Det börjar lukta illa om piratsoppan, skriver Mikael Zackrisson i Veckans Affärer. Han pekar på hur domaren i rättegången visat sig tillhöra en liten krets som träffats för att diskutera uppovsrättsfrågor och alla medlemmer i den gruppen står på samma sida i frågan. Domaren, Tomas Norström, har ju hävdat, att han är med för att ha kunskap i ämnet. Men om han hade varit med i en grupp där piratpartiet också hade någon representant: då hade jag haft respekt för det han säger, men nu när det är en liten krets där alla står på samma sida är det inget annat än uppenbar jäv.
Att sitta tätt ihop med en part i ett mål är jäv.
Som Zackrisson skriver:
Det intressanta är inte om huruvida de här organisationerna som domaren Tomas Norström är med i är för en hårdare eller mildare upphovsrätt, utan att han faktiskt är med i samma ganska små klubbar som målsägarsidan. Enligt Svd är det bara omkring 30 personer som är medlemmar i Svenska föreningen för upphovsrätt. Bland dessa Antipiratbyråns Henrik Pontén, Monique Wadsted som representerat amerikanska filmbranschen, och Peter Danowsky, som varit advokat för målsägarna under rättegången.
Och så Tomas Norström.
Tanken att dessa suttit på små intima träffar, druckit öl, ett glas vin, eller ätit middag ihop känns obehaglig i ett rättsamhälle.
Att JO nu vägrar ta om rättegången är ett hån. Hur ska ungdomar få respekt för rättsamhället?
Att domarna inte förstår vad det handlar om visas på flera sätt. Fredrik Strage har skrivit en krönika som visar hur upphovsrättslobbyn inte riktigt förstått hur det fungerar:
En vän laddade ner Depeche Modes nya album ”Sounds of the universe”. När han lyssnat på skivan blev han så besviken att han raderade den. Sedan bestämde han sig för att ge den en ny chans och laddade ner den igen. Men när han insett att ”In chains” var det svagaste öppningsspåret på en Depeche-platta någonsin raderade han återigen skivan i vredesmod. Nu funderar han på att ladda ner den illegalt för tredje gången. ”Men då ska jag slänga den direkt”, säger han. ”De jävlarna förtjänar att få sin musik stulen flera gånger.”
Nej, jag säger inte att musiker inte ska få betalt för sitt jobb. Tvärtom: jag stöder alla bra lagliga alternativ som använder ny teknik. Själv har jag köpt premiumversionen av Spotify och en annan av oss kulturbloggare testar Nokias musiktjänst för fullt. Båda metoderna bygger på ny teknik. Man betalar en avgift och kan ladda hem eller lyssna på massor. På så sätt testar vi nya skivor och hittar nya artister.
Åter till härvan kring rättegången mot Pirate Bay och Tomas Norströms jävsituation. Det är en riktigt, riktigt illaluktande sörja, som Zachrisson påpekar.
Personligen tycker jag det börjar lukta lite unket om hela den här historien. Först gör åklagaren ett tillslag efter uttryckliga påtryckningar från amerikansk upphovsrättslobby. Sedan tillsätts samma domare som var den som beordrade tillslaget mot Bahnhof 2005.
Det visar sig också att Tomas Norström och Monique Wadsted suttit tillsammans i .se-stiftelsens grupp som löst tvister kring domännamn. Det finns till och med beslut som detta radarpar i upphovsrättsfrågor har fattat tillsammans i tvisteärenden.
Förmodligen kommer i alla fall rättsrötan att få till konsekvens att piratpartiet blir inröstat i Europaparlamentet. I början av juni är det val till EU. Sydsvenskan spekulerar i möjligheterna för piratpartiet att bli invalt då:
Frågor om integritet och nedladdning väcker stark genklang främst bland yngre, och Piratpartiet har med en enkel och ihärdig retorik lyckats bli det samlande navet för dessa viljeyttringar. Den politiska aktivism Piratpartiet uppbådar kan, om inte medieintresset plötsligt slocknar, mycket väl visa sig tillräcklig. Men det lär bli en rysare.
Oavsett utfallet så är det demokratiskt välkommet att ungdomar upplever att partipolitik fungerar för att kanalisera starka åsikter.
