Kulturbloggen möter Imagine Dragons

imaginedragons

Från vänster till höger på bilden ovan ser vi Wayne Sermon (gitarr), Dan Reynolds (sång), Ben McKee (bas) och Dan Platzman (trummor). Tillsammans utgör de Imagine Dragons.

Las Vegas-kvartetten Imagine Dragons bildades 2008. Efter att ha trevat runt några år var det först när deras musik började höras i TV-spel som genombrottet kom. När deras debutalbum Night Visions sedan gavs ut i september förra året gick det direkt upp på Billboard-listans andraplats. Bandet har även skördat framgångar här i Sverige där albumet sålt guld. När jag vid lunchdags mötte upp dem inför den sedan länge slutsålda spelningen på Debaser Medis hade folk redan börjat köa utanför lokalen.

Ni har själva hittat en publik efter det att er musik varit med i TV-spel. Hur ser ni generellt på TV-spel som möjlighet för band att nå ut idag?

Wayne Sermon: Vi är partiska eftersom vi älskar att spela TV-spel. Vi är spelnördar. Så att ha vår musik i spel som Assassin’s Creed och Fifa, spel som vi själva spelar, är definitivt en dröm som går i uppfyllelse.

Ben McKee: Första gången vi kom hit så hade albumet inte ens släppts här, men folk kom ändå till alla våra spelningar och sjung med i låtarna. När vi frågade hur de hade upptäckt vår musik svarade faktiskt en majoritet att de hade hört våra låtar i TV-spel, så det kan verkligen vara ett kraftfullt medel att nå människor som annars inte hade hört musiken.

Dan Reynolds: Idag finns det inte bara ett sätt att nå ut. Det är en ny värld och jag tror att TV-spel kan vara ett värdefullt verktyg när det kommer till att få ut musik till människor.

Ben McKee: Idag kanske det till och med är värdefullare än att ha med en låt i ett filmsoundtrack. Allt fler människor spelar ju TV-spel när de är hemma och då hör de låten om och om igen.

Här i Sverige släpptes ert debutalbum Night Vision tidigare i år. Hade ni något särskilt sound i åtanke när påbörjade arbetet med skivan?

Dan Reynolds: Vi bestämde oss för att vi varken skulle sätta gränser eller ha några ambitioner. Vi skapade bara vad som kom ut. Om något kändes ärligt och uppriktigt fortsatte vi i den riktningen. Som artist tror jag det blir svårare om du försöker skapa något förutbestämt än om du häller färg på väggen och ser vad som fastnar.

Ni spelade in albumet tillsammans med Alex Da Kid. På vilket sätt influerade han ljudbilden?

Wayne Sermon: På ett grundläggande plan tror jag att han hjälpte oss helt enkelt eftersom hans motto alltid har varit ”om det låter rätt så är det rätt”. Några av hans kändaste låtar spelades in med relativt billiga mikrofoner. Ibland är det vad som behövs för att få rätt ljud, ibland kan det vara ett plug-in som kostar flera miljoner dollar. Han lärde oss att ha ett öppet synsätt. Sedan är han en av de bästa på att spela in trummor och med tanke på att vi har såpass mycket slagverk i våra låtar var det ett logiskt val att samarbeta med honom.

En av era låtar heter Underdog. Kände ni er som underdogs när ni skrev den låten och hur hanterar ni de plötsliga framgångarna?

Dan Reynolds: Textmässigt skriver jag om alltifrån drömmar och ambitioner till mardrömmar och specifika händelser jag har gått igenom. Vid någon tidpunkt tror jag att alla känner sig som en underdog. Jag vet inte om den låten handlar om oss som band lika mycket som livet i allmänhet. Man kan nå toppen och sedan trilla tillbaka till botten igen.

Vad skiljer er nu från när ni bildade bandet 2008?

Wayne Sermon: På grund av alla motgångar är vi nog mer tacksamma för allting nu. Vi har blivit rånade. Vi har varit fattiga. Förstärkare har exploderat på scen. Vår bil har gått sönder mitt i öknen. Vi har haft spelningar som bara två personer har dykt upp på. Vi har gått igenom så mycket att vi nu är tacksamma för varenda spelning. Om vi inte hade gått igenom allt det där, om vi hade slagit igenom direkt, då hade vi kanske tagit allt för givet.

