Royal Albert Hall

Denna helg hade jag egentligen planerat att göra en rad saker men flera blev helt enkelt inte av. I går eller i lördags skulle jag egentligen ha sett ”Elektra” på bio direkt från Kungliga Operan, men det blev jag tyvärr tvungen att ställa in av familjeskäl.

Därefter var det dags att lyssna på ”Last Night of the Proms” och det blev visserligen av men jag missade första halvtimmen, men det tog jag igen idag genom att jag från en av mina operavänner hade fått en direktlänk, som jag kunde lyssna på idag istället.

Det var en fantastisk musikalisk upplevelse och det visste jag sedan innan, men i är lyssnade jag på radioutsändningen från evenemanget och det kan jag lugnt påstå det gav en helt annan upplevelse än att lyssna på Sveriges Radio P2-utsändningen. Jag har inget emot Niklas Lindblad, men själva tanken att han sitter i en studio i Stockholm och försöker kommentera vad som händer i Royal Albert Hall är ju nästan absurd. Nog borde väl Sveriges Radio ha råd att skicka honom till London, särskilt som det idag inte kostar mer än ett par hundralappar per väg.

Här hemma brukar vi också se föreställningen via TV-överföringen men jag har för mig att den utsändningen sänds flera veckor efter att konserten har ägt rum, men jag kan ju minnas fel. Hur som helst är det en mycket större upplevelse att lyssna på överföringen från BBC 3 och dessutom blir det en mycket större upplevelse eftersom man i pausen får lyssna på olika inslag från olika delar av Storbritannien, från Nordirland, Skottland, Wales och andra platser i landet. Idag lyssnade jag till exempel på Dame Kiri Te Kanawa, när hon sjung Puccini´s ”Oh mio babbino caro” från hans ”Gianni Schicchi, en av mina favorit-arior, i alla fall när det gäller sopraner.

Men det som är bra med konserten är kanske mest att det är hög igenkänningsfaktor framförallt med det obligatoriska programmet, som man ju ändå anstränger sig för att variera. Idag lyssnade jag på en ny version av ”God Save the Queen” signerad Benjamin Britten som med sin långsamma inledning gav en fantastisk musikalisk upplevelse och detta trots att jag precis som drottning Elisabeth II har hört den musiken många gånger.

Jag är inte säker, men jag tror att det var Georg Friedrich Händel som en gång myntade begreppet – landet utan musik och då tänkte han närmast på England. Det är ju några år sedan, men det är faktiskt inte särskilt sant av döma av programmet, så flödar England av musik.

Programmet började med Jonathan Dove´s ”A Song of Joys, ett beställningsprogram av BBC. Ett inte helt oävet stycke. Sedan fortsatte orkester med Tjajkovskijs helt underbara ”Capriccio Italien.
Maxim Rysanov, på viola fortsatte konserten med ytterligare ett stycke av Tjajkovskij, nämligen ”Rococo Variations” ett enligt mitt tycke konsertens höjdpunkt.
En annan höjdpunkt I konserten var Renée Flemings första framförande som bestod av fem sånger av Richard Strauss. Dessa sånger öppnade en helt ny värld för mig.

Efter paus fortsatte Renée Fleming att förtrolla oss. Detta skedde genom en åtminstone för mig helt okänd opera, nämligen Smetana´s ”Dalibor” och en absolut topp blev det när hon sjöng ”Sången till månen” ur Dvorak´s ”Rusalka”.

Innan den traditionella avslutningen av konserten fick vi njuta av ”Brudmarschen” ur Richard Wagners ”Lohengrin”, men också det stora slagnumret ur Rodgers / Hammersteins musical ”Carousel” nämligen ”You´ll never walk alone”. Det var helt fantastiskt att höra alla stämma in i sången, kanske mer än femtio tusen personer.

Kvällens dirigent Jiri Bêlohlávek gick inte heller av för hackor, men det bevisade han ju redan förra året.

Om du vill så kan lyssna på konserten i ytterligare fem dagar om du besöker följande länk.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Last Night of the Proms, Renée Fleming, Jiri Belohlavek