Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Conor Oberst

Slowdive, Mapei och Conor Oberst till Way Out West

by

slowdive

Göteborgsfestivalen Way Out West står oftast för mycket intressanta bokningar, idag meddelas följande spännande bokningar:

Slowdive

”Visst glodde de på sina skor. Där någonstans efter att 80 blivit 90, gestaltade Slowdive sin introverta, drömska och melodiska indie genom att konsekvent stirra på sina fötter när de spelade live. Det där slog an något hos en hel generation småpsykedeliska indieband, som följaktligen odlade page och började basera sina liveshower på pjuckskådning.

En genre var född: shoegaze. Men nej, det var knappast fötter och skodon det handlade om. Signifikativt för stilbildande Slowdive, och genren som sådan, var de flytande, effektdränkta ljudmattorna, de ofta spöklikt svävande harmonierna och den atmosfäriska stämningen. Tillsammans med band som Ride och Swervedriver personifierade Slowdive en sofistikerad vidareutveckling av den brittiska indievågen, i gränslandet mellan det tidiga (fullständigt tokiga) Madchester och den grabbiga fotbollsindien som exploderade med Blur och Oasis.

Slowdives andra fullis, ’Souvlaki’ (1993), gästades av ambientoraklet Brian Eno och kom så nära man kommer ett genombrott. En tvättäkta, odödlig, arketypisk milstolpe som blev en sorts sammanfattning av alla de attribut vi älskade passionerat i den tidiga 90-talsindien: skivbolaget Creation, melodiska gitarrmattor och pottfrillor. Ända sedan Slowdive dukade under någon gång 1995 har vi sörjt. Ända tills nu.”

Mapei

”Mapei är det bästa av två världar. Lika delar amerikansk genuin soul och r’n’b kombinerat med europeisk, lätt kyld klubbmusik i olika former. Och ett par teskedar gospel och hiphop. Egentligen kvittar det. När det kommer till genrer så är det inte så himla viktigt längre. Definitivt inte när det gäller Mapei. Hon rör sig fritt över alla gränser du kan tänka dig. Lika flytande i de olika uttryck hon använder sig av och sammanför i den smältdegel som är hon. Få artister har en sådan förmåga att måla en känsla med sin musik på det sätt som Mapei gör. För vi har alla hört enastående singeln ”Don’t Wait” och vet att den går rakt in under huden och där stannar den kvar.

Med en lite udda bakgrund har Mapei börjat sina dagar i ett hippiekollektiv i Providence, Rhode Island men flyttade i unga år till Stockholm, där hon sedan växt upp. Hon heter egentligen Jacqueline Mapei Cummings och hade ursprungligen sitt genombrott med singeln ’Video Vixens’ redan 2007. Man talade då om att hon skulle vara en ny Lauryn Hill. Efter singeln teamade hon upp med Major Lazer på ’Mary Jane’ under 2009.

Att kalla ’Don’t Wait’ för en comeback är nog egentligen felaktigt. Den så uppenbart talangfulla Mapei har inte ens börjat, men har med bara två egna singlar och EP:n ’Cocoa Butter Diaries’ redan gjort sig ett namn. Det som hänt är att hon gått från att enbart vara excentrisk rappare till att nu även locka och pocka med sin souliga röst. En vinnande kombination. Kanske är det att hon omger sig med vänner som Lykke Li, som hyrt ett rum i hennes lägenhet i New York, eller att hon helt enkelt vidgat och utökat sitt uttryck som skapat denna nya dynamik som Mapei besitter. En sak är säker, hon är i full fart med en fullängdare och hon är här för att stanna.”

Conor Oberst

”En gång i tiden var han ett underbarn, Conor Oberst. När Bright Eyes kom och lappade till både kritiker och de breda lagren av musikintresserade i början av 2000-talet, förundrades alla över pojkens kreativitet och mästerliga låtskrivarförmåga. Sedan han var 15 år hade han mejslat ut en egen, svärtad folkrocksindie som slog an något hos såväl kritikerfyllon, popflickor och musikdiktatorer. Bright Eyes, med Conor, Mike Mogis och Nate Walcott som ständiga medlemmar, släppte det ena hyllningsobjektet efter det andra, och vips hade underbarnet Conor blivit under…vuxen.

Han må vara äldre nu, men Conor Obersts musikaliska talang och ojämförbara gehör är fortfarande unik. Inte nödvändigtvis som instrumentalist, kanske inte ens som sångare, men Conor Oberst förtrollade förmåga att mästra kombinationen text och melodi gör honom unik – och produktiv. Numera räcker det inte med ett band och en solokarriär; människan ingår i inte mindre än fem konstellationer! Dessutom har han ju faktiskt en vass Sverige-connection efter att ha producerat First Aid Kits andra album. Systrarna Söderberg levererar å sin sida gentjänst medelst stämsång på Obersts kommande helbrägdagörare, ’Upside Down Mountain’.

Den ja. Conor Oberst har under åren passerat lika många musikaliska uttryck och stämningslägen som plattor, men när ’Upside Down Mountain’ landar i maj 2014 är det en återgång till något mer intimt och personligt om man får tro underbarnets egen beskrivning. På Way Out West 2014 behöver du varken undra eller analysera, bara svepas med.”

