Deras fjärde album The Burning Heart har precis anlänt till skivbutikerna (läst den 27:e juli) och senare i sommar drar bandet ut på en tältturné tillsammans med Europe. Kulturbloggens skribent mötte upp Takidas sångare Robert Pettersson och det lät ungefär så här.
Kan du berätta lite om er nya skiva?
Det låter väldigt mycket som en ny Takida-skiva samtidigt som det är en återgång till våra rötter. Som gamla Takida med en större ljudbild.
Kan du fortfarande relatera till era tidigare skivor?
Definitivt, speciellt nu när den nya skivan på sätt och vis är ett steg tillbaka. Vi har utvecklats en hel del, då kanske det var charmigt men nu är det viktigt att det låter riktigt från första början.
Var hittar ni inspiration till er musik?
I vardagen. Förut var det jag och Thomas som skrev alla låtarna men nu bidrar hela bandet med idéer. Texterna är fortfarande en humörfråga och vi fortsätter på ett mörkt spår även om vi faktiskt har ett par låtar med positiv bemärkelse vilket är ovanligt.
Vilken sinnesstämning brukar du vara i när du skriver en låt?
När man skriver en text krävs det tyvärr att man inte mår så bra. Att sprida glada budskap lämnar jag åt någon annan. Fast när vi skriver musik är det oftast glatt. Om vi inte känner någon form av gemensam glädje i det behöver vi ju inte repa.
Läser du mycket eller vad brukar inspirera dig att skriva texter?
Jag försöker hitta en egen känsla och tycker det är roligt att experimentera med ord. I hela mitt liv har jag nog bara öppnat en bok, eller jag läste fyra terapiböcker om mindulness av några amerikanska forskare och jag känner ibland att det skulle vara kul att läsa någon biografi men jag tycker det är så tråkigt att läsa. Jag ser mycket på filmer och serier och vill ha det i bild istället.
Är Takidas musik visuell?
Det kan jag tycka fast det är väl individuellt antar jag. Vissa tycker bara att något är bra eller dåligt medan vissa analyserar varje detalj. Det är så olika för olika människor.
Hur skulle du beskriva Takidas musik?
Som enkel kommersiell rock med inslag från tyskt 80-tal med inslag från det nya amerikanska spundet.
Lyssnar du mycket på musik?
Det går i perioder, just nu lyssnar jag mycket på svensk pop som Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio. Peter LeMarc är fantastisk.
Vad väckte ditt intresse för musik?
När en viss Michael Jackson visade sig för första gången. Jag tror det var 1986, jag var åtta år och hörde Thriller. Det var första gången jag sjung med i en låt. Men jag började spela i band relativt sent. Jag var nitton år när jag tog upp en bas och skrev en låt för första gången.
Vad är det bästa med att spela i band?
Belöningen efter att man har gjort ett verk och får komma ut och visa upp sig, att få åka på ”skolresor” som trettioåring och att få göra låtar som berör.
Hur länge föreställer du dig att Takida kommer hålla på med musik?
För några år sedan trodde jag inte att vi skulle hålla på så länge men musiken förändras och vi kommer nog att hålla på ett tag. Efter vår aktiva karriär skulle jag gärna producera något annat band.
Finns det något specifikt band du skulle vilja producera?
Det finns så mycket band som inte får den uppmärksamhet de förtjänar men kanske något Ånge-band. Det finns en stark scen i Ånge som inte resten av Sverige fått ta del av.
Hur känns det inför tältturnén med Europe?
Spänt men inspirerande. Det är också ett band som vi ser upp till så det var häftigt att de tackade ja till vår förfrågan. Det blir nog en häftig sväng.
—
Den trettonde augusti arrangeras Ljungarocken i Takidas regi. Ljungarocken är en endagsfestival som kommer äga rum i deras hemstad Ånge och utöver Takida så kommer Graveyard, Imperial State Electric och Dead by April att uppträda.
Här är en bild från Takidas releasefest som ägde rum på Hotell Lydmar den 25:e juli
Foton: Linnea Amling