Jeanne D´Arc
Av: Sisela Lindblom
Regi: Malin Stenberg
Översättning (originalprotokoll): Erik Sandblad
Scenografi: Lars Östbergh
Ljus: Tomas Fredriksson
Kostym: Bente Rolandsdotter
Musik & ljud: Jonas Redig
Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 16/12 för gymnasielever och äldre
Foto Ola Kjelbye
Häxa eller helgon, frimodig frihetshjälte eller farlig fanatiker? Det är frågeställningar som dryftas i programhäftet. Under sin korta levnad på den mörka och krigiska medeltiden, verkar Jeanne d´Arc ha varit en av de märkligaste individer som existerat. Om henne, franska soldaters skyddshelgon, har det gjorts spelfilmer och teveserier. I en skoningslös spektakulär uppsättning på över två timmar, är hon föremål för vår odelade uppmärksamhet, vilket sker på antagligen landets främsta scen för ungdomsteater belägen på Hisingen.
Sisela Lindblom har för första gången (?) skrivit för Backa Teater och en intrimmad ensemble på åtta personer. Anmärkningsvärt nog har hon genom Erik Sandblads översättningsarbete, haft tillgång till originalprotokollen från den inkvisition som en tonårig Jeanne utsätts för 1431, något som ger dramat en hisnande tidlös atmosfär. Att man fått till en så helgjuten iscensättning, ska förstås också tillskrivas lyhörde regissören Malin Stenberg. Hennes våldsamma anakronism i finalen blir ett överrumplande statement om det motsägelsefulla med krig i religionens namn. Övergripande tematiken Stenberg/ Lindblom vaskat fram handlar om patriotism, oinskränkt maktutövning, kyrkans dominans och framför allt förblindade fanatiker. Alla karaktärer är i varierande grad osympatiska, definitivt orubbliga i sin övertygelse.
Ett dussintal personer har krävts för att skapa det imponerande scenbygget och rekvisita. Vi sitter på läktare av bänkar placerade högt upp på tre sidor. Scenen är dels den sandiga fånghålan med bur nedanför oss, dels den ena kortsidans träkonstruktion i stark lutning med trappsteg och flera ingångar. Vinschar jobbar för högtryck i vertikalläge. Växlingen mellan ljus och mörker, skuggor och riktat ljus, ska också framhållas. Annat som har avgörande betydelse,är Jonas Redigs förnämliga påverkan i form av ljudeffekter och ständigt pockande underliggande musik. Är inte ofta man registrerar liknande genialitet från kompositör och ljudläggare i en scenisk produktion.
Game of Thrones är ju en omåttligt populär teve, varför en får förmoda att målgruppen inte kommer att tycka att tilltalet i Jeanne d´Arc är alltför pretentiöst. Efter pausen splittras den konsekventa seriösa hållningen. Ironin får en stunds utrymme ledsagad av guiden Ramtin Parvaneh. Den når sin kulmen i en cynisk replik: ”dö för sin tro är inne.” Och när maktens män snubblar ner för trapporna i lustiga klädesplagg utlöses naturligtvis fniss. Uppsättningen erbjuder ett helgjutet skådespeleri där även franska, engelska och körsång behärskas till fullo. En tajt ensemble har många blixtsnabba klädbyten och många roller att hålla reda på, vilka de bottnar suveränt i. Har inga problem med att spelet levereras med attack som emellanåt tangerar det skrikiga. Huvudpersonen som ser sig som stigfinnare i motsats till alla slingerbultar hon konfronteras med, gestaltas mycket förtjänstfullt av två på scen look a likes, nämligen Anna Harling och Emelie Strömberg i en dubbelexponering.. Den sistnämnde gör Jeanne jungfrun då hon bryter upp från hembyn, skildrat i några flashbacks.
Genomgående mycket goda skådespelarinsatser, varav förutom nämnda namn Johan Stavring och Nemanja Stojanovic` ska harangeras speciellt, för att de framkallar otäck maktfullkomlighet respektive impulsstyrt vankelmod. I samarbete med regissören spelas flitigt på både underläget och attraktionskraften hos Jeanne. Därför blir det latenta spänningen emellan könen sidotema för feministerna Lindblom och Stenberg. Backa Teater har åstadkommit en skrämmande story från medeltiden, någon sorts dramadokumentär, genom utmärkt skådespeleri i ett imponerande scenbygge inramat av eggande musik och suggestiv ljussättning.
Med Anna Harling, Iskra Kotic, Ramtin Parvaneh, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic`, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Kjell Wilhelmsen