Regeringen måste ta ansvar för kultursamverkansmodellen och visa att man menar allvar med de nationella kulturpolitiska målen, skriver de nitton länsteatrarna i ett gemensamt uttalande från sitt höstmöte på Norrbottensteatern i Luleå den 11-13 november.
Lena Engqvist Forslund, chef på Teater Västernorrland, ser allvarligt på saken. Hon representerar en av de nitton länsteatrar som skrivit under uttalandet. Hon säger:
– Kulturen är livsviktig för ett län som Västernorrland. Om vi vill behålla ungdomarna kvar i länet ,öka utbildningsnivån och skapa ett dynamiskt och attraktivt samhälle, behöver vi de kreativa näringarna.
Nedan följer det gemensamma uttalandet från länsteatrarna:
”Nitton länsteatrar finns spridda över hela Sverige och är en garant för att medborgare i hela landet får uppleva professionell scenkonst av hög kvalitet. Våra regionala scenkonstinstitutioner är alla en del av kultursamverkansmodellen.”Har regionaliseringen av kulturpolitik införts för att staten ska slippa stå för plågsamma besparingar och nedläggningar inom kulturen? Det ser så ut”, skriver Sture Carlsson och David Karlsson i en debattartikel i SvD den 7 november angående nedläggningen av Västerås Sinfonietta.
Länsteatrarna är institutioner i ständig utveckling, här skapas angelägen scenkonst för barn, unga och vuxna. Här finns demokratiska mötesplatser runt vår tids viktiga frågor. Varje teater har en kännedom om och en förankring i lokalsamhället, de berättar sin regions berättelse. Här väcks existentiella frågor och skapas dialog. Här gestaltas livet genom konsten.
Länsteatrarna var positiva till modellens införande, till regionernas ökade inflytande och till den aktiva och medvetandegörande dialogen som kulturplanearbetet innebär. Kulturfrågor lyftes till en högre politisk nivå inom många regioner och landsting. Däremot reagerade Länsteatrarna skarpt mot att decenniernas största kulturpolitiska reform sjösattes utan att staten bidrog med ytterligare resurser. Redan då skapade den dåvarande regeringen en oro; förväntades de nationella kulturpolitiska målen bäras upp av regionerna och kommunerna?
Fem år med kultursamverkansmodellen visar att så har skett. Staten har abdikerat och lämnat ansvaret för vår gemensamma kulturella infrastruktur till regionerna. Statens medel täcker inte kostnadsuppräkningar. Sakta men säkert urholkas teatrarnas ekonomi. Och läget är allvarligt. Regionala kulturpolitiker och scenkonstinstitutioner står inför enorma utmaningar. Många regioner har kompenserat ekonomiskt det staten lämnat, men dessa medel räcker inte för att trygga tillgång på professionell scenkonst för medborgarna i hela landet. Om modellen ska leva kvar krävs ett omtag och satsningar från rikspolitikens sida.
Sture Carlsson och David Karlsson ställer i sin debattartikel den skrämmande nakna frågan: ”Är regeringens avsikt med kultursamverkansmodellen att lämpa över nedläggningsbeslut av kulturinstitutioner på regionala politiker?”
Vi regionala företrädare för scenkonsten antog att departement och regeringen sågbehovet av levande scenkonst i hela landet och att regionala institutioner sågs som centrala nav för detta. Vad är nuvarande regerings avsikt? Är våra nationella kulturpolitiska mål bara läpparnas bekännelse på statlig nivå?
Länsteatrarna i Sverige, Luleå 13 november 2015:
Byteatern
Dalateatern
Estrad Norr
Folkteatern i Gävleborg
Folkteatern i Göteborg
Giron sámi teáhter
Länsteatern på Gotland
Norrbottensteatern/Ung Scen Norr
Regionteatern Blekinge Kronoberg
Regionteater Väst
Scenkonst Sörmland
Smålands Musik & Teater
Teater Halland
Teater Västernorrland
Västanå Teater
Västerbottensteatern
Västmanlands Teater
Örebro Länsteater
Östgötateatern/ung scen/öst