Dan Reynolds: Musikaliskt har mycket förändrats. När vi började göra musik ihop var det väldigt annorlunda från det du hör nu. Vissa saker har stått sig, men mycket har föråldrats och känns inte längre som oss.

Wayne Sermon: Jag tror vi fortfarande var i något slags sökande, men jag är glad att vi hade de där två-tre åren att hitta oss själva.Vi behövde tid att mogna.

Hur kom ni fram till albumets titel Night Visions?

Dan Reynolds: Av flera anledningar. För det första var det om nätterna som vi skrev stora av albumet. Det är då vi är mest kreativa, mellan tolv och sex på natten. Det är även då jag skriver mina texter. Jag vaknar upp från en dröm och skriver ner mina idéer på ett papper så att jag minns dem. Dessutom lider Wayne av insomnia så han brukar vara vaken i flera dygn i sträck. När han har varit vaken i tre dygn spelar han in en demo som han skickar till mig. Sedan är ju Las Vegas staden som aldrig sover.

Hur lärde ni känna varandra?

Wayne Sermon: Jag träffade de här två [pekar på Ben McKee och Dan Platzman] när jag studerade musik på universitetet. Vi spelade jazz tillsammans och blev vänner. Jag hade inte så många vänner där, jag var väldigt asocial, så att jag faktiskt tyckte om dem visar hur speciella de är. Sedan tog jag examen och visste inte om jag skulle få träffa dem igen, men så lärde jag känna Dan genom en gemensam vän och när vi startade upp bandet behövde vi ju en rytmsektion. Då kom jag att tänka på mina två vänner och vi har varit lyckliga ända sedan dess.

Kan ni beskriva musikscenen i Las Vegas? Hur var det att kämpa sig fram innan ni lyckades etablera er?

Ben McKee: Las Vegas är faktiskt en väldigt intressant plats att starta ett band i. Det finns många fördelar gentemot andra musikstäder som Los Angeles och New York. Där finns det så många band att det nästan är omöjligt att ens få en spelning, ibland måste du till och med betala för att få spela, men i Las Vegas finns den unika möjligheten att faktiskt kunna försörja sig själv genom musiken redan i ett tidigt skede. Klubbarna är färre men det är även antalet band. Vi började med att göra covers på andra bands låtar innan vi började smyga in eget material, för på så sätt kunde vi få spelningar på kasinon. Det speciella är att du får spela inför en publik som inte är där för att se dig. Det är folk som är där för att slänga bort pengar på spelmaskiner, så du måste bjuda på en show som är mäktigare än spelmaskinerna, det blinkande ljuset och alla bikini blackjack dealers – och tro mig det är många av dem där. Du måste bjuda på någonting som väcker intresse och håller folk engagerade. Det har hjälpt oss bygga upp våra konserter, för vi var tvungna att överrösta den här dimman av galenskap och oväsen.

Var det under en av de här kaotiska kasino-spelningarna som ni blev upptäckta?

Dan Reynolds: Det hade gjort en bra framgångshistoria, men om det finns någonting att lära sig av oss så är det att tro på sig själv och bara fortsätta spela. Vi blev kontaktade av skivbolag flera gånger, men vi tackade nej varje gång eftersom vi kände att vi inte var redo. Vi ville förbli självständiga så länge som möjligt och växa på egen hand innan vi skrev på ett kontrakt.

I juni återvänder ni till Sverige för en spelning på Hultsfredsfestivalen. Vad tycker ni är skillnaden mellan att spela på en festival och att ha en egen klubbspelning?

Dan Platzman: Festivaler är bland det roligaste vi får göra som band eftersom vi inte bara spelar, vi får även vara fans och se andra band, så vi ser väldigt mycket fram emot den festivalen.

Wayne Sermon: Den största skillnaden är hur länge vi får soundchecka.

Dan Platzman: Vi försöker bjuda på samma show men det är svårt eftersom vi får mindre tid att förbereda oss.

17 april, 2013

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *