Det Boston-baserade punkbandet Dropkick Murphys slöt ut omvärlden när de spelade in sitt sjunde, hittills mest framgångsrika, album Going Out in Style. Skivan gästas bland annat av självaste Bruce Springsteen. I samband med deras spelning på Arenan den nittonde april fick Kulturbloggen träffa Scruffy som spelar säckpipa i bandet.
Ni spelar irländsk musik men kommer ifrån Boston?
Boston är så gott som en irländsk stad och de flesta i bandet är av irländskt ursprung, jag kommer ifrån Skottland, så den irländska musiken har alltid funnits nära till hands. Irländsk musik är den första punken för den tar upp ämnen som berör arbetarklassen.
Vilka är era influenser?
Beethoven, Slayer och allt däremellan. Vi lyssnar gärna på The Pogues men även The Clash och klassisk musik och mina föräldrar introducerade mig tidigt till den keltiska musiken så det blev naturligt så att jag lärde mig spela säckpipa.
Så vad lyssnar ni på för musik i turnébussen?
Mest heavy metal för mitt favoritband är Slayers, vi kan lyssna på det mesta, fast just nu är det play-off i ishockeyn. Vårt favoritlag Boston möter sina rivaler Montreal så vi har fullt upp med att försöka hålla koll på hur det går i ishockeyn.
Hur brukar ni annars fördriva tiden när ni sitter i turnébussen?
Vi är inte i bussen i alltför stor utsträckning, bara när vi reser mellan konserter. Det finns inga kablar och ingen internetanslutning så jag brukar läsa eller lyssna på min iPod.
Läser du något intressant för tillfället?
Just nu läser jag en bok om USA:s krig i Afghanistan. Den ger inte någon politisk överblick, den beskriver snarare kriget ur en soldats perspektiv vilket jag finner intressant då jag själv var med i armén en gång i tiden.
Hur skulle du beskriva er senaste skiva Going Out in Style?
Skivan bygger på den påhittade personen Cornelius Larkins liv vilket gav oss möjligheten att ta upp personliga händelser utan att peka ut någon i bandet. Det var den lokala Boston-författaren Michael Patrick MacDonald (som skrivit en bok som heter All Souls) som gav oss idéen. Vi hade i åtanke att publiken skulle kunna sjunga med i låtarna, vi ville inte göra en deprimerande skiva.
Skiljer den sig från era tidigare skivor?
Våra förra skiva The Meanest of Times präglades av att närstående gick bort under inspelningen så den här gången låste vi in oss i studion utan någon som helst kontakt med omvärlden. Vi försökte bara ha roligt och jag tycker det är det bästa vi har gjort.
Bruce Springsteen gästar på en av låtarna, hur var han att arbeta med?
Vi var faktiskt aldrig med honom i studion men vi visste sedan tidigare att han var ett fan. När vi var i Australien fick vi veta från Bruce Springsteens läger att han skulle gå in i studion i New York, då passade vi på att skicka över Peg o’ My Heart. Han satte tydligen det som blev den slutgiltiga albumversionen på två tagningar vilket säger en del om vilken legend han är. Sedan bjöd vi in honom, mest på skoj, till vår spelning i Boston utan att höra något så när han dök upp under soundcheck blev vi rätt förvånade. Där stod jag och spelade med The Boss och när jag var liten släpade min brorsa runt på Born in the USA-vinylen.
Är ni annorlunda live från på skiva?
Även om vi försöker hålla oss så nära skivorna som möjligt säger alla som sett oss live att det är där vi hör hemma. Vi är ett liveband. För att kunna förstå vår verkliga energi räcker det inte med att bara lyssna på skivorna. Vi inte som Lady Gaga som alienerar sig från fansen utan vi älskar när folk hoppar upp på scenen.
Brukar du själv gå på konserter och i sådana fall vilken är den bästa konserten du varit på?
Det skulle vara enkelt att säga Slayer för det är mitt favoritband men när det gäller produktion måste jag nog säga The Wall av Roger Waters. Jag har aldrig sett något liknande, han hade till och med helikoptrar på scen.
Vad är du stoltast över att ha åstadkommit som musiker?
Musikaliskt är jag stoltast över vår senaste skiva, som hamnade på sjätteplats på Billboard, fast jag är stolt över allt vi har gjort. Kanske framför allt det vi gjort vid sidan av bandet som att stödja facket och samla ihop pengar till folk som förlorat familjemedlemmar. Många band säger att de är för välgörenhet men vi gör faktiskt något åt det. Även det minsta hjälper.
Foton av Linnea Amling