Bilder: Mats Bäcker
Hemligt äktenskap operapremiär på Drottningholm slottsteater 26 maj 2013
Musik: Domenico Cimarosa. Libretto Giovanni Bertati
Hemligt äktenskap är säsongens första uppsättning på Drottningholm slottsteater. Det är en uppsättning i samarbete med Operahögskolan i kungliga huvudstaden inom ramen för The Young Artists Programme. Detta innebär förmodligen att sångarna betraktas som elever och får därför inget betalt för sin medverkan. Inom parentes finns det kanske anledning att reagera mot detta förfarande sett både ur elevernas som publikens synvinkel.
Detta är endast att betrakta som ett påpekande men jag tycker att det är en viktig diskussion att föra, men som får ske i ett annat sammanhang.
Hemligt äktenskap eller Il matrimonio segreto är att betrakta som en komisk opera komponerad av Domenico Cimarosa, som för övrigt har ytterligare ett sjuttiotal verk på sina axlar men det är endast denna som har överlevt tidens gång.
Historian handlar om den rike köpmannen Geronimo som önskar gifta bort sin döttrar, varav den yngste redan är gift med faderns medhjälpare. Avtal har träffats att äldsta dottern skall giftas med en greve, men när greven träffar döttrarna förälskar han sig i den yngsta dottern, som alltså redan är gift, som det heter på annat håll.
I hushållet finns också faderns syster, änkefru, som är dödligt kär i den unge medhjälparen till fadern. Om allt detta är fadern lyckligt ovetande utan han är helt inriktad på att få äldsta dottern gift med greven, särskilt som han har betalat en stor summa pengar för arrangemanget.
Nåväl eftersom detta är en komisk opera så slutar allting på bästa sätt och sedan levde alla lyckliga var och en på sitt håll kan man tro.
Musiken är så där och ouvertyren leder tankarna närmast till en ung Mozart med ett stänk av Rossini. Vid premiären var den danske prins Henrik där och om det var detta som föranledde dirigenten att börja med ouvertyren, som jag då uppfattade som ett trevligt inslag med musik före föreställningen, men inte förrän i pausen förstod jag detta förhållande.
Även om musiken inte är i närheten av Mozarts klass så var den största behållningen av föreställningen just orkestern. Det är fantastiskt att få uppleva så mycket elegant och ibland medryckande musik av den lilla orkestern som för övrigt inte fick plats i orkesterdiket.
Scenografin bestod i princip av fyra dörrar, fyra stolar, ett bord och sex lyktor. Dessa använde sångarna på ett begåvat och utmärkt sätt genom föreställningen, men också ett till synes oändligt antal tårtor i slutscenen, vilket jag betraktade som ett ganska roligt inslag.
När det gäller sångarnas framförande så anser jag att det var lysande insatser främst bland damerna. De kvinnliga solisterna svarade genomgående för de allra bästa prestationerna . Speciellt uppskattade jag Sofie Asplund och Frida Josefin Österberg, Ålands bidrag till den svenska operakonsten och jag har ju upplevt båda två i andra uppsättningar. Det finns säkert ingen anledning att klaga på Anna Hybiner, men för min del har jag svårt att bedöma en röst som jag hör för första gången.
När det gäller herrarnas insatser så har jag svårare att bedöma deras insatser. I mina öron lät det som den ene barytonen sjöng i tenorläge och den andre i ett sorts basläge, men det är kanske inte så anmärkningsvärt när allt kommer omkring.
Tenoren var en blandad upplevelse utan att jag riktigt fick ett grepp om hans sångkonst eller var det så att det egentligen var han som var barytonen? När det gäller herrarna, speciellt, så har jag ju tidigare upplevt dem alla tre i olika uppsättningar och mitt minnesintryck är mycket positivt i grunden framförallt gäller det Richard Hamrin som jag har upplevt i flera uppsättningar både på Drottningholm och Kungliga operan i Stockholm.
Även om detta kan uppfattas som en negativ recension så är det inte min avsikt utan det handlar mer om en beskrivning av min upplevelse och det var ju stormande applåder efter föreställningen. Det kan ju också vara så att det fanns en viss sorts premiärnervositet med i spelet och att jag skulle komma fram till ett helt annat intryck om jag hade haft möjlighet att uppleva en föreställning längre fram.
Sammanfattningsvis betraktar jag det ändå som en rätt fin operaupplevelse om än i längsta laget. Särskilt med tanke på sittmöjligheterna, som ju inte kan beskrivas som särskilt bekväma eller ryggvänliga.
Recensioner
Loretto Linusson i Aftonbladet
Produktionsteam
Dirigent: Mark Tatlow
Regi: Deda Cristina Colonna
Scenografi och kostym: Ann-Margret Fyregård
Ljus: Arne Åkerström
Mask och peruk: Sofia Ranow
Roller
Signor Geronimo, en rik köpman: Jens Persson
Elisetta, hans äldsta dotter: Anna Hybiner
Carolina, hans yngsta dotter: Sofie Asplund
Fidalma, Gerominos syster: Frida Josefin Österberg
Il conte Robinson: Richard Hamrin
Paolino, biträde i Geronimos butik: William Baker