Nina Wiemer växte upp i Malmö, men eftersom båda hennes föräldrar var missbrukare – och således inte hade möjlighet att ta hand om henne – spenderade hon sin uppväxt hos sin mormor. Även om kontakten med föräldrarna var liten utvecklade hon en relation till sin far som var musiker, men när Nina var tolv gick han oväntat bort. Hon fick ärva hans gitarr och började på egen hand lära sig att spela.
Men ödet kan vara nyckfullt – när Nina var arton vann hon tre miljoner på Triss. En sann solskenshistoria efter en uppväxt fylld av motgångar. För pengarna kunde hon förverkliga sina drömmar. En del av pengarna använde hon för att resa till Indien och lära sig sitar och klassisk folkmusik, men främst gav pengarna henne chansen att spela in ett eget album. 2011 släppte Nina sitt egenproducerade debutalbum Electrotherapy. Titeln kom av att låtarna var elektroniskt inspirerade och att skriva albumet hade fungerat som ett slags terapiarbete för henne. Ett sätt att bearbeta sin uppväxt, sin ansträngda relation till modern och pappans bortgång.
Det som kunde ha blivit en framgångshistoria krossades när hennes tjugoåriga lillasyster gick bort till följd av en överdos, endast någon vecka efter releasen. Den planerade turnén ställdes in och Nina hoppade av sin utbildning på musikhögskolan. Ännu en gång skrev hon låtar i terapeutiskt syfte och musiken skulle komma att bli vägen tillbaka mot en hanterlig vardag. Nu är Nina Wiemer aktuell med sitt andra album Processing Eleven. Ett personligt album om förlust, musikaliskt sökande, saknad, missbruk, relationer – och en hyllning till systern. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor via mail.
Ditt liv har hittills varit väldigt otursförföljt, hur gör du för att hålla skenet uppe och på vilka sätt hjälper det att skriva låtar i terapeutiskt syfte?
Jag har varit lyckosam på många fronter också. Min lottovinst gav mig möjligheten att förverkliga många av mina drömmar. En av dem var att var att spela in mitt album och nå ut med min musik. Låtskrivandet hjälper mig att förstå mig själv bättre och att komma närmare mitt känsloliv. Det är som att när jag skriver en låttext så förklarar jag för mig själv vad som egentligen hänt. Varje gång jag framför låten känner jag samma känslor igen och förstår mig själv lite bättre.
Ditt nya album heter Processing Eleven, kan du berätta vad du hade i åtanke när du började arbeta med skivan? Hur ville du att det skulle låta?
Första låten skrev jag bara någon vecka efter min syster gått bort. Det var nästan som en nödvändighet för att kunna hantera alla känslor. Viktigast för mig var att få sörja på mitt sätt och att få berätta min historia genom musiken.
På vilka sätt skiljer sig Processing Eleven från debutalbumet Electrotherapy från 2011? Har du upptäckt några nya saker som influerar dig?
Processing Eleven är mer avskalad än förra plattan. Jag ville få fram det som var viktigt – texten och känslan. Jag var livrädd att för att vara så personlig i mitt skapande, men i efterhand är jag glad att jag vågade. Jag inspirerades mycket av Rebekka Karijord. Hennes musik är så avskalad – trots få instrument upphör den aldrig att vara intressant. Och John Mayer! Hans texter är väldigt enkla men blir på nått sätt djupa i sin enkelhet. Han sjunger, utan att krångla till det, om små vardagsproblem och känslor vi alla upplevt. Genialiskt!
Skivan öppnar ju med en låt som heter Prologue och slutar med en låt som heter Epilogue, ser du albumet som en berättelse? Kan du i så fall berätta om hur du utvecklas genom berättelsens gång och vilka lärdomar det finns att hämta?
Skivan är tänkt att lyssnas på som en berättelse. De olika låtarna representerar olika skeden jag gick igenom under mitt sorgearbete. Från inledande Prologue som är en summering av vad som egentligen hände till The News som handlar om då jag fick dödsbeskedet. Sista låten Epilogue är en summering, en tillbakablick och mina tankar kring varför det gick som det gick. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag ska hanterar känslor. Genom musiken har jag funnit ett förhållningssätt.
Du har tidigare rest till Indien för att lära sig sitar och klassisk folkmusik, hur påverkades du av den resan och vilka intryck har följt med dig hem till Sverige?
Jag kom dit som ensam 20-åring utan guidebok och hade inte ens växlat in pengar. Jag lärde mig vara självständig och jag träffade människor som blev vänner för livet. Jag tror jag tog med mig hem den kärlek och respekt som indierna har inför sin musik och dess terapeutiska egenskaper. Jag försöker anamma deras gästvänlighet och att vårda mina vänskaps- och familjeband.
