Lubiewo – kärleksön, recensionen

Lubiewo – kärleksön
Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regi Ronnie Hallgren
Musik: Moto Boy
Göteborgs Stadsteater
Premiär 30 mars 2012

Det skulle gå att ha rubriken ”Lubiewo – kärleksön: kukar, kukar, kukar” på den här recensionen. För män som älskar just kuk är vad det här bittra dramat cirkulerar kring. Och ordet ”kuk” används i överflöd och vi får också se några sådana.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. De är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har inte deras liv förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, strama, kalla berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex är det viktiga och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än att ha sex med. Sex med män är vad deras liv kretsar kring. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.

Vad har gjort dem så utan förmåga till långvariga relationer? Om de hade haft samma förhållande till sex men till kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen får igång tankarna, den är stark och den är delvis ganska provocenrande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se minst tre nakna män som visar sitt könsorgan.

Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på många olika sätt. Att åldras för en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt aktraktiv och sexuellt aktiv är åldrandet svårare. Björn Kjellan och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och så mänskligt.

”Lubiewo – kärleksön” har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några. David Fukamachi Regnfors är en begåvad ung skådespelare vi lär få se mer av.

Scenografin var estetiskt stram och kall: ett stort rum med cementväggar, kanske är det en stor fuktig källare eller ett gravvalv, som inramat föreställningen på ett starkt sätt.

Musiken till föreställningen är skapad av Moto Boy alias Oskar Humlebo. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel är helt rätt. Det som däremot är helt fel är att föreställningen inte använder mer av hans stämnings-skapande musik. Ett stort minus för att regissören låter musiken stå i skymundan. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band för att skapa en bild, en suggestiv bild. Men vi ville ha mer av hans musik.

”Lubiewo – kärleksön” lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp.

Skådespelare:
Björn Kjellman, Sven-Åke Gustavsson, Anna Bjelkerud, Eivin Dahlgren, Eric Ericson, Fredrik Evers, David Fukamachi Regnfors, Nils Granberg, Oskar Humlebo, Lars Väringer, Kjell Wilhelmsen, Ulf Rönnerstrand, Johan Karlberg, Christoffer Strandberg.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Moto Boy, Göteborgs Stadsteater, teater scenkont, Lucas Svensson, homosexuella, fjollor, bögar, Polen