Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Våra låtar funkar alltid bäst live, och därför ska vi spela in delar av musiken till den nya skiva 0-100 för och tillsammans med publiken, det är Bob hunds motivering till att spela två kvällar på Orionteatern.
Det blev en rolig kväll och ganska lik en vanlig Bob Hund-konsert men det var några nya låtar och stämningen var på topp.
Här är lite bilder från kvällen.
Ennio Morricone, känd för mycket filmmusik. Slog igenom med musiken till ett antal spagettiwestern på 60-talet. Prisad med både ett polarpris 2010 och en Oscar 2016. Nu gör han en får man förmoda sista turné för han är ändå 90 år fyllda.
Det är vackert, enligt uppgift över 200 personer på scenen. Ennio får med sin ålders rätt sitta ner på en stol i dirigentpodiet. Första delen av konserten är bra men känns lite tråkig. Just delen från den italienska spagettiwestern fick mest applåder, men delen efter pausen, är magisk, filmmusik när den är som bäst. Tårframkallande, gripande och omfamnande.
Med musik till över 500 filmer, turnerande i över 60 år, är det ändå väldigt trevligt att få en sista chans att få se och höra Ennio Morricones musik dirigerad av den som skapat musiken. Trots att det finns så många filmer att ösa ur, tar han med ett stycke som är outgivet.
Det är ganska publikfriande, det är enkel musik att lyssna på, även om du inte har några film att se till. Det finns en kärlek från publiken till Ennio Morricone, redan vid första entren möts han av stora applåder. Som vanligt helt svartklädd vandrar han fram och tillbaka till sin plats. Det blir tre extranummer, och sen kliver han av scenen. The maestro har nog lämnat en scen i Stockholm för sista gången. Tack för musiken.
Jonas Gardell
Queen of fucking everything
Betyg 3+
Cirkus stora scen
Jonas Gardell kliver ensam in på scenen, i en T-shirt med texten ”I love gay porn” det är början på det han kallat för sin sista stora show. Det är inte hans första show, och det finns material i den jag hört förut. Någon på första raden ska häcklas på samma sätt som i hans förra show, 30år tillsammans.
I showen finns på det nio sångnummer, och de är delar i den känslomässiga berg- och dalbanan. Ulrik Munther har skrivit delar av musiken och finns med på scenen, och hans sångnummer låter riktigt bra. Hur Jonas Gardells sång låter, det är inte alltid helt rent, alla toner sitter inte på rätt plats, men det finns en känsla där.
Jag bara älskar den svenska versionen av ”I will survive” som med Jonas Gardells text heter ”Jag klarar mig”. Jessica Heribertsson sjunger, så att mitt hjärta smälter där och då och blir en blöt pöl. Gillar dessutom när det är extra allt, och visst ska alla bra shower ha en marscherande orkester på scenen. Det är ofta extra allt i Jonas Gardells sångnummer, och mycket är riktigt snyggt. Som vanligt finns det med några dragqueens, snygga, duktiga och skapar en känsla av klass.
Några av hans monologer, igentligen ofta ren standup, som finns där mellan sångnumren, är en ändå häftigare åktur. Delar som är rent geniala, och delar som inte kan kallas för annat än banala. Jonas Gardell är inte helt nöjd med premiärpublikens reaktioner, och viftar avvärjande när han inte vill ha några publikreaktioner just då. Jonas Gardell är ofta väldigt fysisk i sin stil, och vågar vara ful. Bäst blir det när han bjuder på sig själv och verkligen vågar stå för att han är en 55-årig årsrik man.
Det är storslagna kulisser, handmålade av Martin Jacobson, och jag njuter av att det fortfarande finns någon som vill och vågar låta en konstnär måla en sådan dekor. ”Det är dyrt som fan”, säger Jonas Gardell från scenen men det är också snyggt som fan.
Showen hette Jonas Gardell show när biljetterna släpptes, så det är också det som står tryckt på biljetterna. Någonstans på vägen, har Jonas Gardells bestämt sig för att byta namn på showen, och just ”Queen of fucking everything” är väl bilden mångsysslaren Jonas Gardell har på sig själv. Det är en trevlig kväll, väl använda 110 minuter innan vi alla ska dö, och kanske ska vi dansa lite disco på vägen.
På
scen:
Jonas
Gardell
Sångare och musiker: Ulrik Munther
Sångerska: Johanna J:son Lindh
Sångerska: Jessica Heribertsson
Sångerska: Joanna Perera
Dansare: Victoria Cedergren
Dansare: Björn Törnblom
Dansare: Sandro Skagerberg
Dansare: Simon Schill
Dansare: Tobias Johannisson
Kapellmästare och trummor: Martin Jonsson
Keys: Johan Lyander
Gitarr: Mathias Venge
Bas: Jarmo Lindell
Trumpet: Niklas Barnö
Fiol: Hanna Ekström/Isabelle Andö
Saxofon: Tore Berglund
Trombon: Mats Äleklint
Veckan efter den överraskande nyheten att Håkan Hellström släpper en ny skiva den 14 december, kallad illusioner, kommer nu singel nummer två från den nya skivan. Inatt klockan 00.00 släpps ”Tro på livet”. Förra veckans singel, ”Vänta tills våren” fick ett lite blandat mottagande, Aftonbladet hade rubriken ”En episk ballad i klassisk Håkan-stil”, i Nyhetsmorgon sa Jan Gradvall.
– Den här låten är riktad till Håkan Hellströms gamla fans. Ingen under 25 kommer att bry sig om den här låten.
Lika överraskande kommer nu den nya singeln ”Tro på livet”, inte att förväxla med ”Tro och tvivel”, en låt som varit självklar de senaste åren på alla Håkans konserter. Denna gång har skivbolaget lärt sig att Nya Zeeland ligger i en annan tidszon och nu går det inte att lyssna på den i förväg på någon digital plattform där.
Håkan Hellström är tillbaka med ny musik. Vid midnatt den 30 november kan du lyssna på hans nya singel – ”Vänta tills våren”.
Blir det nya spelningar. Denna bild är från de sista spelningarna innan pausen, Ullevi 2017.
Apple music i Nya Zeeland, har en 30sekunders förhandslyssning på låten. Här kan du lyssna på den!
Tidigare i veckan blev det klart att Håkan Hellström gått in i studion igen för att spela in ny musik. En video som släpptes fick många kommentarer. Undrar om singeln ”Vänta tills våren” ska tolkas bokstavligen, att det blir ny musik och nya live-spelningar då.