bort. Behöver någon öka på snösmältningen, släpp loss Rebecka och Sanna.

Älskar energin, uttrycket och den punkiga attityden. Det finns en enda sak att klaga på, hade gärna fått mer musik. Det är fuckyoupop, det är elektronisk popmusik pumpad med energi, men samtidigt har dom en vaggvisa, Pajala state of mind. Det är musik som sprider glädje, som gör att folk vill och ska ligga.

Det är ingen enkel publik på Obaren, men det skiter Rebecka och Sanna i. Alla ska ha kul, de kastar sig ut bland publiken, de sjunger som gudinnor, dompterar och är helt enkelt underbara. The Magnettes, värda att se innan de tagit över hela världen. Jag kommer att hålla koll på dom, och kommer inte att missa att se dom live nästa gång jag får chansen. Det kan vara Sveriges nästa musikexport.

Miss Li på Vasateatern

Betyg: 5

Energi, glädje och ännu mera energi. Det är Miss Li som är ute på en vårturne. Konserten inleds med hela senaste skivan, hon spelar alla 12 låtarna i samma ordning som på skivan. Hon sjunger lungorna ur sig. Hon sjunger om sorger och bedrövelser, hon öser på, Det är ursinnig indiepop, för att i nästa låt vara reggae. Miss Li på scenen är en fokuserad ursinnig kraft, som vill få med sig varenda åskådare i en gemensam glädjefull manifestation. En manifestation om hur mycket kärlek ett rum kan fyllas med. Den senaste skivan handlar om kvinnokraft och Nea Nelson gästar på Dangerous. En kraftfull duett om varandras styrkor. Innan dess har vi fått en lektion om att vi i publiken är vackra som vi är.

Efter den första delen av konserten, övergår den till en best-of-del. Öset ökar, glädjen stiger, och smärtan blir svartare.

Miss Li blir predikanten, och när hon tittar publiken längst fram i ögonen kan hon få vilka följder som helst. När hon tittar mig i ögonen och sjunger, i cant ger you out of my mind, så förstår jag. Hon sitter även fast i min skalle. En kväll med Liss Li är helt enkelt underbar. Tillsammans med publiken skapar hon en bubbla, en bubbla som är helt enkelt underbar. Musiken är inte revolutionerande men ändå skapar den unik känsla, för hur den framförs är unikt. Vasateatern är packad och har länge varit slutsåld. Ingen går hem besviken denna kväll. Jag funderar på vart Miss Li ska spela nästa gång. Känns som jag vill bli överkörd en gång till av Miss Li, för det är helt enkelt underbart.

Walk the Moon

Fryshuset Klubben

Europa-premiär av turnén Press Restart Tour

Betyg, en stark 4

Stort, stort leende och ömma ben, det är resultatet att tillbringa två timmar med Walk The Moon och deras europapremiär på turnén Press Restart Tour. Det är bandet med en astronomisk jättehit, ”Shut up and dance” och visst spelar dom den, som tolfte låt Men innan och efter den visar dom vilket tight band dom är. Att få uppleva Walk The Moon på detta spelhumör, i en liten lokal som Klubben på Fryshuset, är en ynnest. Det är en spelning som mycket väl kan bli legendarisk. Om tio år är det många som säger att dom var där, många fler än vad lokalen tar.

 

Det sprutar energi och svett från hela bandet. Sångaren Nicholas Petricca klär av sig allt mer kläder under kvällen, för det ångar från väggarna på klubben. Jag känner på riktigt stora gungningar i golvet, för det blir resultatet nr hela publiken studsar omkring till ”Up to U”. Unga, gamla och alla däremellan, här, just nu, spelar det ingen roll. Vi är alla bjudna på fest, och Walk The Moon står för energin, och musiken. Glädjen på scenen smittar av sig till publiken och publikens respons studsar tillbaks till scenen. Så fortsätter vi ett bra tag, och jag tittar mig omkring, och ser bara glada, vänliga människor omkring mig. När vi ändå krockar lite, för det är svårt att studsa omkring framför en scen utan att krocka med folk, så gör det ingenting. Just nu, här, är vi alla vänner och ger stora leenden till varandra.

 

Walk The Moon Live är ett enda jättestort lyckopiller, och jag tycker mest synd om de som ändå gillar deras musik och inte kom iväg på konserten. Jag är lycklig att jag ändå kom iväg, och denna konsert kommer säkert att finnas högt upp på min lista över årets bästa konserter.