Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Where the action is

Brandon Flowers bjuder på popmagi (WTAI)

by

Band: Brandon Flowers
Scen: High Voltage Stage
Betyg: 4

The Killers-sångaren är utan tvekan festivalens bäst klädda och till skillnad från de andra banden som spelade på Where The Action Is öppnade Brandon Flowers med sin starkaste låt Crossfire.

Efter den starka öppningen med Crossfire och Magdalena tappar konserten lite i kraft för att inte komma igen förrän i de två sista låtarna Only the Young och Mr. Brightside. För er som inte är så insatta i The Killers så tillhör Mr. Brightside deras mest populära låtar.

Stämningen i låtarna är väldigt mycket 80-tal. Det mesta låter som något plockat ur soundtracket från någon mastodontfilm från just den tiden vilket så klart påverkar intrycket av konserten.

Oavsett hur proffsigt och fläckfritt uppträdande Brandon Flowers än bjuder på är det onekligen så att hans solokarriär alltid kommer överskuggas av The Killers. Nu när bandet dessutom återförenats suktar man, kanske till viss del omedvetet, efter mer The Killers-låtar istället.

Coldplay innebär som vanligt fullständig eufori (WTAI)

by

Band: Coldplay
Scen: The Mirror Stage
Betyg: 5

Få band kan förena en lika stor publik i total eufori. När Coldplay river av sin nya singel Every Teardrop is a Waterfall går det inte längre att förneka att allt de rör vid blir till guld. De hallucinogena optiska fenomenen som innehåller allt från rök- till lasershower bidrar också till den magiska stämningen, men det satt långt inne. Konfettin i In My Place, ballongerna i Lost! och fyrverkerierna i Fix You i all ära men det är utan tvekan kvällens sista låt Every Teardrop is a Waterfall som är kvällens höjdpunkt.

Stämningen i publiken är laddad från första stund men det tänder till på riktigt först i Viva La Vida då i stort sett varenda en i den enorma publiken stämmer upp i allsång.

Jämfört med när de spelade på Stadion senast är Chris Martin mer stillastående och fokus ligger i större utsträckning på de lite lugnare låtarna. Däremot är ljudet betydligt klarare och framförallt – omgivningen betdligt trevligare.

Och publiken sjunger fortfarande med i refrängen till Viva La Vida fastän konserten slutade för snart en halvtimme sedan.

Följande låtar spelades under konserten:

Hurts Like Heaven
Yellow
In My Place
Major
Lost!
The Scientist
Shiver
Violet Hill
God Put A Smile Upon Your Face
Everything’s Not Lost
Us Against the World
Politik
Viva La Vida
Charlie Brown
Life Is For Living

Clocks
Fix You
Every Teardrop is a Waterfall

Bright Eyes står för festivalens mest känslosamma ögonblick (WTAI)

by

Band: Bright Eyes
Scen: High Voltage Stage
Betyg: 4

Conor Oberst är utan tvekan både festivalens mest känslosamma och öppet politiska sångare. Det är antagligen just därför Bright Eyes har festivalens mest hängivna fanskara. Precis som senast när de spelade på Debaser Medis fick de sällskap av svenska flickorna i First Aid Kit på scen.

Shell Games är en av låtarna på senaste skivan som kommit att bli en riktig publikfavorit men det är framför allt slutspurten med låtar som I’m Wide Awake, It’s Morning, Poison Oak och One for You, One for Me som är konsertens crescendo. Poison Oak kan dessutom ha varit festivalens mest känslosamma ögonblick.

Avslutningsvis hoppas Conor Oberst ner i publiken för att visa att han verkligen är folkets sångare.

Missa inte vår intervju med Bright Eyes som du kan läsa här.

Samlade intryck från Paolo Nutini och Daniel Adams-Ray (WTAI)

by

Band: Paolo Nutini
Scen: The Mirror Stage
Betyg: 3

Den tatuerade skönsångaren, för dagen iförd paisleyskjorta, bjöd på en genreöverstigande show.

I takt med att allt fler folk började dyka upp blev publiken också allt mer dansant fast att höjdpunkten utan tvekan var en cover på MGMT:s Time to Pretend säger kanske mer om hans egna material.

Band: Daniel Adams-Ray
Scen: High Voltage Stage
Betyg: 3

Den före detta Snook-sångaren drog dagens hittills största publik fast det dröjde tills konfettin i extranumret Gubben i lådan innan publiken fullständigt exploderade. Han ser lika liten som ivrig ut på scen. Mellansnacket är charmigt men tenderar ofta till att bli predikande. Ja, vi vet redan att han kommer från Kenya – han har liksom marknadsfört sin skiva helt och hållet på det faktumet.

Låtar som Lilla Lady och Dum av dig i all ära men det är magin, som visserligen alltid uppstår när han framför Gubben i lådan, höjer betyget.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

”Vi är Serenades och nu ska vi spela en jullåt” (WTAI)

by

Band: Serenades
Scen: The Mirror Stage
Betyg: 4

Om man blundar skulle man lika gärna kunna vara vid havet som på en festival. Stämningen är fortfarande avslappnad när det tio man starka bandet Serenades med Adam Olenius och Markus Krunegård i spetsen går på den stora scenen.

Det är bandets andra spelning någonsin. Textmässigt är låtarna rätt så repetitiva och melodislingorna för tankarna till en sandstrand någonstans.

Efter en del problem med ljudet växer konserten för varje minut och jämfört med EP:n som släpptes tidigare i år tycker jag att de får ytterligare en dimension live. De försöker knappast undangömma sitt indiearv. Det dröjer inte länge innan jag vill jämföra dem med band som The Jesus and Mary Chain och New Order fast med stråkar.

Det är inget tvivel om att konsertens höjdpunkt är ögonblicket då stråkarna kommer in i Birds som är bandets kändaste låt. En annan av mina favoriter är Criminal Heaven.

Synd bara att ljudet krånglade i början.

Missa inte vår intervju bandet som du kan läsa här.

Mer från Where the action is hos Göteborgsposten.