Thåström, Cirkus
Betyg: 4
Utan förband och så när som på utsatt tid inleder Thåström den första av fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm med titelspåret från nya skivan Beväpna dig med vingar. Redan då slås jag av den kompromisslöst ångestfyllda tyngd och den sylvassa precision som gör att Thåström – inte minst på senare dagar – blivit nästintill oövervinnerlig. Det går liksom inte att komma ifrån att hans namn ständigt kommer förbli ett grundläggande stycke svensk musikhistoria. Till och med att se de nerviga handrörelserna på scen är rätt så respektingivande.
I min mening är det texterna som är Thåströms främsta vapen. Om han tidigare var mer politisk och ifrågasättande av olika samhälleliga aspekter – vilket han visserligen fortfarande är – känns det som att han på senare tid blivit mer subtil samtidigt som han börjat ta upp mer personliga ämnen som ofta kan tolkas på en mängd olika sätt. En av de nya låtar som berör mest är Samarkanda där de olika musikaliska referenserna duggar tätt. Som lyssnare har du ju naturligtvis din unika relation till såväl ”John Cales fiol på Venus in Furs” som till ”när Whitney sjunger Dolly”. Av den anledningen beror ju ditt intryck av låten till viss del på dina egna associationer till de andra låtarna och platserna som det refereras till. Just det gör låten så levande och personlig som bara ett verk av en verkligt skicklig textförfattare kan vara. Syntharnas kusliga undertoner gör bara att de hesa – ibland likt en svensk Lou Reed mer pratande än sjungande – orden går ännu mer på djupet.
Två timmar är en rätt lagom konsertlängd och ja, den gamle rockräven kan än. Inte överraskande tänder publiken till lite extra under Imperiet-klassikerna Du ska va president, Rock’n’roll e död och – kanske framför allt – Kriget med sig själv.
Foto: Emma Andersson