Artist: Deerhunter
Titel: Monomania
Betyg: 4
Under det gångna decenniet har Bradford Cox kommit att bli en av indie-världens mest produktiva unikum, men Monomania – Deerhunters femte album – låter inte riktigt som någonting han har gjort tidigare, varken med bandet eller soloprojektet Atlas Sound. Om hans tidigare verk haft den gemensamma nämnaren att de filtrerat influenser och atmosfärer från kraut, shoegaze och drömpop så är Monomania en tvärvändning åt garagerocken och teman som neonljus, läderjackor och motorcyklar. I intervjuer har Cox själv nämnt Bo Diddley och Hank Williams som influenser för att poängtera att Deerhunter är ett amerikanskt band.
Många är de band som likt trollsländor kommit och gått sedan Deerhunter bildades i början av 2000-talet. Även om många andra band som verkat inom indie-genren skördat större – men ofta desto mer kortlivade – framgångar så har Deerhunter ständigt fortsatt imponera album efter album. Monomania är inget undantag. Öppningsspåret Neon Junkyard sätter med sina distade gitarrer tonen för resten av albumet där framförallt titelspåret imponerar. Cox skriker ut den minnesvärda textraden ”come on god hear my sick prayer / if you can, send me an angel / if you can’t send me an angel /send me something else instead” innan låten senare övergår i ett mantra-liknande upprepande av ”mono monomania” för att sedan mynna ut i ett hav av vitt brus. Låtar som Back to the Middle och Dream Captain är även de otroligt smittsamma, men annars är det nog The Missing – som kommer mellan de hallucinogena Ariel Pink-vibbarna i Leather Jacket II och den nästintill humoristiska bluesen i Pensacola – som är albumets viktigaste spår. Om det annars är distat, på gränsen till psykedeliskt, så är The Missing albumets mest konventionella ögonblick där tongångar och gitarrslingor är mer direkta.
Bästa spår: The Missing, Pensacola, Monomania