Partiet gör också rätt i att ta sats mot Europaparlamentet eftersom det är där deras hjärtefrågor kan avgöras. Det känns avgjort mer relevant än att höra traditionella partier diskutera till exempel eurons möjliga införande i Sverige – en fråga som inte har ett skvatt med Europaparlamentet att göra.
MIssa inte Badlands Hyenas underbara inlägg i ämnet.
Vinsten i rättsrötan är att fler ungdomar engagerar sig politiskt: men hur länge ska rättsrötan få pågå? Att sitta på fina middagar i en trängre krets och umgås och sedan sitta som domare när samma kamrater är ena parten i tvisten är jäv.
Mer relaterat:
Unni Drougge, Svenska Dagbladet, Minimaliteter, Svenska Dagbladet 2, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2.
Andra bloggar om: Pirate Bay, upphovsrätt, fildelning, musik, EU-valet, piratpartiet, jäv, rättsröta, Tomas Norström
Som varande varken pirat eller datanörd, blir jag enormt upprörd och rädd för statens och politikens agerande i hela den här frågan. Något som var och varannan medborgare i detta land sysslar med är inte brottsligt. Det kan per definition inte vara det. Men när några få ”upplysta” toppolitiker, lyssna på några få branschföreträdare och har de vänt väljarna ryggen – oavsett politisk färg. Det är uppenbart att hela den här historien är ett stort svek mot Sveriges invånare. Denna tydliga jävsituation är bara det yttersta beviset på att det är så det ligger till. När till och med rättsapparaten har gjort musik- och filmbranschens argument till sina egna och de anklagade, vars tjänster uttnyttjas regelbundet av flera miljoner icke-kriminella svenskar, måste andra krav ställas på lagstiftningen. Att ifrågasätta rättssäkerheten är en litotes i sammanhanget. Den svenska rättssäkerheten är redan uppköpt av dem som kallar sig ”upphovsrättens försvarare”. Märk väl att det inte behöver vara artister, filmregissörer eller författare som förlorar på detta. Om hela branschen såg annorlunda ut, skulle rättegången aldrig ha ägt rum. Bort med skivbolag, filmbolag och bokförlag. Låt alla artister sortera under en STIM-liknande organisation vars enda intresse, istället för vinstmaximering, är att hålla de VERKLIGA upphovsmännen under armarna. Då ska ni se att betalningsviljan hos allmänheten ökar.
Jag tycker det hela är absurt.
Personligen har jag förståelse för att distrubuering av torrent-länkar med licensierat material döms som olagligt. Det är mer eller mindre en slags koppleriverksamhet för fildelning, brottsuppmuntrande eller ej.
Däremot ser jag inte hur det är rättvist att man dömer och straffar folk för handlingar som de begått innan de ens förkunnats som olagliga. Men har att göra med hur rättssverige fungerar och personerna bakom domen kan inte hållas ansvariga för det.
Jag tycker också det är märkligt att de som medverkar till brottet tycks få hårdare påföljder än huvudbrottet (själva fildelandet). Men jag saknar insikt insikt i hur svensk rätt fungerar så det kanske har också har sin grund i hur svensk rätt fungerar.
Men när historien om Tomas Norström medlemskap i Svenska föreningen för upphovsrätt och SFIR uppdagades, då kunde jag inte låta bli att bli rent ut sagt förbannad. Som det redan har sagts är det tydligen också ganska exklusiva klubbar som det talas om och där det även finns personer ifrån åklagarsidan som är medlemmar. Samma domare som dessutom, ja, beordrade det starkt ifrågasatta tillslaget mot Bahnhof.
Trots starka argument för att Tomas Norström bör misstänkas för jäv så behandlar inte ens JO ärendet, då det redan har skett en överklagan till hovrätten. Det innebär att personerna bakom TPB och hela fildelarsverige har tappat en viktig chans till att få ärendet rättvist prövat i tingsrätten först, allt på grund av vad som verkar vara ännu en byrokratisk teknikalitet.
Jag har tappat mitt förtroende helt för rättssverige, är det okej att det fungerar så här dåligt? Olyckligtvis är det som hänt bara toppen på isberget.
rättstötan blir bara värre och värre..se klippet
http://www.youtube.com/watch?v=aHQrbgI9Fxg