Foto Magnus Länje
Manus: Kristian Hallberg
Regi: Kristina Hagström – Ståhl
Scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl, Lumination of Sweden
Film: Hanna Andersson
Läser cv-urvalen som teatern pressavdelning gjort. Noterar att de som ansvarat för uppsättningen har avsevärda meriter, vilket inte i sig garanterar någon succé. Men onekligen finns förutsättningar för ansenlig verkshöjd, för en enakatare som ingår i serien Roadtrip I Regionen. Pjäsen vars titel hämtats från Johannes Anyuru, är sålunda en fortsättning på tematiken från Jag var här först (recenserades i fjol på Kulturbloggen). Upprinnelsen: ett uppdrag till dramatikern Kristian Hallberg att skriva tre skådespel som anknyter till dagens verklighet i Västsverige, utifrån ambulerande utställningen Vi är romer framtagen av Göteborgs Stadsmuseum.
Efteråt frågade en kvinna i garderoben vad jag sett, ville veta vad det handlade om. Spontant sa jag att tittat på ett slags triangeldrama med avstamp i begreppet godhet. Ett äktenskap som var på topp när man var småbarnsföräldrar, krackelerar efter trettiosex år. Hustrun har ändå bestämt sig för att återvända. Av oklar anledning lämnar hon sin älskarinna, fast hon vid återkomsten kräver skilda sovrum. Hennes man klagar på undermåligt utförda hushållssysslor. Utanför ICA i Grästorp passerar han en tiggare, får då ingivelsen att erbjuda den utsatta kvinnan jobb. ”För att få pengar ska man göra rätt för sig ”. Olof tycker att han konstruerat en perfekt win -win situation. Intrigen blir förstås en tacksam grogrund för konflikter och vändpunkter. Språkförbistring, skamliga eller underliga förslag och feldiagnosen vinterkräksjuka. Där har ni några hintar om vad som förekommer i detta både realistiska och absurda drama.
Scenografin utgörs av köksmiljö från 70-talet i en gråskala. De korta scenerna markeras med steg genom kortsidornas dörrkarmar samt med reglering av ljus. Dialog och skeende förstärks av minimalistisk musik, den glädjelösa underström som Johan Ramström komponerat. Och på köksskåpen projiceras film gjord av Hanna Andersson, Tåg, karg kylslagen natur och frusna människor i dunjackor är några av motiven. Visst är det sofistikerat med ytterligare dimensioner. Men fyller de en viktig funktion?
Dialogen vill jag påstå vetter åt Norénska med syrliga angrepp, försök till försoning väger upp rådande bitterhet. Avsiktliga missförstånd duggar tätt, därav störtskuren frågor och motfrågor. Tycker att dialogen några gånger haltar, blir lite platt. Hallberg har förvisso kommit på en lysande utgångspunkt, belyser ståndpunkter och iakttagelser kring självgodhet och solidaritet. ( parallell kan dras till beryktad krönika av Ann Heberlein). Texten fungerar som bäst när hemmets toffelhjälte orerar om skit i hörnen och tallrikars ingrodda smuts. Går lätt att koppla ihop utbrotten till framväxten av populistiska rörelser och eviga diskussionen om närande och tärande. Kanske är jag orättvis och otålig, borde möjligen vänta med ett samlat omdöme tills alla tre delarna haft premiär?
Intrigens inneboende styrka matchas av starka skådespelarinsatser. Från välunderrättad källa erfar jag att Karin de Frumerie klassar rollen som det nästan stumma hembiträdet, som något av det absolut svåraste hon gjort. Hon tvingas förlita sig på intrikat kroppsspråk, ger oss en skygg och förskrämd uppsyn. De gånger jag tidigare sett henne, har det varit i helt motsatta utåtagerande roller. Den för mig nya bekantskapen Hans Sandquist gestaltar med bravur en ömklig figur som både lirkar och fräser. Märks på tydlig diktion och pauseringar att han varit engagerad som talboksinläsare och vid Radioteatern. Gurli känns inte fullt ut trovärdig, är inte lätt att begripa sig på. Elisabeth Göransson (som jag sett i väldigt många uppsättningar) åstadkommer ett lysande porträtt av en karaktär vars blandning av beskäftighet och förvirring ger henne nödvändig komplexitet.
Medverkande: Karin De Frumerie, Elisabeth Göransson och Hans Sandquist