Till festivalens klubbprogram Stay Out West ansluter sig dessutom följande artister:

The Growlers
Zebra Katz
Ry X
Katie Got Bandz
Highasakite
Marissa Nadler
Kelela
Samantha Crain
I Am Legion
Amen Dunes

Bright Eyes står för festivalens mest känslosamma ögonblick (WTAI)

by

Band: Bright Eyes
Scen: High Voltage Stage
Betyg: 4

Conor Oberst är utan tvekan både festivalens mest känslosamma och öppet politiska sångare. Det är antagligen just därför Bright Eyes har festivalens mest hängivna fanskara. Precis som senast när de spelade på Debaser Medis fick de sällskap av svenska flickorna i First Aid Kit på scen.

Shell Games är en av låtarna på senaste skivan som kommit att bli en riktig publikfavorit men det är framför allt slutspurten med låtar som I’m Wide Awake, It’s Morning, Poison Oak och One for You, One for Me som är konsertens crescendo. Poison Oak kan dessutom ha varit festivalens mest känslosamma ögonblick.

Avslutningsvis hoppas Conor Oberst ner i publiken för att visa att han verkligen är folkets sångare.

Missa inte vår intervju med Bright Eyes som du kan läsa här.

Kulturbloggen möter Bright Eyes

by

Det är 1992 och en tolvårig Conor Oberst skriver sin första låt. Ett år senare visar han upp den för Mike Mogis som fastnar för låten i sig men tycker att inspelningen är hemsk. De börjar spendera sin lediga tid åt att spela in fler låtar i sina föräldrars källare. Efter ett tag ansluter sig även trumpetaren Nate Walcott som än idag tillsammans med Conor och Mike utgör grundstommen i indie/folk/lo-fi-bandet Bright Eyes vars sjunde skiva The People’s Key gavs ut på Conor Obersts födelsedag den femtonde februari i år.

Kulturbloggen fick träffa bandet innan deras konsert på Debaser Medis och det lät så här.

The People’s Key är er sjunde skiva så ni har hållit på ett tag nu. Hur har ni förändrats genom åren?

Conor: Jag har gått upp i vikt.

Mike: Du har fått lite fler dubbelhakor.

Nate: Och du har blivit lite mer bortskämd.

Conor: Skämt åsido, det är svårt att säga om vi har förändrats till det bättre eller sämre eftersom olika personer gillar olika delar av vad vi har gjort. Det viktigaste för oss är att vi fortsätter göra sånt som vi är intresserade av så länge det finns folk som vill lyssna.

Så The People’s Key är inte er sista skiva?

Conor: Det hoppas jag inte. Jag tror nog vi kommer göra en till skiva.

Nate: Vi tycker fortfarande om att göra musik tillsammans.

Conor: Om det känns naturligt att börja jobba på en ny skiva när den här albumcykeln är över kommer vi troligtvis att göra det.

Skivan inleds med en monolog, kan ni berätta om den?

Nate: Det är vår vän Denny Brewer från Texas som pratar.

Conor: Vi träffade honom i en studio vi spelade in i med The Mysic Valley Band. Han var vän med studioägaren och brukade dyka upp med sin son.

Mike: De brukade hänga där och berätta om sina fascinerande åsikter. Först trodde vi att de var galna men efter att vi hade lyssnat på vad de hade att säga så insåg vi att det var på riktigt.

Conor: Dessutom brukar vi alltid börja våra skivor med ett intro, så vi tyckte att det passade in.

Har skivan ett koncept?

Conor: Det är nog olika för alla som hör den, jag vill gärna tro att konceptet är ensamhet och någon form av ”vi-är-alla-i-det-här-tillsammans-känsla”.

Som band har ni engagerat er en hel del politisk. Hur ser ni på politiken idag?

Conor: Det skulle vara en lögn att påstå att jag inte är desillusionerad men hellre det här än att ha John McCain som president – och jag vill definitivt inte ha en galen psykopaten (Palin) som vice-president. Det var naivt att tro att en person skulle kunna göra en förändring. I slutändan är det de stora bolagen som styr och det enda de bryr sig om är lönsamhet. De rika kommer alltid att vilja bli rikare, det är bara så det är.

Reflekteras era politiska åsikter i er musik?

Conor: Inte frivilligt men det går inte att dölja verkligheten. Ens världssyn kommer alltid att påverka ens konst.

Genom åren har ni haft flera sidoprojekt, till exempel Monsters of Folk och The Mystic Valley Band. Är det något ni planerar att fortsätta med i framtiden?

Conor: Ja, absolut. Det finns inga planer för tillfället men jag älskar att samarbeta med nya personer. Det är bäst att inte planera för mycket i förväg och istället ta saker när det kommer. Jag försöker följa mina instinkter och se vart det tar mig.

Mike: Du kan ju bli ny gitarrist i The Killers så fortsätter vi med Bright Eyes utan dig.

Aftonbladet har också intervjuat bandet.