Vad: Mästarnas mästare
På: SVT 1
När: Söndagar 20.00
Medverkande: bland andra Pernilla Wiberg, Jörgen Jönsson och Anders Järryd
På söndagkvällen hällde någon en iskall kopp vatten på en av vår-TV:s lägereldar. Lika trevande som den fjärde säsongen av Mästarnas mästare började, lika kraschartat var slutet i förrgår.
Redan i somras, när årets omgång spelades in, knorrades det oroligt i tidningarnas sport- och nöjeskolumner. Det nya upplägget – med två grupper istället för en, där halva startfältet först möter varandra i ett slags gruppspel och bara finalisterna går till en Expedition Robinsonsk ”sammanslagning” – gav upphov till en rad frågetecken. Skulle vi nu bli snuvade på den gruppdynamik och de sociala experiment som varit ett av programmets främsta företräden? Hade säsong två till exempel blivit samma snackis om Patrik Sjöberg och Stefan Holm inte kivats över varje glas vin? Säsong tre utan Anders Limpars barnsligt uppriktiga vilja att alltid vara nära Ingemar Stenmark?
Och så framför allt: skulle tittarna få se rättvisa jämförelser mellan olika idrottsprestationer?
Med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Grupp två, som tävlar nu, är i alla sammanhang långt fränare än sina föregångare. Annichen Kringstad framstod som överlägsen alla medtävlare i tema fysik när hon satt i ”stolen” i 4 minuter och 50 sekunder: förra söndagen hade samma tid precis räckt för att slippa jumboplatsen. Stefan Schwarz överglänste henne med 2 1/2 minut, en evighet i dessa sammanhang, men blev ändå bara tvåa efter Pernilla Wiberg. Oavsett om uppgifterna gällt tandem-rodd eller blindlöpning i vatten känns inte bara deltagarnas kroppsliga styrka, utan kanske främst vinnarinstinkt, som så mycket kraftfullare sedan grupp två kommit till byn.
Att Anna Le Moine och Magnus Wislander, som gick vidare från den första gruppen, skulle varit chanslösa i det här gänget kommer alltså knappast som någon överraskning. Eller att alla i denna andra grupp hade kunnat lunka hem grensegrar i den förra. Men det var med just Stefan Schwarz snöpliga sorti i förrgår som all spänning inför kommande program rann av. Schwarz, som med största sannolikhet hade suttit sig igenom immunitet efter immunitet mot samma motstånd som Le Moine och Wislander, fick nu en sämre totalplacering än Gunnar Larsson och Linda Haglund. I ett idrottsprogram. Smaka på den. Till och med den annars så sansade Micke Lejnengaard verkade både tagen och besviken, både direkt efter den avgörande nattduellen och i en efterföljande Gomorron Sverige-intervju med Stefan på måndagen.
Flera före detta idrottare har uppgett svårigheter med att vara borta så länge som inspelningen av programmen kräver, och har därför tackat nej till medverkan. Efter decennier på resande fot är detta fullt förståeligt. Gruppindelningen är SVT:s sätt att ändå försöka locka de största namnen att vara med. Vackert så – men frågorna kvarstår:
Vill inte SVT vaska fram de skickligaste idrottarna till final? Vågar man verkligen riskera att titeln ”Mästarnas mästare” töms på innehåll? Och vem ska nu orka upprätthålla intresset för resterande avsnitt?
Text: Annika Taesler
Relaterat:
Aftonbladet och Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om tv, Mästarnas mästare, tv-kritik