Parsifal är inte bara Richard Wagners sista verk utan kanske kan man påstå att det därför också är hans musikaliska testamente. Oavsett hur man ser på Parsifal så tror jag att vi som var där, var och en har sin högst personliga tolkning och upplevelse av detta verk.
Detta är min femte upplevelse av Parsifal och det lär bli ytterligare en Parsifal innan detta jubileumsår är till ända, eftersom Kungliga Operan lär ge just Parsifal till hösten.
Första gången jag upplevde Parsifal var vid påsktiden 2001 och det var en upplevelse som gav mig en närmast en religiös upplevelse i en första akt som är lika lång som en vanligt förekommande repertoaropera. Jag minns att jag satt högst uppe på en träbänk ovanför Galleriet, som är de billigaste platserna på Gamle Scene vid Kongens Nytorv i Köpenhamn..
Några år senare upplevde jag Parsifal i ”husgreken” Yannis Houvardas uppsättning på GöteborgsOperan, sångligt och musikaliskt en mycket stor upplevelse, men scenografiskt en nästan obegriplig uppsättning med undantag av Klingsors palats och trädgård.
Sedan dröjde det till 2011 då jag med någon månads mellanrum upplevde herrar Johansson respektive Warners uppsättningar på respektive sida av Öresund. Uppsättningar som tillsammans hade blivit en stor sångarfest och musikalisk upplevelse om det hade gått att välja de bästa delarna från respektive uppsättnning. När nu detta förmodligen inte är möjligt så blir det Stefan Johanssons uppsättning som stannar kvar i minnet.
Metropolitan Opera nyinstudering av regissören Francois Girard och hans produktionsteam med en handling förlagd till modern tid, men förmodligen långt fram i tiden blev en stor musikalisk upplevelse och något av en sångarfest, men scenografiskt blev det en mycket förvirrande upplevelse med sina videorojektioner som förmodligen skulle spegla musikens utveckling.
När jag läser handlingen/synopsis i programbladet så beskrivs den på ett sätt men detta stämmer sedan inte överens med vad jag får se på scen. För mig blir detta ytterst förvirrande speciellt som jag då till varje pris vill försöka förstå regissörens tankar. Detta misslyckades jag totalt med i går kväll och det tog på flera sätt fokus från den underbart vackra musiken. Att förlägga handlingen i en framtida modern tid kan man ju i och för sig tänka sig, men detta är ett tilltag som jag varken gillade eller uppskattade, samtidigt som jag förstår lockelsen med att förlägga handlingen i en annan tid än den ursprungligen tänkta.
Jovisst, fanns det saker som jag uppskattade, till exempel scenerna där Gurnemanz och de andra riddarna inväntade Amfortas ankomst genom att sitta på stolar i en rund cirkel och öppna och stänga sig som en blomma.
Peter Mattei´s sceniska gestaltande av den lidande Amfortas lidande gavs en helt ny innebörd genom att han med stöd av två riddare mödosamt stapplade fram och tillbaka med som det verkade ett mödosamt steg fram och två tillbaka. Det var oerhört gripande och ett högt pris att betala för ett avsteg eller möjligen felsteg.
Vanligtvis skildras denna scen genom att Amfortas bärs fram och tillbaka från badet på en bår men denna scen framställdes som en verklig nyckelscen i verket.
I övrigt är mitt intryck att det genomgående var dystert och mörkt och att det egentligen bara var hopplösheten som skildrades och där ljuset och hoppet om framtiden helt lyste med sin frånvaro.
Andra akten brukar ju i motsats till första aktens berättelse vara fylld av kläder i vackra och stimulerande färger, men här karakteriserades uppsättningen av blod och symmetriska rörelser av damer i vitt och medförande spjut. Klingsors gestaltning imponerade inte heller i varje fall inte som Krister St Hill i GO:s uppsättning för ett antal år sedan.
På ett sätt blev det en stor sånglig upplevelse och där René Pape svarade för den längsta och bästa prestationen, särskilt med tanke på omfattningen av Gurnemanz parti. Tillsammans med operakören betraktar jag detta som en mycket stark sånglig och musikalisk upplevelse
Katarina Dalayman gjorde en av sina allra bästa prestationer som jag åtminstone har upplevt henne i. Det var helt enkelt magnifikt från början till slut. Andra aktens duett med Jonas Kaufmann tillhör föreställningens andra höjdpunkt.
Rollen som Parsifal fordrar ju en mycket bra hjältetenor och det är ju ingen tvekan om att Jonas Kaufmann får och skall räknas till den kategorien. Tyvärr blev hans framträdande delvis en stor besvikelse särskilt om jag jämför honom med andra och några år äldre wagnertenorer, som Thomas Mohr och Stig Fogh Andersen. Personligen tror jag att Jonas Kaufmann behöver ytterligare några år på nacken innan han är redo att axla Parsifals parti
Kanske är det ändå Peter Mateti´s tolkning av Amfortas parti, som jag kommer att minnas bäst åtminstone när dimmorna har skringrats, men jag fick vänta länge på detta, men den som väntar på något gott väntar ju aldrig förgäves.
Om Evgeny Nikitin har jag tyvärr inte mycket att orda om annat än han var kvällens besvikelse och det verkar som det är problematiskt att rollsätta just detta parti för DKT:s Klingsor, Harry Peeters imponerade inte särskilt heller. Här är mina favoriter i tidsmässig ordning: Sten Byrel, Krister St Hill och nu senast Lars Arvidson.
Det blev en stor musikalisk upplevelse även om Daniele Gatti inte tillhör mina absoluta Parsifaldirigenter, men egentligen kan jag ju inte klaga på honom annat än konstatera att hans tempi genomgående var ytterst långsamma, som de ju också skall vara, men kanske inte så långsamma, vilket ju också bevisas av att föreställningen tog i det närmaste sex timmar att genomföra.
Björn Ekblom, en av mina operavänner avslutar sitt inlägg i morgondagens recension i NLT med följande konstaterande och fråga:
Sammantaget är det bara att konstatera: Frågan är om Wagner kan göras bättre?
Mitt svar är alltså absolut ja, men jag kan ju ha fel. Det har jag tydligen haft tidigare.
Du kan läsa mer om mina Parsifal-upplevelser på min operasida
